Sarkom

Igår var det då läkarbesök. Jag var ganska nervös.. Vilket kändes lite jobbigt. På natten hade jag återigen drömt att cancern hade spridit sig. Denna gång till livmoderhalstappen.. Så det kändes lagom kul att åka till läkaren och få besked från röntgen. Men som jag sa när vi åkte därifrån, att jag KAN inte tänka något annat än att det går bra. Jag kan inte förbereda mig själv på ett dåligt besked. Det går bara inte... Så jag förväntar mig att dom ska säga att allt är bra och att vi fortsätter som förut.

Och det var precis vad hon sa, doktor Lidbrink. Det var till och med det första hon sa, alla hade nog inte ens hunnit sätta sig ner (det var jag, Alvaro, mamma och faster som var med). "Jag har bara positivt att säga" sa hon till oss. Så berättade hon att röntgen såg bra ut, eller såg ut som vanligt. Att förkalkningarna i lungorna sitter kvar där men att dom heller aldrig kommer försvinna. Hon tror dock att dom är döda (baserat på lungbiopsin jag gjorde i mars). Hon förklarade också att man kan se ärret där dom plockade bort två tumörer. Men att det inte kommer påverka mig om jag inte hade tänkt att bli elitidrottare. Och det hade jag väl inte tänkt.. Annars var allt normalt.

Min faster frågade angående det här att jag fick göra en thorax/buk röntgen och inte bara en thorax (dvs lungor). Hon sa att det nog bara var ett misstag. Läkarna på sarkommottagningen är också läkare för brötcancerpatienter. Och för bröstcancerpatienter är det viktigare att röntga hela överkroppen därför risken att det spridit sig i buken är vanligare för dom än för mig. Så Lidbrink menade på att min remiss till röntgen nog bara av rena farten blev en thorax/buk för att det är den vanligaste formen av remiss dom skickar till röntgen. Det fanns ingen anledning egentligen till att dom ville se buken på mig. Något som jag var orolig för, vilket jag skrev om i ett tidigare blogginlägg.

Annars pratade vi lite om blodgivning. Jag frågade om jag någonsin får ge blod igen. Men cancerpatienter (oavsett vad för cancer man haft och oavsett hur länge man varit frisk) så får man inte ge blod. Så så länge Socialstyrelsen vill ha såna hårda regler så får dom vara utan mitt fantastiska blod.

Angående min medicin. Jag skulle ju helst vilja bli av med den. Men dom vill fortsätta på obestämd tid. Det är egentligen inte hela världen. Men jag önskade att jag kunde få slippa den någon gång i framtiden. Vi får väl se hur det blir med den saken, men just nu fortsätter det som vanligt. Och angående det där att medicinen tog slut i somras så sa hon bara att jag skulle höra av mig om det blev så, att dom skulle kunna fixa så jag får en annan typ av spruta.

Port á carten ska jag bli av med. Det är den här infarten jag har under huden ovanför mitt vänstra bröst. I den har jag fått cellgifter och tagit blodprov. Men nu används den inte och jag vill bli av med den. Lidbrink skulle fixa så jag fick bli av med den inom en snar framtid. SKÖNT!

Jag frågade lite om mina reflexer på det vänstra benet. Hon ville testa reflexerna och höger gick jättebra. Men vänster fanns ingen reaktion och det gjorde bara ont när hon slog med "misshandelsverktyget" som hon själv kallade det för. Men det är inte hela världen att inte ha reflexer på det vänstra benet. Det fungerar ju ändå.

Jag ville också veta om hon trodde möjligheten fanns att jag skulle kunna få tillbaka muskler genom stamcellsforskning i framtiden. Det trodde hon absolut var möjligt. Det kändes väldigt skönt, det är ju det jag saknar allra mest. Muskelfunktionen av dom två musklerna som saknas. Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig få tillbaka full muskelfunktion. Hon berättade också att i och med att jag blev strålad i benet så kommer musklerna alltid att vara lite stummare. Dom kommer aldrig få tillbaka sin fulla spänst.

Det var nog lite av det vi pratade om igår på läkarbesöket. Men det var skönt att komma tillbaka till Lidbrink. Jag tycker om henne. Och jag blir alltid glad när jag kommer därifrån. Jag kände mig lugn och trygg när jag gick därifrån. Det är så det ska vara efter ett läkarbesök.