Kärlek på lasarett

Det fanns väl en serie som hette det? Kärlek på lasarett.

Pojkvännen kom äntligen hit igår. Det kändes skönt att få träffa honom äntligen! Vi pratade lite om det här att olyckor sällan kommer lägligt, och det gjorde iaf inte min olycka..

I morgon är det farmors begravning. Jag hoppas verkligen att jag kan gå på den. Men jag vet inte vad jag ska ha på mig.. Vad matchar med ett gips?

På onsdag hade jag och pojkvännen planer att träffa en god vän till mig och hennes kille.. Planen var bio och fika innan.. Nu får vi åtminstone skippa bion..

Och så var det den här resan som var bokad och klar till Uruguay i Sydamerika. Det är nästan tråkigast att vi inte kan ta oss dit i januari.. Jag har ju dessutom ett antal veckors rehab efter dessa 8 veckor med gips.. Så det hinner nog nästan bli vinter i Sydamerika innan jag kan åka dit..

Och bara det här med all snö som kommer falla över Stockholm. Jag hoppas nästan att vintern i år blir plusgradig. För ju mer snö och is det kommer, desto svårare kommer jag ha att ta mig iväg till olika saker.. (Mamma och pappa berättade förresten igår att dom flera gånger under helgen hade testat hur hala stenplattorna var, dom som jag halkade på när jag bröt foten. Men inte en enda gång under hela helgen var det is där.. Bara när jag halkade såklart!)

Och min arbetsträning.. Jag som hade börjat komma igång och börjat arbeta.. Det hade känts så skönt om jag hade kunnat arbeta 25 procent i februari/mars.. Piss också!

Nä, jag får nog vackert konstatera att den här olyckan inte kom lägligt...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0