Sarkom

Trollsländorna har vaknat här på Långängen. Väldigt vackra är dom när dom flyger, det är riktig sommar när dom börjar komma fram.

Idag för ett år sen började min sjukdomstid. I alla fall det vi i min familj kallar min sjukdomstid. Jag och pappa var nämligen på cityakuten inne i Stockholm idag, för exakt ett år sen, och undersökte mitt knä. På något sätt trodde jag att den här dagen (framförallt den här veckan som slutar med den 16 juli då jag fick min diagnos) skulle kännas annorlunda. Att det skulle påminna mycket mer om tiden jag hade ont och tiden jag var sjuk. Men det gör det inte. Det känns som vilken normal dag som helst. Ingen skilland. På ett sett känns det skönt, att jag inte gör det till en så stor grej att det var just för ett år sen jag fick veta att jag var sjuk. På ett annat sätt så vill jag ändå påminna mig om tiden som var då. Hur det kändes, så att jag kan njuta av att jag mår så mycket bättre idag. Fast njuter gör jag ändå. Jag njuter av att inte känna av sjukdomen. Det känns så skönt!