Mormoner

Igår när jag var på väg hem till min pojkvän blev jag stoppad utanför hans port av två killar. Dom presenterade sig som amerikanska missionärer som hade rest från USA och dom ville prata med mig om gud. Jag försökte berätta att jag inte tror på gud, men så lätt var det inte att komma undan. Den ena killen ville veta varför och jag förklarade ganska rakt att om gud nu finns så har han gett mig cancer, och för det kan jag inte vara tacksam. Den andra killen förklarade då att gud endast ger oss uppgifter han vet att vi kan hantera, vilket jag inte tror stämmer... varför mår så många människor då dåligt och varför dör det då människor av cancer eller andra sjukdomar? Dom människorna har tydligt inte kunnat hantera det som gud då gett dom.. och om gud då är allsmäktig borde han ju då ha vetat att just dom här människorna inte klarade av det.

Men man är ju inte mer än människa. Klart jag har bett till gud och jag har också funderat mycket på om han finns under min sjukdomsperiod. Jag tror att det är väldigt mänskligt, oavsett om man annars tror på gud eller inte, att man försöker göra precis allt som står i ens makt när ens liv är hotat.

Killarna (jag kallar dom killar för att dom var ganska unga, typ i min ålder.. i alla fall mellan 25 och 30) ville visa mig en film om hur man finner lycka. Även om jag faktiskt var liiiite intresserad av att få reda på vad för typ av film dom ville visa, så sa jag nej tack. Det kändes inte riktigt rätt att låta två helt främmade karlar komma hem till mig för att visa en film om lycka.... och det kändes också som att om jag nu hade sagt ja till det (mitt skäl hade varit av ren nyfikenhet och studiesyfte) så hade jag också sagt ja till att bli lite mer uppläxad om gud och hans verk och det kände jag faktiskt inte alls för. Någon dag kanske jag bestämmer mig för att tro på gud, eller så gör jag det inte.. (just nu lutar det åt inte)...

Men dom var väldigt trevliga. Efteråt fick jag veta av min pojkvän att dom troligtvis var mormoner (allt stämde på deras kläder, namnskyltar, vad dom predikade om...). Även om jag (typisk svensk som jag är i många sammanhang) kände ett visst obehag av att bli stoppad när jag är mitt i något och blir utfrågad om jag tror på gud, så måste jag erkänna att det var ganska roligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0