Framtid?
Inte alls så att jag funderar på om jag HAR en framtid (då menar jag inte heller framtid som det som händer nästa vecka, utan jag menar efter det att jag fyller 30). Det kanske är naivt att tro att man har en framtid efter 30 när man haft en cancersjukdom och inte ens blivit friskförklarad än. Men som ni alla vet, i alla fall ni som känner mig, jag har inte och kommer inte heller tänka i termer av att jag ska dö. Det går inte. Det funkar inte... Testa själv får du se, det är helt jävla omöjligt. Så därför gör jag det inte... Det verkar så dumt..
Idag bloggar jag förresten från datorn. En liten parantes bara... Det går så mycket fortare att skriva på datorn. Till och med så fort att jag skriver vissa tangenter fortare än andra.. Så det blir felstavat. Nå ja. Skit i det.. I alla fall, min framtid.
Idag lyckade jag lite diskret kläcka att jag har funderat på att läsa till sjuksköterska för min pojkvän (som är röntgensjuksköterska). Det har jag funderat på sen jag låg på onkologiska avdelningen och tänkte att "vad trevliga alla sjuksköterskor är som jobbar här". Det är kanske också lite psykologiskt att vara "på andra sidan" om sjukhussängen, om man säger så. Men sen dess har jag faktiskt funderat på det. Min pojkvän blev överlycklig (otroligt gulligt faktiskt) över att jag ens övervägde att läsa utbildningen.
Jag skulle tycka det var otroligt roligt att vara sjuksköterska, men jag får också tänka på att jag redan har en utbildning. Jag har redan gått på universitet i 3,5 år. Jag är dessutom 25 år gammal (snart), och har en cancerdiagnos hängades över mig. Jag får också lägga till att jag inte vill vara 100 år gammal när jag skaffar barn och jag vill definitivt (det är faktiskt ett krav) ha ett stabilt liv när det där med barn ska börja diskuteras på allvar. Då kan jag inte leva på studiemedel, eller ha timvik, eller på annat sätt ha ett osäkert liv. Jag får helt enkelt fundera på saken. Men det är onekligen lockande att jobba inom sjukvården.
Idag bloggar jag förresten från datorn. En liten parantes bara... Det går så mycket fortare att skriva på datorn. Till och med så fort att jag skriver vissa tangenter fortare än andra.. Så det blir felstavat. Nå ja. Skit i det.. I alla fall, min framtid.
Idag lyckade jag lite diskret kläcka att jag har funderat på att läsa till sjuksköterska för min pojkvän (som är röntgensjuksköterska). Det har jag funderat på sen jag låg på onkologiska avdelningen och tänkte att "vad trevliga alla sjuksköterskor är som jobbar här". Det är kanske också lite psykologiskt att vara "på andra sidan" om sjukhussängen, om man säger så. Men sen dess har jag faktiskt funderat på det. Min pojkvän blev överlycklig (otroligt gulligt faktiskt) över att jag ens övervägde att läsa utbildningen.
Jag skulle tycka det var otroligt roligt att vara sjuksköterska, men jag får också tänka på att jag redan har en utbildning. Jag har redan gått på universitet i 3,5 år. Jag är dessutom 25 år gammal (snart), och har en cancerdiagnos hängades över mig. Jag får också lägga till att jag inte vill vara 100 år gammal när jag skaffar barn och jag vill definitivt (det är faktiskt ett krav) ha ett stabilt liv när det där med barn ska börja diskuteras på allvar. Då kan jag inte leva på studiemedel, eller ha timvik, eller på annat sätt ha ett osäkert liv. Jag får helt enkelt fundera på saken. Men det är onekligen lockande att jobba inom sjukvården.
Kommentarer
Trackback
