Plus, minus, noll

Jag blir inte klok på den här cancern. Den lever verkligen sitt eget liv i min kropp och följer inte alls någon typ av logik. På något konstigt sätt har jag börjat acceptera min situation och att det är som det är, nästan som om jag stänger av och inte tar till mig att det är min kropp det handlar om.
 
På läkarbesöket idag fick vi besked om att tumören i höften hade förbenats. Det var tydligen något positivt. På röntgen kan man inte se huruvida det fortfarande är aktivitet i tumören, men att tumören har förbenats är ändå ett (eller kanske flera) steg i rätt riktning. Strålningen verkar ha gjort sin verkan och effekten av strålningen kan sitta i ända till nästa röntgen (som kommer ske i januari). Dock är det inte alls aktuellt att ta bort tumören (som dom nästan var på väg att göra i somras). Det gör man tydligen väldigt sällan.
 
MEN (det där stora menet som alltid kommer när det gäller min cancer...) tumörerna i lungorna har börjat röra på sig. Några hade blivit större (den största är 2 cm) och det hade dessutom tillkommit några tumörer. De minsta var mindre än 5 mm stora. Det där "blurret" som i somras var oklart om det var en tumör eller om det var något ofarligt hade dock krympt. Själv kan jag ju konstatera att jag inte känner av ett dyft från lungtumörerna. Vilket är positivt. De är ju väldigt små fortfarande.
 
Med det sagt så konstaterade min läkare att medicinerna jag har nu inte har någon verkan på tumörerna i lungorna. Interferonet har tidigare haft bra verkan på lungtumörerna, men det verkar som om de har blivit "resistenta" mot behandligen. Därför ska interferonet plockas bort. Thalidomidet har också gjort sin verkan, eftersom skelettumören förbenats. Nu ska istället en ny medicin in, Temodal. Ett nytt cellgift i tablettform som ger illamående och kräkningar som främsta biverkan. Kuren tas i 5 dagar och därefter uppehåll i 3 veckor. Inför varje kur ska jag därför ta de kända preparaten ondansetron och primperan mot illamående (även betapred om jag vill, men den medicinen smakar så äckligt).
 
Jag ska också få en intravenös medicin som hette Pamidronat som ska stärka skelettet och motverka att tumörer vill uppstå i skelettet. Medicinen kan jag få genom min port-a-cath, i dropp, på sjukhuset. Droppet pågår under 2 timmar och behandlingen ges var 6:e vecka.
 
Det är lite svårt att hänga med i svängarna när det gäller behandlingarna av min sjukdom. Min läkare påpekar för mig varje gång att studierna på osteosarkom är väldigt få. Vi är få patienter totalt sett, och det är ännu färre patienter som är i min situation, där intravenösa cellgifter inte tar på cancern. Det finns inte så många studier på vad man gör med patienter i min situation. Därför testar dom lite olika behandlingsmetoder för att se vilken som har effekt på tumörerna. Det kan låta jättekonstigt och otroligt osäkert (vilket det också är), men man har inga andra alternativ. Att operera bort tumörerna i lungorna gör man inte. Det går inte att ta bort så många tumörer utan att förstöra lungorna. Det går inte heller att stråla tumörerna eftersom att de är så många och det i så fall skulle innebära att man strålade hela lungorna. Det skulle göra att man förstörde lungorna. Intravenösa cellgifter är troligtvis ett absolut sista alternativ. Men senast jag fick intravenösa cellgifter höll mina njurar på att kollapsa och tumören bara växte. Så att starta med intravenösa cellgifter igen är inte ett alterantiv så länge det finns andra alternativ.
 
Nästa röntgen skulle göras efter tre behandlingsperioder med Temadol och på ett sätt där man kan bedöma aktiviteten i tumörerna. Jag har inte riktigt förstått hur det fungerar. Men Alvaro (som jobbar med röntgen) förklarade att man sprutar in ett liknande radioaktivt medel som jag fick när jag gjorde skelettskinten. Fast i det här fallet gör man istället en datortomografi och så kan man på så sätt se om tumörerna är aktiva.
 
Jag känner mig lite avtrubbad. Som att "jaha, då testar vi en ny medicin då!". Det känns inget speciellt. Jag vet inte om det beror på att det inte sjunkit in, eller om det bara är så att informationen vi fick idag inte var mer speciell än så. Den påverkade mig inte nämnvärt...? Jag får återkomma till er med en statusuppdatering om hur jag mår. Just nu känns det som vanligt. Jag bara är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0