Regression

Åter igen har jag varit dålig på att blogga. Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men bloggen har inte prioriterats i första hand de senaste dagarna. Å andra sidan har inte mycket prioriterats i första hand de senaste dagarna. Så det kanske beror på det?

Jag blev medlem igår i en ny organisation. Ung cancer heter den. Tror det är en väldigt bra och intressant organisation. Hoppas den kan bringa nytta i mitt liv. Finns en hemsida (www.ungcancer.se) som man kan besöka om man har lust. Där finns även deras informationsfilm som är väldigt bra.

Annars har jag mest funderat lite på min egen cancersituation. Eller kanske inte så mycket på den nuvarande situatuationen, utan mer på hur jag mådde och hur jag betedde mig under tiden efter mitt cancerbesked. Och jag har väl insett, även om jag hanterade det hela ganska bra, att jag nog inte mådde så bra ändå. Vem mår egentligen bra efter ett cancerbesked, undrar ni då. Men det jag menar är att jag nog, som rubriken antyder, återgick lite till ett stadie i livet som kändes tryggt. Dvs backade några år tillbaka i livet... Jag blev tonåring. Mycket handlade om att behöva trygghet och föräldrarnas stöd och det är nog väldigt naturligt.

Under dom gångerna jag låg på sjukhuset hade jag med mig min bamsekudde. Bamsekudden är egentligen ett vanligt örngott, men när jag skulle till sjukhuset blev örngottet och min favoritkudde, bamsekudden. Det kändes tryggt att ha den med mig. Bamse är ju stark när han får dunderhonung, så jag tänkte att jag blir ju stark när jag får min dunderhonung. Jag blev nog lite känd på sjukhuset som 23-åringen som har en bamsekudde med sig, men jag tyckte om det. Det gav mig en personlighet och en styrka som jag tror var nödvändig. Och när man har cancer är väl nästan allt berättigat, bara man blir frisk?

Det låter nog mycket mer dramatiskt än vad det var, att backa några år i livet. Och det är kanske inte riktigt är  den rätta benämningen på det heller, regression. Men ni förstår kanske hur jag menar?

På fredag är det läkarbesök. Jag har massvis med frågor att ta upp med läkaren och ser som vanligt fram emot läkarbesöket. Jag är nog den enda cancerpatienten som ser fram emot ett läkarbesök. Men sån är jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0