Sarkom

Man uppskattar vanliga jävla dagar lite mer när man varit/är sjuk. Jag kan förstå att man lätt hamnar i vardagslunken och tänker att "fan vad trist liv jag har" när man är van vid det. En av mina största drömmar är att kunna leva ett normalt liv. Att komma ut i vardagen, att ha ett jobb och kunna få jobba med det jag är utbildad till, att ha en vardag, ett socialt samliv. ALLT det där många tar som självklart (jag har ockås gjort det, så anklaga er inte allt för mycket) är inte så självklart jämt.

En vanlig jävla dag för mig går ut på att försöka ha något att göra. Jag har insett att bara sitta hemma och göra absolut ingenting hjälper inte och jag tror inte att jag blir friskare av det. Jag försöker träna kroppen så mycket jag orkar. Egentligen är det inga problem med orken, kroppen mår toppen. Problemet är att ta ut sig riktigt mycket, eftersom att jag inte kan träna riktig konditionsträning. Men snart så kommer jag kunna cykla ordentligt och gå längre promenader!

Annars försöker jag träffa mina älskade vänner! Ni hjälper mig alla att läka och bidra till läkningen på ert sätt och att bara få komma ut och ha ett socialt samliv betyder otroligt mycket! Så att ni har tid och ork för mig är fantastiskt och jag älskar er alla för att ni hjälper mig!

Ni har faktiskt bidragit så mycket att jag frågat min läkare om att få börja arbetsträna/jobba. Hon tyckte att det var en lämplig grej och snart hoppas jag på att kunna få till det. Det är bara otroligt mycket byråkrati som ska förstöra skiten. Jag har frågat min handläggare på försäkringskassan om det är lämpligt med tanke på min ersättning (det här med ersättningen kan vi diskutera en annan gång) och hon tyckte absolut att jag kunde arbetsträna upp till 10 timmar i veckan och att jag skulle kontakta arbetsförmedlingen. På arbetsförmedlingen visste dom inte riktigt hur dom skulle ta hand om mig. Killen jag träffade konstaterade bara att jag inte kunde skriva in mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen och att dom egentligen inte visste hur dom skulle gå till väga innan dom på AF hade fått prata med min handläggare på försäkringskassan. Så jag ringde min handläggare på FK igår och hon skrattade lite och kunde tänka sig att ta lite tid att kontakta AF.. Så jag hoppas på att något hänt i början av nästa vecka. Annars tror jag nog att jag dissar dom där på arbetsförmedlingen helt och försöker skaffa ett jobb att arbetsträna på själv.

Något jag insett nu när jag varit sjuk, att med nya sjukregler och annat så är det väldigt komplicerat att vara sjuk. Jag har fått kämpa en hel del för att få ersättning vilket jag inte tycker ska behövas. Man måste jaga saker, leta reda på saker och fixa själv. Ringa samtal och sånt. Nu har jag haft väldig tur att ha fantastisk familj, släkt och vänner som har hjälpt mig mycket och sjukhuset och läkarna har också kommit med många bra tips. Men jag tycker ändå att sånt inte ska behövas. Det bästa hade varit att saker gick smidigt när man blev sjuk så att man verkligen fick koncentrera sig på det som är nödvändigt, nämligen den vård man får och att jobba på att få bli frisk, resten borde lösa sig ganska smidigt enligt min åsikt.

Nu har jag haft väldigt tur att ha två FANTASTISKA föräldrar som har kunnat betala allt för mig, som medicin, sjukhuskostnader, transporter, mat och husrum. Men alla har inte lika tur som jag. Alla har inte gott om pengar, alla har inte samma stöd som jag av familj och vänner och jag tänker på dessa människor som, samtidigt som dom kämpar mot en fruktansvärd sjukdom måste tänka på hur dom ska försörja sig. Jag tycker inte att det ska behöva vara så i Sverige 2011. Man ska inte behöva kämpa för rätten att få vara sjuk.

Att vara sjuk är inget man väljer, det är inte roligt. Jag hade gärna bytt med någon som tror att det är fantastiskt att inte få några pengar varje månad eller att det skulle vara någon typ av lycka att inte få ha ett jobb. Jag tror att det är få människor som försöker "fuska" sig till sjukbidrag bara för att det är så underbart att få pengar in på kontot utan någon som helst ansträngning. Idag har jag en ersättning på 6100 kronor i månaden. Jag hade knappt kunnat betala hyra + lån på en bostad för den kostnaden. Och för att inte tala om socialiseringen som ett jobb ger. Som jag skrev i början av inlägget: bara att ha ett jobb, att ha en vanlig vardag med allt vad det innebär, att få vara frisk, det är min dröm!