Kommentarer!

Det gör mig så glad när jag får kommentarer på bloggen. Det känns fantastiskt att det finns människor som vill följa mig på bloggen och hur det går med sjukdomen. Det var därför jag startade bloggen, så att man på ett lätt sätt kan följa vad som händer. Och när vänner som jag inte träffar eller hör av så ofta kommenterar att dom läser, blir jag väldigt glad. Då känns det som om att jag inte är ensam att fightas mot den här sjukdomen.
 
Jag har insett att jag borde byta foto på bloggen. Nu mera har jag ju hår. Väldigt långt dessutom... Och väldigt lockigt. Så jag borde fixa ett nytt kort på mig själv. Jag var hos frisören för några veckor sen och jämnade till topparna. Jag hade ju inte klippt mig sen jag rakade av allt hår. Jag hade bara låtit det växa. Så det var dags att fixa till det. Min sambo tyckte inte att han såg någon skillnad alls gällande längden på håret. Och det var ju bara topparna som klipptes och eftersom att jag har så lockigt hår så syns det inte alls när det klipps så lite. Men hon klippte upp lite i bak och tunnade ut håret lite (jag har ju så tjockt hår!). Det kändes väldigt skönt.
 
Ett vanligt problem som dyker upp när man småpratar med människor (som hos frisören) är frågan "vad jobbar du med?". Jag är ju så jäkla dålig på att ljuga, så jag säger nästan alltid att jag är sjukskriven. Jag har försökt att någon gång säga att "jag jobbar på ett liknande HVB-hem för ungdomar", men om personen frågar mer saker om mig så måste jag tillslut säga att jag har cancer och är sjukskriven, men att jag arbetstränar. I början av min sjukdom så tyckte jag att det var helt okej att prata om sjukdomen jämt. Den var en sån stor del av mig just då, den var hela jag just då. Och att prata om den var som att prata om sitt jobb eller sin familj. Den fanns där hela tiden och den var mitt uppdrag då. Men ju längre tiden har gått och ju mer jag insett att jag är mer än bara en sjukdom desto mindre vill jag prata om cancern. Det är inte så att jag avskyr att berätta om det, jag berättar gärna om sjukdomen och vad jag varit med om, men jag vill vara något mer än bara sjuk. Därför älskar jag att vara på jobbet. Kollegorna vet om att jag är sjuk och när saker händer gällande min sjukdom så kan vi prata om det och dom frågar saker. Men det är annars väldigt lite prat om cancer. Vi pratar om ungdomarna som vi jobbar med och problemen som ska lösas. Och det känns så jäkla skönt. Där känner jag mig inte ett dugg sjuk. Där är jag en resurs!
 
Idag ska vi bjuda svärfar (får man säga så även om jag och Alvaro inte är gifta?) på lunch. Han åker nämligen iväg i morgon och bor i Uruguay över vintern. Förhoppningsvis kommer jag och Alvaro iväg på en resa till Uruguay i vinter så vi kan hälsa på honom. Men först blir det lunch på stan!

Kommentarer
Postat av: Mahlin

Hejsan!
Hittade hit av en slump kan man säga. och nu har jag läst hela din fina blogg. Vilken kämpe du är ovh vilken resa du varit med om. Lycka till och jag hoppas ingen mer sarkom kommer i din kropp. Med vänlig hälsning, mahlin berglund i jönköping

2012-08-19 @ 22:02:38
URL: http://www.mahlinberglund.blogspot.com/
Postat av: Pernilla

Vill bara att du ska veta att jag läser din blogg varje dag (eller iaf de dagar du uppdaterar ;-)
Hållbar alla tummar och tår för dig!
Kram

2012-08-20 @ 22:46:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0