Tisdag..

Jag glömde berätta i mitt inlägg igår att jag ramlade. Jag har känt av att när jag låg på sjukhus tappade mycket muskler som jag byggt upp under 1,5 månads tid. Det är väsentligt för mig att ha mycket muskler, framförallt i benpartierna, eftersom jag är naturligt svagare i mitt vänstra ben. Jag kände det tydligt att jag blivit svagare. På sjukhuset försökte jag ju gå i korridoren fram och tillbaka flera gånger om dagen för att hålla igång det. Men jag lyckades inte tillräckligt. Igår bestämde jag mig iaf för att träna. Jag vågade inte träna överkroppen med tanke på såret på rygg/sida. Men träna benen lite tänkte jag att jag kunde göra. OJ vad jag hade tappat muskler på bara 1,5 vecka. Jätteläskigt! Men iaf. När jag skulle gå till bilen här i går morse så vek sig benet. Det är helt omöjligt att vara beredd eller hålla emot. Benet bara vek sig och jag (som vet att det gör fruktansvärt ont att vika ihop benet helt, som att sitta på huk, det funkar inte) kastar mig framåt och landar på det andra knät.. Lite skrubbsår fick jag. Men jag klarade mig bra ändå. Det visade tydligt för mig att jag inte klarar mig länge utan träning. Jag blir väldigt instabil i benet då. Hela dagen igår vad jag rädd att ramla och göra samma sak en gång till. Men som sagt, det gick bra.

Tisdagar är lite "ingemansland" för mig under veckorna. Tisdagar händer sällan några vettiga saker. Jag har ringt några samtal idag, bland annat för att få ta bort mitt stygn jag har sen operationen. Men idag ska jag faktiskt göra något roligt. Jag ska träffa en vän till mig, som jag ser väldigt sällan nu för tiden. Men han har ställt upp på mig så OTROLIGT mycket under tiden jag var sjuk. Under perioder på sommar/höst när tumören var så stor att jag hade svårt att gå, hjälpte han mig med hundarna vissa dagar, så att min mamma slapp åka hem så tidigt från jobbet. Han har kommit hem till mig med lunch, hållt mig sällskap och hälsat på mig på sjukhuset när jag fick cellgifter. Jag är honom evigt tacksam, han har verkligen ställt upp.

Jag har pratat med andra cancersjuka vars vänner tydligen dragit sig undan när dom berättat om sin sjukdom. Jag har inte känt att mina vänner dragit sig undan, men vissa vänner har nog medvetet hållt sig undan, av olika orsaker. Vissa är ju mer engagerade än andra och alla har ju klart sitt eget liv att bekymra sig över. Så jag förväntar mig inte att alla är lika engagerade i min cancer som jag och min familj är. Men cancer är en svår sjukdom att förhålla sig till. Många sätter alltid cancer i relation till "döden" och typ "plågsamt" och då kan jag nästan förstå att man drar sig undan. Å andra sidan är det när man är som sjukast och behöver mest stöd som vännerna är viktigast och det är också då man inser vilka som bryr sig mest.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0