What if...

Det är så lätt att tänka "Tänk om.." när man får en cancerdiagnos. "Tänk om jag hade gått till vårdcentralen istället för att avboka tiden jag hade" eller "Tänk om jag hade varit lite mer påstridig om att få benet undersökt av sjukvården" så hade jag kanske inte fått tumörer i lungorna och då hade det inte varit lika stor risk för mitt liv, som det är nu.

När jag fick min diagnos bestämde vi oss alla, hela min familj, för att inte tänka bakåt. Man kan grubbla ihjäl sig på varför man inte tog kontakt med sjukvården tidigare eller varför man inte förstod att det var cancer osv. Men det går inte att göra något åt, vilket vi alla fyra i familjen insåg. Vi insåg också att om vi hade hamnat i samma situation en gång till hade vi fortfarande inte tänkt att cancer var ett alternativ. Som min bror så bra uttryckte det, "cancer i benet är inte ens någon av de 10 vanligaste sakerna man tänker på när man har ont i knät/benet" och det är så sant. Min cancerfom drabbar 2 personer per miljoner invånare. Vilket är ungefär mellan 15 och 20 personer per år i Sverige. Jag tror till och med att min onkolog sa att det är mellan 10 och 15 personer som drabbas varje år i Sverige. De flesta som drabbas är barn och ungdomar mellan 10-20 år. Att få sarkomdiagnosen efter 20-års åldern är väldigt ovanligt.

Vi har dessutom i min familj insett att jag hade väldig tur. Jag hade tur att jag just den dagen tagit mig just till Cityakuten på Hötorget och att jag just träffade den kirurgen som förstod direkt vad det var. Det kanske finns en mening med vissa saker ändå..

Jag börjar må riktigt bra nu. Nästan så bra att jag tänker i termer av "Jag har haft cancer" istället för att jag har.. Jag vet att det är väldigt tidigt att tro att man är frisk, men jag mår så bra och trivs så jättebra med livet!

Ta hand om er där ute!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0