Sarkom

Som jag skrev förra veckan så har det varit en tuff period för mig. Jag har haft mycket ångest som har handlat både om mig själv och om min vovve.

 

Det har varit mycket tankar kring min egen situation. Mycket tankar på tumörer och om jag blir sämre. Tankar på hur långt tid har jag kvar och hur känns det att dö. Jag inser att tankarna kommer ur det att det varit mycket för mig rent psykiskt de senaste veckorna. Sakerna har klumpat ihop sig och man får nästan känslan av ketchupeffekten, att allt händer på en gång.

 

Igår kväll blev det extra tufft när jag såg en kort film om en ung kille, några år yngre än jag. Han hade osteosarkom som nu hade spridit sig och han hade fått beskedet om att han bara hade några månader kvar att leva. Cancern satt nu i hans lungor och bäcken. Min första reaktion var att bli arg. Jag blev rent utsagt skitförbannad. Det kändes som om att man likställde spridd osteosarkom med döden. Och jag kände ju igen mig, jag har ju också spridd osteosarkom i bäcken och lungor, men jag kunde verkligen inte känna igen mig eller acceptera att det då skulle betyda att jag bara hade månader kvar att leva.

 

Jag försökte tänka logiskt, som jag alltid försöker i dessa situationer. Jag försökte tänka att jag mår bra, jag går till jobbet varje dag och mår rent fysiskt hur bra som helst (psykiskt också, förutom när det dippar). Jag försökte också intala mig själv att bara för att jag och den här killen i klippet hade samma typ av cancer och på samma ställen så är vi inte samma person. Våra förlopp ser helt annorlunda ut. Mina läkare har inte gett mig bara några månader kvar att leva, vi pratar överhuvudtaget inte i de termerna. För ingen vet. Det var det jag försökte tänka mest. Ingen har någon som helst aning om hur länge jag kommer leva. Jag kanske lever 120 år till, det är absolut ingen som kan lämna några garantier för något alls. Tillslut konstaterade jag det jag alltid lyckas konstatera när jag tänker på min sjukdom. Så länge man inte ger upp så kommer man inte dö. Det är jag helt övertygad om. Döden inträffar bara när man ger upp. Och jag förstår människor som mår dåligt, både fysiskt och psykiskt (tex om man känner väldig smärta) att de ger upp. Men eftersom att jag mår bra, jag känner ju inte av min sjukdom, så kommer jag kunna leva länge till.