Sarkom = Cancer

16 juli 2010 förändrades mitt liv, min framtid. Dom där tre orden liksom förstörde allt...

Jag hade haft ont i mitt ben ett tag. Det började som stickningar i mitt vänstra ben, domningar liksom. Jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt i underbenet på kvällarna när jag gick och la mig. Det var i februari/mars 2010. Efter någon månad tyckte jag att det blev värre, jag började ha ont oftare. Och då menar jag inte som outhärdlig smärta, men det kändes liksom. Jag kände själv att jag börjde bli svullen ovanför knät och smärtan fanns där, liksom hela tiden. I maj började jag ha svårt att gå. Det gjorde ont och jag hade svårt att kontrollera knät. Jag minns att jag ofta snubblade till pga att jag inte kunde hålla knät rakt när jag belastade det. Det liksom vek sig. I juni började jag ha riktigt ont. Så ont så att jag tog smärtstillande medicin var fjärde/sjätte timme, dubbla alvedon och en ipren, jag hade svårt att sova och var fruktansvärt trött. Det var ungefär vid det här laget som jag insåg att jag borde uppsöka läkare för mina problem.

Jag kontaktade två vårdcentraler som inte riktigt hade tid eller lust att ta hand om mitt problem. Den ena kanske jag inte riktigt kan klandra då de hade svårt att få till en tid som inte var akuttid. Och akut kunde jag ju inte påstå att det var. Jag hade ju bara ont. Den andra vårdcentralen tyckte inte att det var deras ANSVAR att ta hand om mig, eftersom att jag inte var bosatt i området där de fanns. Efter mycket om och men tog min kloka far med mig till Cityakuten på Hötorget i Stockholm. Där fick jag sitta och vänta några timmar (eftersom jag fortfarande inte klassades som ett akutfall), men dom ville iaf titta på mitt ben.

Jag fick träffa en kirurg eftersom att ortopeden hade gått hem för dagen. Jag tror hans efternamn var Conrad. Han tittade iaf en snabbis på mitt ben, frågade mig om "knölen hade växt" (vilket den hade) och konstaterade att ett ultraljud var nödvändigt. Jag gjorde ett ultraljud och gjorde även en röntgen på lårbenet och fick sen komma tillbaka till dr Conrad. Han sa något hemskt förvirrande. Att jag hade en "cystisk förändring" på lårbenet. "Eh, jaha?!" var både min far och min respons. Vi förstod inte så mycket mer än att jag inte skulle dansa eller sparka karate på ett tag och att jag skulle bli kontaktad av ortopeden på karolinska.

Någon dag senare blev jag kontaktad av sjuksköterskan Helene som jobbar på ortopeden. Fick en tid bara två dagar senare hos doktor Otte Brosjö. Det var Otte som skulle säga det där hemska ordet, det där som jag aldrig trodde jag skulle få höra.

Vi skulle vara där fredag morgon. Jag hade med mig min pappa. Vi hade väl båda förstått att det var en typ av tumör jag hade i benet. Hela familjen (och delar av släkten) hade självklart googlat orden "cystisk förändrig" i en vecka och kommit fram till att det kanske inte var så allvarligt. Men så sa han det där hemska "det är värre än så, du har CANCER". Jag minns hur han såg ut när han sa det, jag hör orden ringa i öronen då och då och jag minns EXAKT hur min pappa reagerade. Han drog en djup suck, lutade sig fram och satte armbågarna på knäna och händerna för munnen. Jag tänkte med en gång, som nog alla tänker när dom får beskedet. "Nej, ni har klart förväxlat mig med någon annan. JAG har inte cancer, jag har bara lite ont i benet."

Lite senare fick jag även veta att den jävlen hade spridit sig. Jag har mellan 5 och 10 små tumörer i lungorna också. Jag har genomgått cellgiftsbehandling (egentligen utan framgång, eftersom den varken tog på tumörerna i lungorna eller på tumören i benet) och operation.

Idag mår jag bra men lever fortfarande med min cancer. Jag känner inte av den, men den finns där, tror dom. Läkarna vill diagnostisera det som kronisk cancer. Jag vägrar acceptera att den är kronisk och jag tror att jag kommer ha rätt!


Kommentarer
Postat av: Jessica (gamla klasskamraten)

Men lilla hjärtat! Inte visste jag att du fått cancer :(

Hemska jävla skitsjukdom...

Hur mår du? Bor du kvar i Landskrona?

Mvh Jessica

2011-02-16 @ 22:01:06
URL: http://gammalkarlekrostaraldrig.blogg.se/
Postat av: Åsa Hagelstedt

Va fint att du har börjat blogga! Även om cancer inte är så upplyftande är det ju väldigt viktiga saker du har att skriva om.



Jag tror att du kommer att få rätt. Jag fick diagnosen kronisk reumatism av läkarna för några år sedan men kände precis som du att jag skulle bli frisk. Och nu har jag klarat mej flera år utan medicin och utan symptom, så jag hade rätt. Så ge dej inte, ingen annan känner din kropp bättre än du!



Kram från mej och hundarna

2011-02-16 @ 22:17:07
Postat av: Lisa (tremänning)

Jag trodde inte det var sant när jag pratade med pappa och han berättade. Så jäkla orättvist.

Håller med ovanstående att det är starkt att du bloggar och det är viktiga saker att skriva om.

Jag tänker på dig! Kram Lisa

2011-02-16 @ 22:42:48
Postat av: Karin

Jag vet inte riktigt vad jag vill kommentera/skriva. Du är så stark Edit, fortsätt blogga, fortsätt kämpa!

2011-02-17 @ 07:58:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0