Såhär dagen efter...
Det kändes som om beskedet sjönk in lite mer igår kväll. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva att det känns. Men det kändes i alla fall mer verkligt. Som att jag förstod att det var mina lungor.
Men på något konstigt sätt så känner jag mig inte orolig, inte än. Tumörerna är väldigt små, jag känner inte av dom och jag sätter ganska stort hopp till min nya medicin. I den bästa av världar tar medicinen kol på alla cancerceller! Skillnaden på den här nya medicinen och interferonet är att den nya medicinen aktivt ska ge sig på tumörerna. Interferonet skulle bara stimulera immunförsvaret att jobba mot tumörerna, något som funkat i 2 år.
Hämtade förresten ut min medicin idag. Jag fick en billigare variant, eftersom att högkostnadsskyddet bara täcker den billigaste medicinen (det är samma verksamma ämne, bara ett annat märke). 20 tabletter kostade 10 300 kr. En veckas kur kommer bestå av 15 tabletter... Man kan ju bara hoppas att medicinerna gör skäl för kostnaden och tar död på cancern.
Det känns nästan konstigt att inte ta mina interferonsprutor. Jag hade ställt mig in på att vi skulle hänga ihop resten av livet. Det känns onekligen läskigt att tänka att jag under veckor inte kommer ta någon medicin alls (förutom celebra). På ett sätt känns det också bra. Kroppen har utsatts för så mycket de senaste åren, och den nya medicinen lär inte vara trevlig. De tre veckorna kommer nog behövas som återhämtning.
Annars vill jag passa på att tacka för allas fina och stöttande ord. Jag blir väldigt glad av era kommentarer. Det betyder mycket för mig att ni tar del i min kamp.
