En tacksamhetens tanke
Idag, för exakt ett år sen hade jag svårt att se min framtid. Inte så att den inte fanns, jag hade bara svårt att se hur den skulle se ut. I morgon är det ett år sen jag gjorde min stora benoperation. Det känns jättekonstigt att det bara var ett år sen jag hade en enorm tumör i benet. Men det känns så skönt att det bara går längre och längre tid från den tid då jag hade levande cancerceller i kroppen (i alla fall vad vi vet).
Idag för ett år sen så var jag på sjukhuset. Jag skrevs in på ortopediska avdelningen på Karolinska sjukhuset. Det kändes väldigt konstigt att vara där. Det var både unga och gamla på avdelningen, människor som kämpade med kryckor, ortoser och rullatorer i korridoren. Jag kommer ihåg att jag ville åka därifrån så fort som möjligt. Men vi skulle träffa ortopeden också, innan jag fick gå hem.
Besöket med ortopeden var det längsta besök jag någonsin haft med honom. Det är på något sätt allmänt känt att ortopeden som opererade mig (jag nämner inga namn här) inte är den som har långa patientbesök om han inte behöver. Men vi pratade rätt länge. Vi bestämde att jag skulle opereras med epiduralbedövning i benen och få lugnande, eftersom att jag inte ville sövas. Jag frågade lite kring operationen, jag var väldigt orolig att vakna upp och vara amputerad, men det kunde han garantera att det inte skulle hända. OM han under operationen hade ansett att han blev tvungen att amputera mig så hade han sytt ihop och gjort det en annan dag.
Sen fick jag åka hem. Eller... Jag gjorde ett besök hos anestesiläkaren också. Dom ville göra en bedömning om mitt allmäntillstånd. När vi satt och väntade på läkaren så fick jag också för första gången 1, se en röntgebild på tumören (den absolut första som togs på cityakuten i Stockholm) och 2, läsa i min journal vad den läkaren som hade "upptäckt" vad han trodde var osteosarkom i mitt ben hade skrivit. Han var dock inte säker på diagnos, stod det i journalen, och hade därför skickat hem mig med det luddiga begreppet "cystisk förändring".
I en dagbok som jag skrev några dagar innan jag opererades har jag skrivit om att jag är orolig för hur jag ska kunna gå och också gå på toa. Under läkarbesöket när vi bestämde att jag skulle ha epidural fick jag veta att man samtidigt har kateter. Så det var mest nummer två jag blev tvungen att vara orolig för i några dagar innan jag var uppe på benen och gick på toa själv (eller snarare hoppade på kryckor eller gick med gå-stol).
Idag vill jag uppmärksamma dig som läsare om att vara tacksam. Ägna en tanke åt att du är glad för att du är frisk, att du har dina ben och armar och att du kan röra dig fritt. Det är inte alla som kan det. Och ofta tar man det så självklart att man inte stannar upp och funderar på det.
Idag för ett år sen så var jag på sjukhuset. Jag skrevs in på ortopediska avdelningen på Karolinska sjukhuset. Det kändes väldigt konstigt att vara där. Det var både unga och gamla på avdelningen, människor som kämpade med kryckor, ortoser och rullatorer i korridoren. Jag kommer ihåg att jag ville åka därifrån så fort som möjligt. Men vi skulle träffa ortopeden också, innan jag fick gå hem.
Besöket med ortopeden var det längsta besök jag någonsin haft med honom. Det är på något sätt allmänt känt att ortopeden som opererade mig (jag nämner inga namn här) inte är den som har långa patientbesök om han inte behöver. Men vi pratade rätt länge. Vi bestämde att jag skulle opereras med epiduralbedövning i benen och få lugnande, eftersom att jag inte ville sövas. Jag frågade lite kring operationen, jag var väldigt orolig att vakna upp och vara amputerad, men det kunde han garantera att det inte skulle hända. OM han under operationen hade ansett att han blev tvungen att amputera mig så hade han sytt ihop och gjort det en annan dag.
Sen fick jag åka hem. Eller... Jag gjorde ett besök hos anestesiläkaren också. Dom ville göra en bedömning om mitt allmäntillstånd. När vi satt och väntade på läkaren så fick jag också för första gången 1, se en röntgebild på tumören (den absolut första som togs på cityakuten i Stockholm) och 2, läsa i min journal vad den läkaren som hade "upptäckt" vad han trodde var osteosarkom i mitt ben hade skrivit. Han var dock inte säker på diagnos, stod det i journalen, och hade därför skickat hem mig med det luddiga begreppet "cystisk förändring".
I en dagbok som jag skrev några dagar innan jag opererades har jag skrivit om att jag är orolig för hur jag ska kunna gå och också gå på toa. Under läkarbesöket när vi bestämde att jag skulle ha epidural fick jag veta att man samtidigt har kateter. Så det var mest nummer två jag blev tvungen att vara orolig för i några dagar innan jag var uppe på benen och gick på toa själv (eller snarare hoppade på kryckor eller gick med gå-stol).
Idag vill jag uppmärksamma dig som läsare om att vara tacksam. Ägna en tanke åt att du är glad för att du är frisk, att du har dina ben och armar och att du kan röra dig fritt. Det är inte alla som kan det. Och ofta tar man det så självklart att man inte stannar upp och funderar på det.
Kommentarer
Trackback
