Rättvisa...?
Oftast så tänker jag rätt så lite på min sjukdom och att just jag drabbades av cancer. Om jag får för mig att tänka på det så brukar jag slå bort tankarna, tänka att jag är lyckligt lottad att jag lever eller att det inte finns något ont som inte har något gott med sig.
Men ibland är även jag bitter på min situation. Jag skulle uppskatta tillfällena till någon/några gånger per år då jag tycker att det är fruktansvärt orättvist att jag skulle få cancer vid 23 års ålder. Att det är orättvist att jag har metallprotes i skelettet och ett långt ärr på benet. Eller att jag inte vet om sjukdomen kommer tillbaka och får leva med det, hängandes över mig i många år framöver.
Men mest orättvist brukar jag tycka mitt handikapp med minskad muskelfunktion i benet är. Jag kan titta på andra människor, tjejer i min ålder framförallt, och avundas att dom går utan att halta, att dom kan röra sig obehindrat och att dom kan gå i vad för skor dom har lust. Ibland är jag så bitter att jag känner att jag borde berätta för dom hur glada dom ska vara över att ha två normalt fungerande ben.
Det suger att vara bitter. Det är inte roligt alls. Tur att den känslan inte infinner sig så ofta.
Jag brukar försöka tänka tillbaka på hur det var strax efter operationen. Hur jag gick med både ortos och kryckor. Hur varje promenad gjorde mig flåsande och trött och hur det kändes att vara så begränsad i mina rörelser. Och så jämför jag med mig själv idag. Så stor skillnad. Och så tänker jag att det finns människor som är så funktionsnedsatta för resten av livet.
Och så tänker jag på vilken jävla tur jag haft. Då brukar bitterheten försvinna!
