Sarkom

Idag kände jag mig lite bra. En av undersköterskorna angav mig som exempel.. Jag ska förklara:

Tjejen som ligger här brevid är några år yngre än jag. Ganska liten tjej, kroppsmässigt alltså. Iaf enligt mig. Vill inte beskriva för mycket, vill ju inte hänga ut folk. Jag har INGEN aning om vad hon varit med om. Förstår bara att hon gjort någon typ av operation på lungan. Troligtivis en större operation än vad jag gjorde i och med att hon har ondare än jag och annan typ av smärtstillande än vad jag får. Men iaf, idag mådde hon dåligt. Psykiskt dåligt, hon var ledsen och tyckte livet var skit. Då sa undersköterskan att titta på tjejen här bredvid. Hon har också opererats som du och blev av med sin dränering igår. Du ser ju hur hon mår. DET kändes FETBRA kan jag bara erkänna. Jag har strosat runt i korridorerna hela dagen här idag. Jag mår prima ballerina. Toppenbra. Känner knappt av såren. Det känns inget i lungan alls. Det känns toppen verkligen. Jag mår kalasbra. Jag tror att det delvis är min envishet och delvis är min positiva inställning som gör att jag tillfrisknar så fort.

I måndags kväll hade jag svårt att andas. Jag tycker att jag klarar av smärta bra men har riktigt svårt om jag har svårt att andas eller om det är något med hjärtat. Sånt är läskigt, annars får smärtan vara hur hemsk som helst. Jag hade en period på kanske 3 minuter, när jag tyckte att livet var skit. Jag grät några tårar men insåg rätt fort att varför? Det gör mig inte piggare, det gör mig inte gladare och jag blir definitivt inte friskare av att må dåligt psykiskt. Sen dess har jag nästan förbluffat personalen här på avdelningen med att jag är uppe och går. Första gångerna sa dom "Nej men vad trevligt att se dig uppe". Jag har försökt ta så djupa andetag som möjligt för att tvinga kroppen att läka snabbare och försöka få bort smärtan. Det har känts som att ju mer jag plågat mig med "smärta" desto mer har kroppen läkt. Nu kan jag ta riktigt djupa andetag utan att det känns. Så det är viktigt. Där kommer min envishet in. Jag tvingar mig själv. Jag tvingar mig att ha ont, att ligga och sova på den opererade sidan, att andas djua andetag, att vara uppe och gå, för jag vet att jag kommer bli friskare och må bättre när jag gjort det. Det är bara så roligt när man kan användas som ett positivt exempel.

Något annat jag bara måste kommentera är att jag fått veta att (åtminstone) en person lyckats googla upp min blogg, utan att veta om att den finns. DET är skitroligt! Jag hoppas verkligen att folk vill läsa bloggen, även om dom inte känner mig, eller känner till mig. Kommentera gärna om ni hittat mig genom att googla. :) 

Nu ska jag åter sprida lite positiv energi på sjukhuset! So long my friends!