Oklara besked på läkarbesöket.
Fick inga bra besked under läkarbesöket. Det kunde absolut varit värre, men helst av allt hade hon sagt att allt ser ut som vanligt. Och sen var det bara att gå hem.
Men det såg inte ut som vanligt. Av någon anledning så har en tumör i lungan växt. Jag fattade inte hur mycket, men den är nu 13 mm. Och det är bara en som växt. Jag har säkert en 6-7 stycken till. Men dom har inte växt. Bara en har växt. Varför fattar inte jag och det här var något som min läkare inte pratade så mycket om. Hon tyckte att 13 mm inte var så stort och sen var det inte så mycket mer med det.
På röntgen hade man också hittat något i skelettet i min höft. Det är också här väldigt oklart vad det är, men det är något som inte funnits där tidigare och det är något som man vill ta biopsi-prover på. Så jag får snart en remiss att åka till sjukhuset och göra en biopsi på min höft. Och sen ska jag tillbaka till sjukhuset för att få reda på vad det är.
Mer än så fick vi inte veta.
Mina första tankar var att nu börjar det igen. Cellgifter, tappa håret, må skit, inte få sova hemma utan ligga på sjukhus, inte få gå promenader med hundarna, inte få vara på jobbet... Allt det där. Hela min framtid som jag tänkt på bara försvann. Jag är åter i att leva för dagen. Bara för dagen och inget mer.
Jag inser att det här inte behöver vara något alls. Det behöver inte betyda något och det behöver inte betyda att jag måste gå igenom allt igen. Men det är min värsta mardröm. Att få tillbaka cancern.
Det är mycket tankar nu. Både tankar på vad som kan hända men också på hur jag ska hantera det. Jag vill inte ge upp och bara lägga mig i sängen och spela död. Jag funkar inte så och det hade inte gjort att jag mår bättre heller. Det gäller att fortsätta fightas.
Och än så länge så är inget oförändrat. Jag ska till sjukhuset och göra en biopsi. Innan dess kommer livet fortsätta som vanligt. Och så ska jag också hantera det.
Jag mår bra. Det tänkte jag fortsätta med!
Men det såg inte ut som vanligt. Av någon anledning så har en tumör i lungan växt. Jag fattade inte hur mycket, men den är nu 13 mm. Och det är bara en som växt. Jag har säkert en 6-7 stycken till. Men dom har inte växt. Bara en har växt. Varför fattar inte jag och det här var något som min läkare inte pratade så mycket om. Hon tyckte att 13 mm inte var så stort och sen var det inte så mycket mer med det.
På röntgen hade man också hittat något i skelettet i min höft. Det är också här väldigt oklart vad det är, men det är något som inte funnits där tidigare och det är något som man vill ta biopsi-prover på. Så jag får snart en remiss att åka till sjukhuset och göra en biopsi på min höft. Och sen ska jag tillbaka till sjukhuset för att få reda på vad det är.
Mer än så fick vi inte veta.
Mina första tankar var att nu börjar det igen. Cellgifter, tappa håret, må skit, inte få sova hemma utan ligga på sjukhus, inte få gå promenader med hundarna, inte få vara på jobbet... Allt det där. Hela min framtid som jag tänkt på bara försvann. Jag är åter i att leva för dagen. Bara för dagen och inget mer.
Jag inser att det här inte behöver vara något alls. Det behöver inte betyda något och det behöver inte betyda att jag måste gå igenom allt igen. Men det är min värsta mardröm. Att få tillbaka cancern.
Det är mycket tankar nu. Både tankar på vad som kan hända men också på hur jag ska hantera det. Jag vill inte ge upp och bara lägga mig i sängen och spela död. Jag funkar inte så och det hade inte gjort att jag mår bättre heller. Det gäller att fortsätta fightas.
Och än så länge så är inget oförändrat. Jag ska till sjukhuset och göra en biopsi. Innan dess kommer livet fortsätta som vanligt. Och så ska jag också hantera det.
Jag mår bra. Det tänkte jag fortsätta med!
Kommentarer
Postat av: Sofia
Lättare sagt än gjort, men ta inte ut något i förskott... Högst troligen är det ingenting :)
Postat av: Camilla
Jävlar vad jag hatar denna sjukdom o den ångest det innebär. Det enda man kan göra är trots allt att försöka njuta så mycket det går. Den dagen man får trista besked - om man får trista besked, då kan man sörja en stund. Glöm aldrig att försök fortsätta kämpa!!
Trackback
