Tungt besked
Allt har varit planerat inför den här resan som vi ska göra på fredag. Mediciner, blodprover... allt! Men inget fick ju gå fel! Inte det här året, det här var året när vi skulle komma iväg.
Men så fick jag samtal idag. Från min kontaktsjuksköterska på KS. Blodprovet såg inte så bra ut, jag hade låga trombocyter igen, så som det var i höstas. Mitt värde låg på 77. Ett värde som ska vara över 100. Då (i höstas) var mina läkare oroliga över att jag kanske hade leukemi också. Men efter ett benmärgsprov visade det sig att min kropp bara var trött. Och det kan den ju vara nu också, medicinen påverkar ju allt sånt. Det kan också vara något annat. Blodprovet såg ju bra ut förra veckan, så vad som hänt till den här veckan vet jag inte. Jag känner mig pigg och frisk, trots allt.
Men det är jobbigt att min kropp inte fungerar som jag vill att den ska fungera. Jag vill inte att vi ska behöva ställa in den här semestern också. Vi vill komma iväg till sydamerika. Bestämt är att jag inte ska börja med medicinen innan jag tar nytt blodprov. Nytt prov tas på måndag och då ska kontaktssk ringa igen.
Det värsta är att man inte kan göra något. Det är benmärgen som är trött och det finns inget man kan äta eller dricka för att den ska vakna till liv igen. Det finns ju mediciner för att få den att vakna. Vi får se om det blir akuellt, eller om jag bara ska vänta med medicineringen till dess att jag kommer hem (vilket iof blir väldigt långt tid).
Så blir det att leva i ovisshet igen. Jag hatar det. Men det gäller att ställa in sig på att allt är som vanligt och att det är det fram till måndag innan ssk ringer. Jag känner dock att jag inte riktigt är mig själv i psyket. Jag är inte lika lugn och resonabel som jag brukar vara. Jag känner mig mer hispig och har mer katastroftankar. Till exempel så började jag gråta efter det här beskedet. Vilket jag inte brukar göra.
Helgen får spenderas med att väcka en trött benmärg.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Hoppas, hoppas, hoppas att det går vägen!!
Postat av: Camilla
Styrkekramar!!! Allt man kan göra är att gråta en stund o sen resa sig igen! Hoppas verkligen att ni kommer iväg!
Kramar Camilla
Postat av: Elisabeth
Nu håller vi tummarna att allt ska gå vägen och att ni kommer iväg. Tänker ofta på dig. Kram
Trackback
