Sarkom

Jag ska erkänna en sak. Och det kan vara en svår sak för dig att läsa. Men det är så här jag känner....

När man får beskedet att man har cancer behöver man stöd. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag har haft få vänner som har ställt upp för mig under tiden jag blev sjuk. Jag har haft EN riktig vän som varit med mig på sjukhuset, som ställt frågor, tagit reda på fakta och försökt hjälpa mig på alla sätt hon har kunnat. Jag har också tre härliga vänner i Skåne som ringt många gånger och frågat hur jag mår och som stöttat mig undertiden när jag låg på sjukhus.

Men jag kan känna att många vänner dagit sig undan. Det har jag skrivit förut. Det är många som låter bli att höra av sig och som inte vet hur dom ska höra av sig. Men jag vill påminna er om att det är fortfarande jag, det är fortfarande Edit och om ni känner mig så vet ni hur jag är. Till er vill jag säga att cancer är inte smittsamt. Och som cancersjuk behöver man stöd av sina vänner. Och det behöver inte vara att vara med på sjukhusbesök, det kan vara telefonsamtal, det kan vara sms, det kan vara att ses en liten stund, att dricka en kopp kaffe. Det behöver inte vara avancerat.

Men nu, när det värsta är över. När cancern är under kontroll, som den är för mig nu, så försvinner folk automatiskt. Jag har hört andra cancerdrabbade som säger samma sak. När man börjar återhämta sig så slutar folk att höra av sig. Och det är ledsamt. Man behöver fortfarande stöd. Jag behöver fortfarande stöd. Jag är inte kvitt min cancer än.

Jag är glad för kommentarer jag får om min blogg, ni som kommenterar sjukhusbesök och röntgensvar. Det känns väldigt skönt att ni är positiva för min skull. Det behövs verkligen. Tack!