Sarkom

Det har varit en tuff vecka. Mestadels rent psykiskt. Jag har inbillat mig att jag känt av mina tumörer i lungorna. Hela tiden har jag försökt påpeka för mig själv att jag får medicin mot att de ska växa, jag känner mig lite småkrasslig i övrigt och att det jag eventuellt känner är bara en del av min eventuella lilla förkylning. Men jag har tänkt enormt mycket på cancern den här veckan.

 

Det skulle kunna härledas till att jag i måndags var på sjukhuset i två timmar och fick pamidronat. Den här gången fick jag ligga i tvåsal. Redan när jag kom låg där en kvinna som varit där sen morgonen (jag kom efter lunch). Vi pratade och det visade sig att hon hade äggstockscancer som hade spridit sig. Just i måndags var hennes sista cellgiftsbehandling och det var hon väldigt glad över. Vi pratade om cancer och vi båda konstaterade att ett bra psyke är precis vad man behöver för att klara att bli frisk.

 

Jag vet inte vad det var som eventuellt fick mig att tänka mer på min egen situation efter det. Men i tisdags kväll hade jag sån ångest. Jag kunde inte riktigt somna och tankarna bara snurrade. Jag var helt övertygad om att jag hade svårt att andas. Och min logiska sida blev så arg på min inte så logiska sida, att jag ens kunde tänka tanken om att tumörerna växte. Det var så jobbigt att ligga där och tänka på sjukdomen.

 

Onsdagen fortsatte i samma ångestspår. Jag kände fortfarande av ångesten och tankarna satt kvar. På något sätt kan jag ändå glömma det när jag är på jobbet, vilket jag gjorde och jag kunde gå på julbord med jobbet utan ångest. Det var väldigt skönt. MEN på vägen hem från julbordet tillsammans med en kollega börjar min bil strula. Ni som känner mig sen väldigt länge vet att jag inte haft någon tur med bilar. Mina bilar har varit inne på verkstad till och från hela tiden i min vård. Man kan ju tänka sig att det beror på MIG men ibland undrar jag om det verkligen är mitt fel. I alla fall, klockan 22 på kvällen fick jag ringa bärgningsbil och pappa så att han kom och hjälpte mig med bilen. Det löste sig egentligen väldigt smidigt, men jag hatar när bilar går sönder. Det påminner mig alltid om mina gamla bilupplevelser och dom är inte lika roliga...

 

Och morgonen idag började inte bra. Efter hundpromenaden i morse, när jag skulle göra mig i ordning för jobbet upptäcker jag att min Chow-Chow blivit mer svullen på den andra armbågen. För två veckor sen var han inne på djursjukhuset och fick ena armbågen dränerad på var. Nu var det tydligen dags för andra armbågen. Det innebär sån ångest att se honom dålig. Och tyvärr finns också ångesten för hur mycket det kommer kosta. För det är inte billigt att springa till veterinären... Jag är snart uppe i maxbeloppet som han är försäkrad på och då kommer jag få betala ALLT själv. Varenda liten krona. Och bara sjukhusbesöket idag kostade 8400 kr....

 

Det är inte min tur det här året. Eller snarare det är inte mina hundars tur det här året. Så mycket olyckor och sjukdomar som dom haft (speciellt Bim-Bim), det är ovanligt. Och det är så tråkigt att det ska bli såhär. Men jag måste försöka vara positiv för att det ska kunna bli bättre.

 

Pappa försökte peppa mig igår när vi satt och väntade på bärgningsbilen. Han har tidigare berättat för mig historien om en man som var med om en väldigt svår olycka och bröt ryggen på flera ställen. När han kom in till sjukhuset så samlade läkaren hans anhöriga och sa att ingen person har någonsin klarat sig med såna här omfattande skador. På något sätt hörde den här mannen, som låg skadad, hur läkaren sa att han inte hade långt kvar att leva. Och han bestämde sig att han skulle GÅ ut genom sjukhusentren när han lämnade sjukhuset. Och den här mannen blev friskare än vad någon läkare kunnat tro. Allt på inställningen att det ska gå.

 

Så det säger jag till den som bestämt att kasta all den här tunga skiten på mig nu, att det ska fan gå. Jag ska klara mig ur det här också. Med två hundar levande och jag själv levande också. Med en bil som fungerar och jävlar den som säger att det inte ska gå. Så det så!