Helg på landet
Ber ännu en gång om ursäkt för att jag inte uppdaterat min blogg på senaste. Ibland har jag bara inget att skriva och känner att tiden kan gå till något mer vettigt än att uppdatera bloggen, när jag ändå inte har något att förmedla.
Jag mår fantastiskt bra. Har varit ute på landet med mamma, pappa och vovvarna sen i onsdags. Det har varit riktigt härligt faktiskt. Det är så skönt här ute och dom dagarna när det är sommarvärme är det helt underbart! Än har vi inte badat, men det kommer nog.
Varje morgon börjar med morgonpromenad. Det går bra att gå med benet ute i skogen (där de flesta av våra morgonrundor beger sig). Jag lyckades dock snubbla till och lägga mig (för jag kan inte påstå att jag ramlade) under en morgonrunda. Men det var verkligen inte så farligt och jag gjorde inte illa mig, inte ens ett litet skrubbsår!
Jag har fått tid till ortopeden den 20 juni. Jag fick boka om tiden, för den tiden jag fick först passade mig inte. Därför fick jag en annan tid till en annan ortoped. Lite tråkigt att jag inte får träffa Otte (kirurgen som opererade mig), men det går nog bra. Jag måste bara komma på bra frågor att ställa om protesen och om benet. Om det är saker jag undrar över. Dock kan jag alltid maila Otte och fråga om det är något jag missar att fråga på återbesöket.
Jag försöker läsa delar ur boken "Anti cancer - Ett nytt sätt att leva" hela tiden. Men jag kan faktiskt ärligt säga att det är jobbigt. Man får mycket tankar kring sin egen sjukdom och hur vi lever i västvärlden. Därför tar det lite tid att komma igenom boken, trots att den inte är så tjock.
Här om dagen läste jag ett avsnitt i boken som handlar om det jobbiga med en cancerdiagnos, att berätta för familj, släkt och vänner. Jag tyckte nästan det var jobbigast. Jag minns när jag och pappa var på sjukhuset och hade fått veta att jag hade cancer. Så smsade mamma oss och frågade hur det gick, eftersom att vi inte hört av oss på hela förmiddagen. Pappa hade inte mage att berätta då, i ett sms, så vi sa bara att vi skulle höra av oss lite senare, när vi gjort färdigt alla undersökningar som krävdes den dagen. Så ringde pappa på vägen hem. Jag satt och grät när pappa försökte förklara på telefon vad vi hade fått veta. Det var fruktansvärt jobbigt. Framför allt att se min familj ledsen. Själv var jag ju övertygad om att det skulle gå bra, det var jag nästan från första stund. Men så här i efterhand har jag fattat att det inte varit lika självklart för min familj.
Jag kan bara rekomendera att läsa boken, till alla som är intresserade. Det är en väldigt bra bok som påpekar att sättet vi lever på i västvärlden gör att cancern lättare och bättre trivs i våra kroppar. Cancern föder på dåliga tankar, ångest och på maten vi stoppar i oss. Det finns så mycket vi kan ändra på, små saker, som gör att cancern har sämre förutsättningar för att överleva i våra kroppar. Det är verkligen värt att tänka på!
Ta hand om er där ute!
Jag mår fantastiskt bra. Har varit ute på landet med mamma, pappa och vovvarna sen i onsdags. Det har varit riktigt härligt faktiskt. Det är så skönt här ute och dom dagarna när det är sommarvärme är det helt underbart! Än har vi inte badat, men det kommer nog.
Varje morgon börjar med morgonpromenad. Det går bra att gå med benet ute i skogen (där de flesta av våra morgonrundor beger sig). Jag lyckades dock snubbla till och lägga mig (för jag kan inte påstå att jag ramlade) under en morgonrunda. Men det var verkligen inte så farligt och jag gjorde inte illa mig, inte ens ett litet skrubbsår!
Jag har fått tid till ortopeden den 20 juni. Jag fick boka om tiden, för den tiden jag fick först passade mig inte. Därför fick jag en annan tid till en annan ortoped. Lite tråkigt att jag inte får träffa Otte (kirurgen som opererade mig), men det går nog bra. Jag måste bara komma på bra frågor att ställa om protesen och om benet. Om det är saker jag undrar över. Dock kan jag alltid maila Otte och fråga om det är något jag missar att fråga på återbesöket.
Jag försöker läsa delar ur boken "Anti cancer - Ett nytt sätt att leva" hela tiden. Men jag kan faktiskt ärligt säga att det är jobbigt. Man får mycket tankar kring sin egen sjukdom och hur vi lever i västvärlden. Därför tar det lite tid att komma igenom boken, trots att den inte är så tjock.
Här om dagen läste jag ett avsnitt i boken som handlar om det jobbiga med en cancerdiagnos, att berätta för familj, släkt och vänner. Jag tyckte nästan det var jobbigast. Jag minns när jag och pappa var på sjukhuset och hade fått veta att jag hade cancer. Så smsade mamma oss och frågade hur det gick, eftersom att vi inte hört av oss på hela förmiddagen. Pappa hade inte mage att berätta då, i ett sms, så vi sa bara att vi skulle höra av oss lite senare, när vi gjort färdigt alla undersökningar som krävdes den dagen. Så ringde pappa på vägen hem. Jag satt och grät när pappa försökte förklara på telefon vad vi hade fått veta. Det var fruktansvärt jobbigt. Framför allt att se min familj ledsen. Själv var jag ju övertygad om att det skulle gå bra, det var jag nästan från första stund. Men så här i efterhand har jag fattat att det inte varit lika självklart för min familj.
Jag kan bara rekomendera att läsa boken, till alla som är intresserade. Det är en väldigt bra bok som påpekar att sättet vi lever på i västvärlden gör att cancern lättare och bättre trivs i våra kroppar. Cancern föder på dåliga tankar, ångest och på maten vi stoppar i oss. Det finns så mycket vi kan ändra på, små saker, som gör att cancern har sämre förutsättningar för att överleva i våra kroppar. Det är verkligen värt att tänka på!
Ta hand om er där ute!
Kommentarer
Trackback
