Till Sveriges politiker:
Hej kära politiker..
Jag har en liten undran och en liten uppmaning till er. Det är nämligen så, jag blev sjuk för ett år sen. Jag fick cancer (om man läser min blogg så får man reda på mer). Jag är 24 år (var då, 23 år), hade precis blivit klar med socionomstudier och var på väg ut i arbetslivet när jag fick min diagnos. När jag sen sökte ersättning hos försäkringskassan fick jag veta att jag inte var berättigad till sjukpenning, för att jag inte hade en sjukpenninggrundande inkomst. Jag hade ju pluggat i tre och ett halvt år, inte jobbat. Visserligen löste det hela sig, då jag var berättigad till att söka aktivitetsersättning istället. Men jag tänker att av flera skäl borde det vara annorlunda.
Jag kan förstå poängen att om man inte jobbat och betalat skatt så har man inte heller någon rätt till den ersättningen. Men jag läste på universitet i tre och ett halvt år. Det var inte så att jag låg hemma på soffan och glodde på tv. Och då tycker jag ändå att rätten till ersättning borde bli en annan, än den som gäller för oss som är berättigade till aktivitetsersättning. Alla som är i min situation är ju inte heller berättigade till aktivitetsersättning då en läkare måste kunna intyga att sjukdomen sträcker sig över en längre tid. Har man av andra skäl blivit sjuk, än just att man som jag har cancer, gäller kanske inte det och då måste man söka socialbidrag istället, som är en helt annan typ av bidrag och som grundar sig på helt andra villkor än för dom när man är sjuk. Jag har även hört om ungdomar som har gjort lumpen och som sen blivit sjuka. Även här blir man drabbad av systemet...
Jag tycker att ni borde se över det här. På något sätt borde studier på högskola/universitet/folkhögskola vara ungefär likställda med att arbeta. Eller är tanken att man måste arbeta samtidigt som man pluggar för att säkra upp, ifall man nu skulle bli sjuk?
Min undran är alltså vad ni tänker göra åt saken, och uppmaningen är att göra något åt saken. När jag blev sjuk kändes det som om jag hamnade mellan två stolar. Som att systemet inte riktigt hade tänkt på mig. Men jag tror vi är några stycken som blir sjuka i min ålder och som inte jobbat tillräckligt frekvent för att kunna vara berättigade till sjukersättning. Och som jag skrivit, alla är inte heller berättigade till aktivitetsersättningen, som tur nog jag blev. Allt beror ju på vad man har för sjukdom och hur läkaren bedömmer sjukdomsförloppet.
Jag har också en annan lite undran som är i ungefär samma stil. Eftersom att jag pluggat i tre och ett halvt år, och blev sjuk innan jag fick ett jobb. Hur är tanken att jag nu ska kunna komma ut på arbetsmarknaden? Jag har ingen erfarenhet, tog examen för ett år sen och vet inte om jag kan gå ut och börja jobba 100 procent direkt. Det har dessutom folk nästan förbjudit mig att göra, för om jag inte orkar jobba 100 procent så får jag inte återgå till sjukskrivning på (till exempel) 50 procent igen.. Mina läkare tycker dessutom att det är dumt att börja jobba 100 procent direkt, när jag varit sjukskriven i ett år nu, och fortfarande behandlas för min cancer.
Jag arbetstränar 10 timmar i veckan, som jag fått godkänt av min handläggare på FK.. (Arbetsträningen har varit på en organisation som varit snälla nog att låta mig göra småuppgifter hos dom under våren. Nu under hösten har jag fått arbetsträning på ett litet företag med administrativa uppgifter. Jag har fått veta att dom inte tänker anställa mig...) Men sen då, hur kommer jag vidare? Och hur hittar jag en arbetsgivare som är villig att anställa mig på säg 50 procent för att sen öka? Arbetsförmedlingen är inte speciellt glada i mig, kan jag meddela. Dom tycker att väldigt lite ligger på deras bord och även om namnet antyder att dom borde förmedla arbeten, så kan jag berätta för er att det gör dom inte. Så här bör ni också tänka till.. Mitt största problem är att jag inte vet, jag vet inte hur mycket jag orkar och jag vet inte hur framtiden ser ut.. Det enda jag vet är att jag tycker att dom 6100 kronor ni ger mig varje månad i aktivitetsersättning inte räcker för att klara mig. Jag vill dessutom ut och skapa mig ett liv och börja arbeta med det jag är utbildad som. Men hur fan gör jag?
Vore väldigt tacksam för svar!
Hälsningar
Edit
Jag har en liten undran och en liten uppmaning till er. Det är nämligen så, jag blev sjuk för ett år sen. Jag fick cancer (om man läser min blogg så får man reda på mer). Jag är 24 år (var då, 23 år), hade precis blivit klar med socionomstudier och var på väg ut i arbetslivet när jag fick min diagnos. När jag sen sökte ersättning hos försäkringskassan fick jag veta att jag inte var berättigad till sjukpenning, för att jag inte hade en sjukpenninggrundande inkomst. Jag hade ju pluggat i tre och ett halvt år, inte jobbat. Visserligen löste det hela sig, då jag var berättigad till att söka aktivitetsersättning istället. Men jag tänker att av flera skäl borde det vara annorlunda.
Jag kan förstå poängen att om man inte jobbat och betalat skatt så har man inte heller någon rätt till den ersättningen. Men jag läste på universitet i tre och ett halvt år. Det var inte så att jag låg hemma på soffan och glodde på tv. Och då tycker jag ändå att rätten till ersättning borde bli en annan, än den som gäller för oss som är berättigade till aktivitetsersättning. Alla som är i min situation är ju inte heller berättigade till aktivitetsersättning då en läkare måste kunna intyga att sjukdomen sträcker sig över en längre tid. Har man av andra skäl blivit sjuk, än just att man som jag har cancer, gäller kanske inte det och då måste man söka socialbidrag istället, som är en helt annan typ av bidrag och som grundar sig på helt andra villkor än för dom när man är sjuk. Jag har även hört om ungdomar som har gjort lumpen och som sen blivit sjuka. Även här blir man drabbad av systemet...
Jag tycker att ni borde se över det här. På något sätt borde studier på högskola/universitet/folkhögskola vara ungefär likställda med att arbeta. Eller är tanken att man måste arbeta samtidigt som man pluggar för att säkra upp, ifall man nu skulle bli sjuk?
Min undran är alltså vad ni tänker göra åt saken, och uppmaningen är att göra något åt saken. När jag blev sjuk kändes det som om jag hamnade mellan två stolar. Som att systemet inte riktigt hade tänkt på mig. Men jag tror vi är några stycken som blir sjuka i min ålder och som inte jobbat tillräckligt frekvent för att kunna vara berättigade till sjukersättning. Och som jag skrivit, alla är inte heller berättigade till aktivitetsersättningen, som tur nog jag blev. Allt beror ju på vad man har för sjukdom och hur läkaren bedömmer sjukdomsförloppet.
Jag har också en annan lite undran som är i ungefär samma stil. Eftersom att jag pluggat i tre och ett halvt år, och blev sjuk innan jag fick ett jobb. Hur är tanken att jag nu ska kunna komma ut på arbetsmarknaden? Jag har ingen erfarenhet, tog examen för ett år sen och vet inte om jag kan gå ut och börja jobba 100 procent direkt. Det har dessutom folk nästan förbjudit mig att göra, för om jag inte orkar jobba 100 procent så får jag inte återgå till sjukskrivning på (till exempel) 50 procent igen.. Mina läkare tycker dessutom att det är dumt att börja jobba 100 procent direkt, när jag varit sjukskriven i ett år nu, och fortfarande behandlas för min cancer.
Jag arbetstränar 10 timmar i veckan, som jag fått godkänt av min handläggare på FK.. (Arbetsträningen har varit på en organisation som varit snälla nog att låta mig göra småuppgifter hos dom under våren. Nu under hösten har jag fått arbetsträning på ett litet företag med administrativa uppgifter. Jag har fått veta att dom inte tänker anställa mig...) Men sen då, hur kommer jag vidare? Och hur hittar jag en arbetsgivare som är villig att anställa mig på säg 50 procent för att sen öka? Arbetsförmedlingen är inte speciellt glada i mig, kan jag meddela. Dom tycker att väldigt lite ligger på deras bord och även om namnet antyder att dom borde förmedla arbeten, så kan jag berätta för er att det gör dom inte. Så här bör ni också tänka till.. Mitt största problem är att jag inte vet, jag vet inte hur mycket jag orkar och jag vet inte hur framtiden ser ut.. Det enda jag vet är att jag tycker att dom 6100 kronor ni ger mig varje månad i aktivitetsersättning inte räcker för att klara mig. Jag vill dessutom ut och skapa mig ett liv och börja arbeta med det jag är utbildad som. Men hur fan gör jag?
Vore väldigt tacksam för svar!
Hälsningar
Edit
Kommentarer
Postat av: Sofia
Mycket bra skrivit Edit!!
Postat av: Johan
Nedrans politiker. Grr!
Postat av: björne (pernillas pappa)
Bor man i detta land och av olika skäl inte kan jobba fullt ut så ska man få stöd punkt slut! Jag antar att de flesta du känner, släkt och vänner betalar skatt(även jag) :-) så att du skall känna dej trygg och en del av samhället! Min dotter kommer ju aldrig kunna jobba helt antagligen och ska hon känna sej mindre värd och inte få samma stöd som någon som har jobbat hur lite de än må vara? Hon har FAN inte valt att få cancer i tonåren som möjligtvis kommer från miljögifter från samhället. Nä, fy..
Detta måste vi reda ut på nått sätt...
Postat av: Åsa Hagelstedt
Mycket bra skrivet! Har du skickat brevet till ledamöterna i sjukförsäkringsutskottet? http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=5854 Eller till några andra? Och har du fått några svar?
Trackback
