Sarkom

Jag fick en fråga idag, från en ytligt bekant om jag räknas som frisk. Som med alla cancerdiagnoser krävs det ett antal år innan man kan vara ganska säker på att samma sjukdom inte kommer tillbaka. Jag frågade min onkolog senast om man räknar fem år (som man hört andra cancerdiagnoser ha som sluttid). Hon sa att det är svårt att sätta exakta år på hur långt tid det tar. Men hon sa att vi till en början röntgar lungor och ben var tredje månad. Ser det bra ut så kan man fortsätta röntga med halvår emellan varje gång. Någon gång slutar man röntga och då bedömer läkarna det som ganska otroligt att cancern kommer tillbaka. Som vanligt med cancer kan man aldrig veta. Det är omöjligt att säga att "så här är det, för alla". Alla är vi individer och har olika typer cancer.

Själv har jag en konstig form, en undergrupp av osteosarkom som ingen någonsin sett förut. Efter två biopsier var av ett biopsiprov skickat till USA för bedömning konstaterades bara att dom i USA heller aldrig hade sett den här typen av osteosarkom men att man ändå bedömde det som ett osteosarkom utifrån röntgenbilden. Om det var här min faster sa "Edit, att du är speciell vet vi, men måste du vara såhär speciell?" eller om uttrycket bara fick tydligare mening i min släkt då minns jag inte. Men det är väl rätt tydligt. Att få barncancer vid 23-års ålder, att ha en undergrupp av cancern som ingen sett förut, att ha metastaser i lungorna, att inte tåla cellgifter men ändå stå stark efteråt. Det är nog ganska häftigt, när man tänker efter.

Jag har egentligen aldrig tvekat på att jag ska klara det. Även om jag hade dödsångest i några timmar en natt när jag mådde dåligt, så kan jag säga att den största känslan har varit att det här klarar jag. Jag har läst lite dagbok jag skrev när jag fick beskedet och kring dom tre cellgiftsbehandlingarna jag gick igenom. Mitt första dagboksinlägg efter att jag får veta det är jag ganska kaxig. Såhär skrev jag:

"Fredag 16 Juli 2010.

Jag har cancer. Läkaren sa det ganska hårt och rakt. Men det tog nog inte så mycket. Jag har alltid tänkt mig att man ska må dåligt när man har cancer. Jag mår utmärkt! Förutom benet då. Men annars mår jag prima. Cancer... Det är ganska hårt ord. Med det är det jag har, i benet. På något sätt. Hur vet jag inte än. Har varken sett eller hört någon beskriva hur svulsten ser ut. Bara att den finns där. Har gråtit mycket under dagen. Väldigt lite för min egen del. Jag gråter mest för att jag vet att andra tar det hårt. Som mamma och pappa. Pappa var ju med när läkaren sa det. Han tog det nog ganska bra.

Tänkte mycket på alla jag måste berätta för. Alla som kommer vara oroliga, fundera, fråga. Jag är bombis på att det kommer gå bra. Klart jag tänker på att det kan gå dåligt också. Men de tankarna är få.

Pratade med Anne-Li när jag kom hem. Hon blev chockad. Det är vi nog alla.

På sjukhuset fick jag först göra ett stick i svulsten. Obehagligt som fan var det. Vi pratade även med läkaren om vad som kommer hända nu. Återbesök på tisdag. Då är det allmän utfrågning av doktor Otte. Familjen ska med, Ingalil och Petter också. Sen ska jag påbörja cellgiftsbehandling. När vet jag inte än. Men antar någon gång nästa vecka. Den ska jag hålla på med i tre månader. Sen ska jag opereras och få en benprotes. Tydligen gjord av plast och metall. Därefter mera cellgifter, i tre månader till. Sen är jag förhoppningsvis frisk. :)

Idag gjordes också en magnetröntgen för att se svulsten i 3d. Ont som fan gjorde den. Inte själva röntgen. Men att ligga blixtstilla på en hård brits med mitt knä. Det var plågsamt! Men det gick. Fick ringa på honom en gång för att få en kudde under knät. Men det gjorde ont efter en stund ändå.

Sen fick vi vänta på en datortomografi. De är oroliga för att cancern har spridit sig till lungorna. Det gör tydlien den här cancern, om den nu sprider sig. Obehaglig var den röntgen också. Först åkte jag in i en badring med armarna ovanför huvudet. Sen sa en röst "Ta ett djupt andetag....håll andan.....andas igen". Detta gjorde jag två gånger, sen fick jag kontrastvätska genom en nål i armen. Han hade förvarnat att jag skulle bli varm i kroppen, kanske känna en konstig smak i munnen och kanske känna mig kissnödig. Full pott på alla, förutom att det kändes som om jag kissade på mig. Men det gick bra. Vet inte svaret än. Det får jag veta på tisdag. Om jag har cancer i lungorna också.

Tisdag is the new shit!

Frågor ska ställas till Otte!

/ Edit"