Oro, återbesök och trötthet. Allt i ett..
Återbesök hos läkaren på torsdag. Jag är inte speciellt nervös den här gången. Kanske för att jag var nervös inför röntgen förra måndagen. Jag vet inte varför jag var så nervös inför att röntgas men inte inför att få resultatet. Jag tror det beror på att jag känner mig lugnare nu. Skrev ju tidigare att kroppen inte känns 100 %. Jag tror att jag kommit på vad det beror på och det har inget med cancer att göra (det har det väldigt sällan, men har man haft cancer en gång oroar man sig ofta för att få tillbaka det. Sån är jag i alla fall). Så därför känns det nog lugnande inför återbesöket.
Tröttheten fortsätter dock. Jag börjar bli så trött på tröttheten att jag snart skriker. Huvudet vill jobba på i 110, men kroppen orkar inte. Jag önskar att det var så lätt att bara tvinga sig, jag gör det allt som oftast. Men det slutar bara med att jag blir tröttare i slutändan. Jag försöker göra allt för att inte bli trött och jag hoppas att min kropp ska vänja sig.
Tröttheten är värst när jag kommer hem från arbetsträningen. Jag fixar lunch och sen fastnar jag alltid i soffan. Jag får tvinga mig upp och ut med hundarna. Hade det inte varit för hundpromenaden så hade jag nog somnat i soffan varje dag (det händer att jag gör det också. Men jag försöker låta bli). Men jag glädjs åt att tröttheten blir mindre och mindre påtaglig. I början var jag så trött att jag lätt somnade i soffan, utan att ens anstränga mig. Men nu tycker jag ändå att tröttheten är lättare att överkomma. Jag är visst trött, men inte akut trött. Vilket gör det lättare att ta tag i sånt som behöver göras. Dock känner jag att det är ett tag till att jag känner att jag orkar gå på gymmet efter jobbet. Det är lite tråkigt att det inte blir av, men jag orkar helt enkelt inte.
Det var en liten uppdatering såhär långt.
