17/10-2010 (Ett år sen)
Jag kom på idag, när jag tog min medicin, att det var ett år sen idag (eller om det var igår) som jag började med medicinen.
Efter två omgångar med cellgifter och en avbruten behandlig (med lägre dos), så fick jag avsluta cellgiftsbehandlingen. Cellgifterna hade tagit sån stryk på min kropp, framförallt njurar och lever, att man var rädd att skadan var så stor att den var permanent. Jag har i efterhand också förstått att man trodde att skadan var så stor att det hotade mitt liv. Men det är en annan historia... I samband med den avbrutna behandlingen fick jag veta att onkologerna ville kontakta ortopeden för att göra operationen tidigare än planerat, och det fick jag. Efter operationen fick jag veta att inom 2-3 veckor borde jag börja med cellgifter igen och att onkologerna skulle kontakta mig.
Efter att jag varit hemma i två veckor, utan att någon hade hört av sig, så ringde jag upp sarkommottagningen. Jag fick då veta att min läkare hade slutat, och att jag skulle få träffa en annan läkare för diskussion om ny behandling. Sagt och gjort, jag, mamma och pappa åkte dit. Vi hade alla tre nog tankar på att jag skulle fortsätta med cellgifter. Det är trots allt den ENDA behandlingen man pratar om när det gäller osteosarkom. Men när vi kom dit berättade läkaren att man inte ville ge mer cellgifter till mig. Både med tanke på att de höll på att ta livet av mig, och för att de inte hade krympt tumören. Tumören hade växt 10 procent från det att jag gjorde min första MR-röntgen i juli 2010 till min andra MR innan operationen, den gjordes i mitten av september. Jag var helt säker på att hon nu skulle säga att "Det finns ingenting kvar att göra för dig Edit..."..
Men det sa hon inte. Hon hade både plan b och plan c.. Planerna hängde liksom lite ihop. Poängen var att man ville skada min kropp så lite som möjligt. Det fanns ett cellgift som man kunde tänka sig att testa, ett cellgift som var mycket snällare mot njurarna än vad de andra två var. MEN sa hon, dom bedömde att min kropp behövde vila. Och då ville man testa en annan typ av medicin, interferon. Det är en immunstimulerande medicin, som gör att immunförsvaret jobbar snabbare och bättre med att ta emot cancerceller (och allt annat som immunförsvaret tar hand om). Jag fick veta att det fanns tre vanliga biverkningar. Trötthet, influensasymptom och depression. Hittills har jag bara känt av två. Trötthet (jag tror att mycket av den tröttheten jag känner beror på sprutorna) och influensakännigar fick jag efter första sprutan, sen dess har jag inte känt något.
Efter läkarbesöket sa jag till mamma och pappa att jag kände mig frisk. Med den här behandlingen kunde jag vara hemma. Jag skulle orka mer i vardagen, så som att träna och kanske börja jobba. Det kändes så befriande att få slippa sjukhuset och cellgifterna. Och håret skulle växa tillbaka. Inte för att jag grät över att håret hade ramlat av, men man känner sig helt klart friskare med hår på huvudet. Och där är jag nu, ett år senare. Samma behandling och jag känner mig så frisk man kan göra. Jag vågar inte ropa hej, men jag vill inte heller låta rädslan att få tillbaka sjukdomen påverka mitt liv. Så jag försöker leva som vanligt, men med insikten om att njuta till fullo av livet!
Efter två omgångar med cellgifter och en avbruten behandlig (med lägre dos), så fick jag avsluta cellgiftsbehandlingen. Cellgifterna hade tagit sån stryk på min kropp, framförallt njurar och lever, att man var rädd att skadan var så stor att den var permanent. Jag har i efterhand också förstått att man trodde att skadan var så stor att det hotade mitt liv. Men det är en annan historia... I samband med den avbrutna behandlingen fick jag veta att onkologerna ville kontakta ortopeden för att göra operationen tidigare än planerat, och det fick jag. Efter operationen fick jag veta att inom 2-3 veckor borde jag börja med cellgifter igen och att onkologerna skulle kontakta mig.
Efter att jag varit hemma i två veckor, utan att någon hade hört av sig, så ringde jag upp sarkommottagningen. Jag fick då veta att min läkare hade slutat, och att jag skulle få träffa en annan läkare för diskussion om ny behandling. Sagt och gjort, jag, mamma och pappa åkte dit. Vi hade alla tre nog tankar på att jag skulle fortsätta med cellgifter. Det är trots allt den ENDA behandlingen man pratar om när det gäller osteosarkom. Men när vi kom dit berättade läkaren att man inte ville ge mer cellgifter till mig. Både med tanke på att de höll på att ta livet av mig, och för att de inte hade krympt tumören. Tumören hade växt 10 procent från det att jag gjorde min första MR-röntgen i juli 2010 till min andra MR innan operationen, den gjordes i mitten av september. Jag var helt säker på att hon nu skulle säga att "Det finns ingenting kvar att göra för dig Edit..."..
Men det sa hon inte. Hon hade både plan b och plan c.. Planerna hängde liksom lite ihop. Poängen var att man ville skada min kropp så lite som möjligt. Det fanns ett cellgift som man kunde tänka sig att testa, ett cellgift som var mycket snällare mot njurarna än vad de andra två var. MEN sa hon, dom bedömde att min kropp behövde vila. Och då ville man testa en annan typ av medicin, interferon. Det är en immunstimulerande medicin, som gör att immunförsvaret jobbar snabbare och bättre med att ta emot cancerceller (och allt annat som immunförsvaret tar hand om). Jag fick veta att det fanns tre vanliga biverkningar. Trötthet, influensasymptom och depression. Hittills har jag bara känt av två. Trötthet (jag tror att mycket av den tröttheten jag känner beror på sprutorna) och influensakännigar fick jag efter första sprutan, sen dess har jag inte känt något.
Efter läkarbesöket sa jag till mamma och pappa att jag kände mig frisk. Med den här behandlingen kunde jag vara hemma. Jag skulle orka mer i vardagen, så som att träna och kanske börja jobba. Det kändes så befriande att få slippa sjukhuset och cellgifterna. Och håret skulle växa tillbaka. Inte för att jag grät över att håret hade ramlat av, men man känner sig helt klart friskare med hår på huvudet. Och där är jag nu, ett år senare. Samma behandling och jag känner mig så frisk man kan göra. Jag vågar inte ropa hej, men jag vill inte heller låta rädslan att få tillbaka sjukdomen påverka mitt liv. Så jag försöker leva som vanligt, men med insikten om att njuta till fullo av livet!
Kommentarer
Trackback
