Sarkom

Idag ska jag till KS för att punktera vad det nu är i höften jag har. Jag är lite nervös. Dock inte för själva resultatet, för det får jag ändå inte reda på för än nästa fredag när jag ska tillbaka till Lidbrink. Det jag är mest nervös över är att det kommer göra ont. När jag hade min stora tumör i benet fick man ta cellprover vid två olika tillfällen. Och det är inte skönt kan jag meddela. Att få en nål nerstucken (eller ner skjuten) i skelettet.

 

Min sambo jobbar på röntgen på ett helt annat sjukhus, så han berättade hur dom gör när dom tar cellprover på olika organ. Med hjälp av en "pistol" som man skjuter ut en nål. Och det var precis vad dom gjorde andra gången dom tog cellprover på min tumör jag hade i benet. Så det är jag förberedd på. Och dom brukar bedöva innan dom gör stick. Vilket är bra, MEN det gör jävligt ont, själva bedövningen. Såatte... Jag är förberedd på smärta och obehag. Tur att det går fort i alla fall.

 

Jag känner att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Igår när jag somnade hade jag en sån go känsla. Det kändes så bra. Jag kunde riktigt tänka hur min läkare sa att det inte var något och att jag blev så glad att jag kramade om henne. Det kändes så skönt. Som om hela kroppen bara slappnade av, som om att all oro bara försvann. Jag kände mig lugn och glad och sov gott.

 

Jag hoppas att jag kan få den känslan lite oftare. Det var så skönt att kunna känna sig lugn och bara avslappnad. Inte tänka negativt utan bara känna glädje och att allt kommer bli bra. Det är visserligen svårt att kontrollera vad man tänker och vad man känner. Men jag måste försöka. För det gör mig inte bättre att fundera och gå och oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det jag kan påverka är mig själv, hur jag tänker och hur jag mår. Och så länge jag försöker ha en bra och positiv känsla i kroppen så tror jag att det är till fördel i många sammanhang i livet. Så det gäller att kämpa på med det!