Sarkom

Ja, då har jag varit på läkarbesök hos onkologen. Jag blir alltid lite ledsen när jag går därifrån. För trots att allt ser bra ut och trots att jag mår skitbra, så är dom bara nöjda "såhär långt". Jag förstår att dom inte vågar vara mer optimistiska för min skull, att dom inte vågar skrika ut att jag är frisk. Dom kan såklart inte lova det heller, men jag bara önskar att dom kunde vara mer positiva för min skull. Det ingår väl inte i deras yrkesroll att vara positiva för sina patienters skull och dom har nog varit med om fall där det ser väldigt bra ut, men där cancern kommer tillbaka. Men jag vill inte vara den patienten. Jag är frisk nu, jag har bestämt det. Det ska inte komma tillbaka.

Ändå så pratar dom om att framtiden är oviss, och visst jag känner det också. Jag vet inte hur framtiden ser ut och det är svårt att planera någon framtid när det inte ens gått ett år sen jag fick veta att jag var sjuk. Men det är bara att beta av läkarbesöken, ett för ett.. Och bevisa för läkarna att skiten är död. Den kommer inte tillbaka. Så är det, för det har jag bestämt!

Jag hade några saker som jag ville ta upp med läkaren. Den första är att jag på kvällen, ibland, känt av krypningar i benen. Hon förklarade att cellgifterna jag fått är toxiska mot nerver och framförallt långa nerver (som dom stora nerverna ner i benen). Därför var krypningar i benen ett vanligt symptom på cellgiftsbehandlingen och inget att göra åt. Jag skulle helt enkelt bara röra mig mycket och hoppas på att det blir bättre framöver. Dock påverkar det mig inte så mycket, jag ville mest ta upp det för att få reda på att inget var fel..

Min andra fråga handlade om min hörsel. Jag tror att jag nämnt i något blogginlägg tidigare att jag har tinnitus. Jag kan lätt konstatera att det är från cellgifterna. Det började nämligen i samband med cellgiftsbehandligen. Om det var när jag låg på sjukhuset och fick cellgifter första gången eller om det var när jag kommit hem efter den första behandlingen som jag märkte det. Det kan i alla fall lätt sammanlänkas till cellgifterna. Jag gjorde ett hörseltest innan jag fick cellgifter och hon skulle remitera mig till en hörselläkare och göra ett nytt test. Hon konstaterade bara att det är vanligt att få hörselnedsättningarn eller tinnitus i samband med cellgifterna. Ibland försvinner det, ibland får man leva med det. Det stör mig inte så mycket. Jag försöker ignorera det så gott det går. Ibland blir vissa ljud jobbiga, men annars försöker jag låta bli att tänka på det.

Min tredje fråga var allergi. Jag tycker själv att jag reagerar på pollen i år. Jag brukar inte reagera speciellt mycket. Men jag har varit lite snorig, ögonen har varit lite kläggiga när jag vaknar på morgonen och en kompis tänkte att min trötthet som jag känt av kunde vara ifrån pollenallergi. Jag tänkte då igen, att cellgifter kanske påverkade sånt och ville fråga läkaren. Hon menade på att cellgifterna inte påverkade att man blev allergisk. Dock påverkar cellgifterna slemhinnorna och där med kunde man bli mer känslig. Hon trodde att det skulle bli bättre ju längre tiden gick.

Min fjärde fråga handlade om blodgivning. Jag var nämligen blodgivare innan jag blev sjuk. Jag gav blod senast januari 2010. Då visste jag inte att jag hade cancer och jag hade inga symptom, men jag blev ändå orolig att cancern på något sätt kunde sprida sig till en annan person! Mamma påstod att jag redan frågat om det här. Men jag mindes inte svaret, så jag ville fråga igen. Jag inser att cancer är från MINA celler och att mina celler egentligen inte borde överleva i en annan person. Men jag tänkte ändå att jag ville fråga och vara säker. Så jag kan sova gott om nätterna! Hon svarade ungefär med det svaret. Att en person, som har ett normalt fungerande immunförsvar, klarar av det där. Immunförsvaret tar hand om såna celler. Osannolikt kunde det dock påverka en annan person med mycket nedsatt immunförsvar. Men sannolikheten att cancerceller för det första då skulle funnits i mitt blod är tydligen ganska liten, och att den eller de celler som i så fall överförts till personen som fått mitt blod skulle kunna få fäste i en annan person, är rätt liten. Det kändes bra att få veta. Så nu kan jag sova gott om nätterna!

Annars pratade vi inte om så mycket annat än att vi fortsätter som vanligt. Ny lungröntgen i augusti och uppföljning på det. Så får vi ta vad som händer till hösten då. Hon skulle remitera mig till en hörselavdelningen och till min kirurg. Hoppas att jag får träffa Otte (kirurgen) innan sommaren. Det ska bli kul att se vad han säger, om han är nöjd.

So long my friend!