Sarkom

Jag har just sett den mest fasansfulla dokumentären jag någonsin sett förut. "Gazas tårar" gav mig mycket tårar och mycket känslor.

Jag är mest arg för att vi i västvärlden inte reagerar. Oavsett vad handlingsförlamningen beror på så är det sjukt att vi inte reagerar. Att vi tillåter Israel att ockupera palestiniernas land och hålla dom som gisslan, det går inte att beskriva med ord hur sjukt det känns.

Jag kan inte hävda att jag är speciellt insatt i konflikten. Men jag skiter i vem som sköt först, mest eller sist. Jag kan till och med gå med på att tycka lite synd om israelerna. Bara dom slutar upp med dumheterna dom håller på med och befriar palestinierna från fångenskapen som dom håller dom i just nu. Man trodde på något sätt att alla världens judar hade lärt sig något av det som hände under första och andra världskriget. Men den israeliska staten verkar inte tycka att deras övervåld är ens i närheten av det 'han med mustaschen och det där namnet ingen vill ha längre' gjorde.

Jag är mest förbannad över att vi haft en passiv regering i så många år nu.

Som jag bloggat om tidigare så har jag och Fredrik Reinfeldt inte direkt samma åsikter om hur politiken i Sverige ska bedrivas. Och inte heller har vi samma åsikter om hur politiken utanför Sverige ska bedrivas. Jag tycker att vi alla ska ta oss en funderare på vilken typ av politik vi vill ha i vårt land. En politik som inte bryr sig ett skit om någon, utan man får klara sig bäst själv? Eller en politik där vi hjälper varandra så gott det går?

Det som fascinerade mig mest med Gaza-dokumentären var att alla verkade känna varandra. Sen insåg jag att dom nog inte känner varandra, utan är varmhjärtade människor som bryr sig om varandra, speciellt i svåra tider. Tillskillnad från oss kallhjärtade människor som inte ens kan hjälpa en sjuk människa eller en gravid kvinna på bussen.

Min sista undran är väldigt allmän: Vem faaan är det som säljer vapen till Israelerna?!