En jäkla massa snö!
Snökaos i Stockholm är inte riktigt vad jag längtar efter. Trots broddar och ortos ramlar jag till och från när jag är ute och går. Det är inte lätt för en person med två helt normalt fungerande ben att gå i 30-40 cm snö.. Och som ni vet har jag bara ett och ett halvt fungerande ben.. Vilket gör det hela lite svårare.
I onsdags morse började snön falla. Och det gick fint att ta sig till jobbet, men hem var mer problematiskt. Tunnelbanan strulade, det var elfel mitt på dagen på linjen som går hem till oss, och ingen plogbil så långt ögat nådde.. Jag insåg att i värsta fall får jag pulsa hem. Det är inte extremt långt, det tar ca 1 timme.. Men i drivor av snö är det inte jättelätt för mig. Som tur var, med lite tålamod, så fungerade tunnelbanan med förseningar under eftermiddagen. Så hem kom jag.
Dock har det inte varit lätt för vovvarna. Tea som bara är 40 cm hög hade svårt att ta sig fram där det inte var någon som gått före.. Och dom hittade inga bra ställen att göra sina behov på. Dessutom har det varit svårt att gå mer än utanför dörren, så några långpromenader har det inte blivit. Men vi har överlevt det här också, och snart är det väl plogat hos oss också, hoppas jag.
Nu är jag på väg till kuratorn på KS. Jag har känt av de senaste samtalen att min känsla om att prata om cancer försvunnit. Det går till och med dagar då jag inte ens tänker på att jag är sjuk. Eller, jag tror det iaf. Det känns så. Det är klart att det finns dagar som är mer jobbiga än andra, men jag vet inte om jag är i behov av samtal längre, iaf inte på det sättet. Inte just nu. Vi får se vad som händer!
