Sarkom -

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Jag sov så bra igår natt. Troligtvis var det därför jag mådde bättre igår. Jag var inte alls lika fysiskt trött och jag orkade spela både Yatzy och Alfapet med mamma, pappa och älsklingen. Jag trodde verkligen att det hade vänt.

Men sen kunde jag inte sova. Trots att jag var trött. Jag uppmätte min puls till 120 när jag försökte sova. Och då är det svårt att få kroppen att slappna av. Jag försökte sova, och sov nog delar av natten. Men jag vaknade ofta, hade svårt att varva ner och drömde konstigt.

Natten påverkade nog min dag idag. För idag har jag varit trött igen. Sov hela förmiddagen och har legat i soffan och glott på tv hela eftermiddagen. Jag hoppas att min läkare kan ge mig svar på varför jag mår så här och kanske har några lösningar.

Läkarbesök i morgon. Och än är jag inte ett dugg nervös. Innan sista sjukdomsperioden tänkte jag mycket på det här läkarbesöket, men nu tänker jag inte så mycket alls på det. I alla fall inte på röntgensvaret. Jag tänker mer på att hon ska berätta för mig hur vi går vidare nu, oavsett hur resultatet är på röntgen. Fler sjukhusvistelser eller blir det cellgifter i tablettform igen?

Vi får se i morgon helt enkelt. Och jag hoppas att min kropp låter mig sova ordentligt i natt!

2013-07-08 @ 20:21:46 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Pyton!

Jag har mått riktigt dåligt de senaste dagarna. Pulsen har varit ganska hög (Den har legat mellan 80 och 130 i vila) och kroppen har varit så trött, så trött.

Lyckades ändå komma iväg till blodprovstagningen i fredags och värdet hade sjunkit till mer normala 11. Men behövde fortfarande inte några fler sprutor.

Sen dess har jag i princip varit sängliggandes. Jag har inte orkat göra mycket. Igår låg jag i vår utbäddade soffa på landet hela dagen, förutom när det var mat. Då lyckades jag ta mig upp till matbordet.

Vad det beror på att jag är så trött vet jag inte exakt. Klart att det beror på behandlingen, men varför det kommer nästan en vecka efter avslutad kur förstår jag inte. Det blir till att prata med Lidbrink om det på tisdag.

Jag känner mig fortfarande öm och trött i kroppen. Vi får se hur mycket jag orkar idag.

2013-07-07 @ 07:35:19 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Slutkörd

Idag har jag haft en riktig "hålligång"-dag. Jag och mamma åkte in till Norrtälje tidigt på morgonen för att vara med på ett möte angående min morfars boende. Min morfar är dement och har sen några månader tillbaka vårdats på ett demensboende. Dock har det varit lite varierande uppgifter från boendet huruvida det fungerar, så idag var vi där på möte och fick information om att allt går bra. Det var skönt.

Sen var det dags att åka till sjukhuset för att ta blodprov, vilket var den egentliga anledningen till att jag åkte med till Norrtälje. Och blodprovstagningen gick bra och väldigt snabbt. Och bara inom någon timme ringer en sjuksköterska från Radiumhemmet och meddelar att jag har extremt högt antal vita blodkroppar. När man får cellgifter så slår man i princip ut benmärgens produktion av de vita blodkropparna. Och för att undvika att patienterna ska dö av olika infektioner så får man med sig hem sprutor som ska kicka igång immunförsvaret, dvs de vita blodkropparna. Jag har ett läkemedel där man ska ta 5 sprutor under 5 dagar efter avslutad behandling. Jag har hunnit ta två sprutor och mitt värde på de vita blodkropparna låg på 41. Ett värde som normalt ligger på 3,5-8. Tydligen är det inte farligt, men man kan få ont i skelettet om värdet blir för högt.

Sjuksköterskan rådgjorde med min läkare Lidbrink och det beslutades att jag inte skulle ta mer sprutor för nu. Visserligen kan värdet på de vita sjunka väldigt fort, men jag får ta nytt blodprov på fredag och se om jag då ligger så lågt att jag ska fortsätta med sprutorna igen.

Sen fortsatte vi vår färd i Norrtälje. Min älskling och Sambo fyllde år i söndags när jag i princip hela dagen låg på sjukan. Och ingen present hade jag fixat åt honom. Så det fick jag gjort idag, även om jag inte hittade allt jag letade efter. Jag får leta mera en annan dag. Jag har i alla fall en present.

När vi sen kom hem efter att ha varit igång sen kl 08, var både mamma och jag trötta. Så efter varsin macka så vilade vi en stund. För mig blev det vila i två timmar.

Förutom tröttheten så kändes det väldigt skönt att komma ut och göra något. De senaste veckorna har jag inte orkat/velat göra något. Men jag känner att jag rent psykiskt behöver stimulansen av att komma ut, även om kroppen blir trött. Och kroppen känns bättre nu, tycker jag. Det enda jag kämpat med idag är en ganska jobbig hosta. Flåset är inte sig likt, men jag orkar ändå gå kortare sträckor och gå in i affärer och så utan att flåset tar död på mig. Något som känns skönt!

Förhoppningsvis håller det i sig och gör att jag kan bjuda min kärlek på bio någon dag!

2013-07-03 @ 17:58:15 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hög puls

Mätte just upp min vilopuls till ungefär 110.. Det tar hårt på kroppen att genomgå cellgiftsbehandling. Det är konstigt att tänka sig att cancern i sig inte orsakar illamående, trötthet osv, utan att det är medicinen som ska göra en frisk som orsakar dessa symptom.

Än så länge känns det inte något extremt med pulsen. Det enda som blir jobbigt är att stå och gå. Då börjar jag genast att flåsa. Så det blir till att ta det lugnt idag.

2013-07-02 @ 09:54:19 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Pigg och glad

Jag försökte blogga igår, men min app på telefonen ville inte som jag. Jag gjorde i alla fall röntgen igår. Det gick hyfsat smärtfritt, förutom att jag hade svårt att dricka 1,5 liter vatten med kontrastvätska i (inte för att det smakar något annat än vatten, utan för att jag den här behandlingsomgången haft svårt för vatten av någon konstig anledning).

Sen blev jag upphämtad av pappa och vi åkte till landet. Skönt att få komma ut hit och få träffa mina älskade vovvar. Tydligen hade dom skött sig exemplariskt på Hundhotellet. Då blir man stolt matte!

Var hyfsat trött igår och somnade på soffan vid 21. Gick och la mig vid 22, och sov gott fram till 04. Sen dess har jag varit pigg och vaken. Jag vet inte vad det är som gör att min kropp tycker att 04 är en bra tid att vakna. Men jag får bara ta och försöka somna om nu.

God natt!

2013-07-02 @ 05:04:13 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Oroligheter

Kunde sova fram till 4 ungefär när det närmade sig droppbyte. Vaknade och mådde illa. Fick Primperan och blev helt speedad. Kunde inte slappna av alls. Det var otroligt obehagligt och jag fick en lugnande tablett och kunde somna närmare halv 6.

Nu har jag vaknat och ätit frukost. Känns mycket bättre nu, men bara längtar efter att få gå hem. I eftermiddag vid 17-tiden får jag nog gå hem. Riktigt skönt och jag räknar ner.

2013-06-30 @ 09:25:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ensam kvar

Sjukhuset känns nästan helt tomt nu. Inte många patienter kvar över helgen. På min sal är det nu bara jag och en kvinna till.

Jag har fått många tips i kommentatorsfältet om lungorna och andningen. Jag har inte vatten i lungorna, det har dom lyssnat efter. På måndag är det dags för röntgen och den 9 juli får jag svar på vad det är som händer i lungorna. Och vad man kan tänkas göra åt det.

Till dess gäller det att lindra symptomen. Hostmedicin, slemlösande och kärlek. Det fungerar ganska bra hittills.

Sjukt tråkigt blev det nu när min sista kompis åkte hem. Inget kul på tv heller.. Det blir nog en tidig natt i natt.

2013-06-29 @ 21:45:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nya vänner

Jag fick byta rum igår igen. Som jag förstod det som berodde det på att sjuksköterskan på det rum där jag sov, hon var inhyrd och hade inte befogenhet att jobba med cytostatika. Så jag fick byta rum och hamnade i samma rum som två fantastiska tjejer.

Vi har alla tre sarkom, två av oss osteosarkom och en Ewing Sarkom. Vi pratade länge och väl om sjukdomarna, vänner, läkare, behandlingar. Tja, allt! För det är verkligen så, vi har så mycket gemensamt bara för att vi har samma sjukdom. Samma tankar, känslor och liknande upplevelser. Det är så skönt att känna stöd i människor som upplever liknande saker som jag.

Vi satt och pratade hela kvällen igår. Sen var det dags för en av tjejerna att åka hem (lyllos henne). Min andra rumskompis åker hem idag.

Och strax börjar jag mitt tredje och sista dygn. Det ska bli så ljuvligt att kunna räkna ner till dess att jag får gå hem. Denna behandlingsomgång har varit ganska tuff. Mycket tankar, känslor och tårar. Troligtvis för att jag inte kände mig emotionellt beredd att komma hit i torsdags. Men nu som sagt, är det snart bara nedräkning kvar!

2013-06-29 @ 16:09:13 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Inte pepp

Fy fasiken vad jag mådde ruttet igår. Har fått en liten förkylning och det var kanske inte exakt vad min kropp längtade efter direkt. Jag kom inte ur sängen för än kl 14 och hade ingen aptit alls. Min älskling fick ta hand om mig. Det är tur att jag har honom.

I morgon är det så dags för min tredje behandling. Vi får se om det också är den sista. Men med tanke på hur jag mår just nu så är jag inte pepp på att ligga på sjukhus. Men det är bara att acceptera och hoppas att 3 dygn går fort.

Hoppas på att få lite blod i morgon också. Så kanske jag blir lite piggare.

Hörs i morgon!

2013-06-26 @ 22:10:39 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det är bara en dröm

Ibland slår det mig att jag verkligen har cancer. Det kan låta konstigt för er som inte är sjuka. Men ibland inser jag att det inte bara är en dröm, det är på riktigt.

Det är svårt att förklara för någon som inte är sjuk. Men jag tror att många som får cancer ibland kan uppleva samma sak.

Det är hyfsat lätt att kunna acceptera saker här och nu. Att kunna fatta, till synes, enkla beslut. Jag har hört någon forskare som sagt att en normal människa kan tänka ca 3 månader fram i tiden. Alltså förstå att beslutet man fattar påverkar ens framtid. Men den mänskliga hjärnan kan bara förstå 3 månader framåt.

Jag fattar rent logiskt att jag kommer ha min benprotes resten av livet. Men ibland slår det mig hur länge det faktiskt är. Att mitt liv inte bara blir som innan cancern, när jag blir frisk. Det kan i bland vara en jobbig tanke. Men då får man tänka på vad alternativet hade varit. Och då känns benprotesen väldigt okej!

2013-06-25 @ 13:08:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Läkarbesök och blodvärde

Det har varit riktigt jobbigt de senaste veckorna med flåset. Jag flåsar så fort jag ställer mig upp och går några steg. Kroppen känns jättetrött. Jag har trott att det beror på lungorna eller luftrören. Så jag hade sett fram emot dagens läkarbesök gör att få svar.

Men det är troligtvis mitt blodvärde. Sen senaste behandlingen har det sjunkit från 127 till runt 100. Läkaren (som inte var min vanliga läkare) ville avvakta och se om kroppen löser det själv. Annars får jag blod på torsdag.

Det känns skönt att veta att det är pga blodvärdet som min kropp inte riktigt hänger med. Jag har målat upp 700 olika scenarion kring vad det kan vara. Tyvärr funkar ju hjärnan så, i alla fall min. Vid några tillfällen har jag nästan trott att mina dagar var räknade..

Men nu är det inte så! Skönt att känna. Fick en annan medicin för att få upp slem i lungorna. Hoppas att den hjälper mig också.

Behandling som planerat på torsdag. Ska bli gött att ge skitcancern en omgång till!

2013-06-24 @ 10:11:32 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jun. 18, 2013

Jag kämpar på med mina små bekymmer. Jag tycker att andningen varit lite sämre sen förra lördagen. Sämst är det på morgonen när jag stiger upp. Då kan jag knappt klä på mig utan att flåsa enormt. Men jag tycker att det blir bättre när jag får i mig frukost och lite hostmedicin.

Alvaro jobbade natten som var och jobbar i natt. Det påverkar min sömn. Jag sover betydligt sämre utan honom i sängen än när han ligger bredvid mig. Men i natt lyckades jag ändå få hyfsad sömn.

Jag fick besök igår av två fd kollegor. Det var så roligt att träffa dom! Bara en sån sak som besök kan få mig att må sju gånger bättre! Alvaro kommenterade det flera gånger att jag verkade glad och pigg när dom var här. Det kändes så skönt :-)

Snart är det midsommar. Det ska bli skönt att få komma ut på landet och fira lite. Jag ser fram emot det, även om Alvaro är kvar i stan och jobbar.

Jag känner mig piggare och gladare idag. Hoppas det håller i sig!

2013-06-18 @ 12:23:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dilemma

Jag har haft svårt att sova i två dagar nu. Det har troligtvis berott på flera anledningar. Men en stor anledning har varit pga min andning. Jag vill inte säga att jag har svårt att andas, men det är slemmigt, det piper och låter. Något som är otroligt irriterande. Det är väldigt mänskligt att irritera sig över det och harkla sig eller byta sovställning. Detta har lett till att min sömn blivit bristande. Inte nog med att det är irriterande, det sätter också igång en miljard tankar...

Till och från använder jag hostmedicin med morfin i för att lätta på symtomen. Men av någon anledning får jag ont i magen av medicinen. Det kommer inte på en gång, utan uppträder tidig morgon. Sådär vid 04-tiden.

Så de senaste dagarna har jag därför försökt använda hostmedicinen utan morfin i. Men den har som ni förstår varit verkningslös. Idag har jag valt att ta hostmedicinen med morfin i bara för att få sova ordentligt.

Men vad väljer man? Att andas ordentligt men ha ont i magen, eller att andas med irriterande pipljud men att magen känns ok?

2013-06-12 @ 23:53:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Trött!

Igår kväll blev jag trött redan vid kl 20.00. Jag hade tänkt att lägga mig och sova efter att jag hade sett avsnittet mot alla odds på svt play, men jag orkade inte titta. Så jag la mig och vilade en stud och vaknade 21.30 av att nattsjuksköterskan kom in och hälsade på mig. Vi pratade lite och sen gjorde jag mig i ordning för att lägga mig och sova. Och sen slocknade jag och vaknade inte för än kl 12 när droppet skulle bytas. Och sen sov jag igen och vaknade inte för än vid 3-tiden och mådde lite konstigt, bad om att få illamåendemedicin (som jag inte hade fått när sjuksköterskan gett mig nya cyton). Mådde bättre och somnade igen efter att jag varit på toa. Och sov fram till kl 6 när det var dags för nästa byte av droppåsar. Sen dess har jag varit vaken. Men jag känner mig ändå hyfsat seg och lite trött. Det blir nog lite vila under dagen.

Jag känner i kroppen att den börjar ta lite stryk av behandlingen. Det är inget farligt sådär, men jag känner av mer trötthet, seghet och lite oroligt i magen/med illamående. Men det är bara att trycka på knappen och be om att få mediciner om det skulle behövas. Vilket känns väldigt skönt.

Det känns lite surt att jag troligtvis inte kommer härifrån för än torsdag kväll. Men det får vara så den här gången. Förhoppningsvis kommer det igång snabbare nästa gång jag ska behandlas och jag kanske kan förbereda mig bättre på att kanske inte komma ifrån sjukan för än på fredagen. Hellre ställa sig in på att komma hem senare och sen bli positivt överraskad, än att det är tvärt om.

Så det är bara att köra på. Serier, playkanaler, kanske någon film. Allt för att underhålla mig sj

2013-05-08 @ 08:42:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kissnödig!

Jag hade helt glömt bort alla toabesök man gör när man ligger inlagd på sjukhus med dropp. Jag kissar i princip 1 gång i timmen och lyckas då ändå klämma ut ca en halv liter per gång. Det är ändå godkänt från personalen på sjukhuset, så det är ju tur. Och då vet vi också att mina njurar fungerar bra, vilket är väldigt skönt.

Så även om man tror att tiden på sjukhuset ska vara tråkig och långsam så går det ändå rätt fort. I morse kom jag hit med Alvaro och han stannade i ca två timmar. Då blev det mycket utfrågning gällande mediciner och sjukdomstillstånd. Sen startades ett vätskedropp för att ge kroppen chansen att få en bra balans med salter och annat i kroppen inför cytostatikan. Och vid 14 startades behandlingen. I skrivande stund har jag påbörjat min andra påse cyto och jag känner ändå att jag mår bra. Inget illamående, ingen extrem trötthet, ingen smärta, ingeting. Bara kissnödig!

Så tiden har jag spenderat med att kissa en gång i timmen, jag har tittat på klipp på de gratis playkanaler som finns (jag har tyvärr fått ett rum utan tv, men det har hittills känts väldigt bra ändå), mamma har varit på besök och vi satt ute på balkongen i solen och myste en liten stund. Sen har jag tittat lite på en serie jag fick låna av mamma. Tre kärlekar, en gammal svensk serie gjord av Lars Molin. Helt okej tidsfördriv.

Nu är det hockey och kvällsmacka med te som gäller.

Bilden är på min "Julgran" som droppställningen kallas. Färglad och fin är den med röda påsa

2013-05-06 @ 20:57:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Punta del Este

I morse checkade vi ut från vårt lilla vandrarhem i gamla stan i Montevideo och körde via Atlandia (där vi stannade och badade) och Piriapolis (där vi stannade och åt) till Punta del Este. Jag hade blivit förvarnad om att Punta del Este är den del av Uruguay som inte liknar resten av landet. Och trots den varningen kunde jag ändå inte föreställa mig hur det egentligen var.

Punta del Este beskrivs vanligen som Sydamerikas paradis. Stora lyxhotell, flådiga villor och överklass. De som bor här eller har hus här är de rikaste rika i Uruguay och Argentina. Punta del Este är nämligen även Argentinarnas paradis.

Punta del Este ligger, precis som det låter, som en udde ut i Atlanten. Ute på udden finns inga stränder, men dock en enormt fin rambla, alltså strandpromenad. Det är också här de fina och flådigaste villorna ligger. På båda sidor av udden ligger de stora hotellkomplexen och även stränderna. Det bästa med Uruguay är att trots att de stora hotellen ligger väldigt nära stränderna, är alla stränder offentliga. Så alla kan verkligen njuta av det bästa Uruguay har att erbjuda, utan att betala en spänn.

Vårt hotell, som ligger bland de stora flådiga villorna ute på udden, saknar moderniteter skulle vi kunna säga.. När vi checkade in på hotellet registrerade den äldre damen i receptionen vår ankomst för hand, med papper och blankett. På frågan om Alvaros civilstatus kunde han bara svara "gift" eller "singel", inget där emellan. (Just under dessa två dagar är vi därför gifta). Vi konstaterade att nymodigheter inte riktigt var grejen här (trots att de enligt bokningssodan hade trådlöst Wifi och hon hade en liten kopiator bakom disken.) Vi frågade om hon tog kort och hon svarade att hon bara tog Visa och MasterCard. Vi skämtade lite, medan vi väntade på att hon skulle skriva färdigt alla dessa lappar, att hon säkert skulle ta betalt med en sån där kortdragare som var populär på 80-talet. Innan magnetremsor, chip och Internet. Ni vet en sån där man lägger kortet i en dragapparat, lägger ett papper och drar sen fram och tillbaka en grej som kalkerar kortets nummer på pappret.. Och efter en kvart eller så, var det precis en sån apparat hon använde, innan hon ringde banken på telefonen för att registrera överföringen.

Hotellet ligger visserligen bra till, men standarden är inte den bästa. Sängöverkastet är både fläckigt och sunkigt, duschdrapperiet är det hål på och för att få igång golvfläkten i rummet måste man spänna elkabeln över dörrknoppen på garderobsdörren. Tv:n har två kanaler och en gammal antenn. Ni vet en sån som man måste justera hela tiden för att få minst dålig bild... Men hotellet är billigt och ligger väldigt fint. Vi tänkte dessutom inte spendera vår tid i Punta del Este på hotellrummet. Sängen är skön, rummet hyfsat svalt och duschen fungerar. Resten löser sig!

En annan rolig grej med nymodigheter. Igår var vi inne på en TaTa-butik. Det är motsvarande Ica eller Konsum hemma. I kassan tänkte vi betala med kort, vilket har visat sig vara lite komplicerat här i Uruguay. Här finns inte våra chip-avläsare, utan här har dom det gamla systemet där kassörskan drar magnetremsan i en magnetremsa-avläsare i tangentbordet i kassan. Så kassörskan tog emot kortet och drog en 3-4 gånger innan hon konstaterade att det inte funkade. Vi trodde att hon då skulle ge upp, men hon böjde sig bara ner under disken och tog upp en brun läder-necessär. I den hade hon en plastficka som hon la kortet i, spände den överflödiga plasten runt kortet och drog det i magnetläsaren. Direkt fungerade det. Vi stod först helt chockade och sen skrattade vi gott. Hur kassörskorna på TaTa kommit på knepet med plastfickan får vi nog aldrig veta.

Det är väldigt härligt här i Uruguay. Trevligt folk, god mat, härliga stränder och fint väder. Men jag inser dock att jag måste öva på min spanska.

Ciao!

2013-01-28 @ 02:43:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Punktion av bäcken och höftleder

Idag ska jag till KS för att punktera vad det nu är i höften jag har. Jag är lite nervös. Dock inte för själva resultatet, för det får jag ändå inte reda på för än nästa fredag när jag ska tillbaka till Lidbrink. Det jag är mest nervös över är att det kommer göra ont. När jag hade min stora tumör i benet fick man ta cellprover vid två olika tillfällen. Och det är inte skönt kan jag meddela. Att få en nål nerstucken (eller ner skjuten) i skelettet.

Min sambo jobbar på röntgen på ett helt annat sjukhus, så han berättade hur dom gör när dom tar cellprover på olika organ. Med hjälp av en "pistol" som man skjuter ut en nål. Och det var precis vad dom gjorde andra gången dom tog cellprover på min tumör jag hade i benet. Så det är jag förberedd på. Och dom brukar bedöva innan dom gör stick. Vilket är bra, MEN det gör jävligt ont, själva bedövningen. Såatte... Jag är förberedd på smärta och obehag. Tur att det går fort i alla fall.

Jag känner att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Igår när jag somnade hade jag en sån go känsla. Det kändes så bra. Jag kunde riktigt tänka hur min läkare sa att det inte var något och att jag blev så glad att jag kramade om henne. Det kändes så skönt. Som om hela kroppen bara slappnade av, som om att all oro bara försvann. Jag kände mig lugn och glad och sov gott.

Jag hoppas att jag kan få den känslan lite oftare. Det var så skönt att kunna känna sig lugn och bara avslappnad. Inte tänka negativt utan bara känna glädje och att allt kommer bli bra. Det är visserligen svårt att kontrollera vad man tänker och vad man känner. Men jag måste försöka. För det gör mig inte bättre att fundera och gå och oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det jag kan påverka är mig själv, hur jag tänker och hur jag mår. Och så länge jag försöker ha en bra och positiv känsla i kroppen så tror jag att det är till fördel i många sammanhang i livet. Så det gäller att kämpa på med det!

2012-06-27 @ 08:30:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Måndagsoro helt enkelt

Min blogg-app fungerar inte på min mobiltelefon. Där av den dåliga uppdateringen. Det har varit mycket att uppdatera den senaste tiden, men det har inte blivit av för att jag har inte haft orken eller tiden att sätta mig vid en dator för att få ner det jag känner och tänker. Det är så mycket lättare med appen, men av någon anledning kan jag inte logga in via den just nu. Tråkigt men sant.

Livet känns allt bra konstigt just nu. Det trummar på som vanligt, men tankar på cancern och tankar på att allt kan förändras om bara några veckor finns ständigt närvarande. Första dagarna efter beskedet kändes det jättekonstigt. Hur kan allt fortsätta som vanligt när jag har fått det här beskedet? Men ändå fortsatte JAG på samma sätt, gick till jobbet, tog hundpromenader, träffade vänner och umgicks med familjen. Cancern finns hela tiden närvarande, men just nu är den bara där, som en mörk skugga, men inget händer.

Det är så mycket tankar. Mycket tankar på beskedet nästa fredag. Vad kommer hon säga, vad kommer hända? Mer cellgifter? Hur kommer det fungera? Hur kommer min kropp reagera den här gången? Senast fick cellgiftsbehandlingen avbrytas och plan B upprättas. Jag lever just nu med plan b och jag är orolig och funderar på hur många plan c, d, e, f osv, som finns. Hur många livlinor har jag?

Så tänker jag på anti cancerboken. Jag vill tro att jag kan påverka allt själv. Det har lett till att jag dricker grönt te som om det vore medicin, jag försöker äta så mycket bra mat som bara är möjligt. Men varje gång jag äter något som är mindre bra får jag småångest, jag får för mig att saker börjar växa och jag mår dåligt. Jag försöker intala mig att cancer inte växer så snabbt, som bara över en dag. En cancer uppkommer på mellan 5 och 20 år. Men jag hoppas och tror att jag ändå kan påverka min situation mer än vad dagens medicin tror.

Så är det tankarna på döden. För jag lovar, dom finns där. Det känns absurt när jag har vänner som knappt bekymrar sig över vad dom gör med sina liv och jag själv sitter och funderar på om döden är närmare än vad jag kan ana. Men så tänker jag att så får jag ju inte tänka. För så fort jag ger upp så kommer det gå fort. Ger man upp så tar cancern över väldigt snabbt. Så det gäller att vara stark och inte ge upp.

Jag har förberett mig på allt. På att min läkare kommer med det värsta tänkbara beskedet. Att nu är det cellgifter som gäller. För mig är det det värsta beskedet jag kan få. Men det är också mycket tankar på att om det nu är cancer, så skulle hon lika gärna kunna säga att cancercellerna är långsamma och inte alls så aggresiva och att man hoppas att det hela löser sig av sig själv... Eller så säger hon att det bara var falskt alarm.

Ovissheten är värst, tror jag. Jag vill veta. Fast vill jag det? Just nu lever jag ju mitt liv som jag gjort en längre tid nu och jag trivs bra med det. Men jag vet ju att det är något jag måste veta, för att kunna fortsätta mitt liv.

Men det är verkligen som sagt, vad som inte dödar härdar. Och jag känner att jag känner mig starkare den här gången, med all kunskap jag har om hur det är och vad som händer. Det stärker mig på något sätt. Även om jag är mer medveten om hur tufft det är att gå igenom allt igen.

Lite tankar såhär en måndagskväll. Kände att jag behövde skriva av mig. Mycket tankar finns som sagt och dom måste ut. På ett eller annat sätt. Idag blev det genom bloggen.

2012-06-25 @ 21:38:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

- För det är jag värd!

Filmen igår var riktigt bra. Kul med lite svenska skådespelare, även om varken Fares Fares eller Joel Kinnaman hade några större roller. Den är helt klart värd att gå och se på bio!

Om en vecka ska jag operera ögonen. Jag har haft linser och glasögon sen jag var 13 år gammal (ungefär) och ögonen börjar tröttna på linser nu. Och jag verkligen avskyr att ha glasögon på mig hela dagarna. Så jag bestämde mig för att göra en ögonlaseroperation. Jag tycker att jag är värd det helt enkelt. Så från och med måndag är det förbud mot att bära linser. Och förhoppningsvis slipper jag använda linser, någonsin. Så i en vecka måste jag stå ut med att ha glasögon. Känner jag mig själv kommer jag nog ta av mig glasögonen då och då bara för att slippa ha dom på hela tiden, som sagt, glasögon är inte min grej..

På tisdag är det möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Jag hoppas att något bra kommer ur det mötet. Det hade varit så skönt om jag kunde hitta en arbetsplats där jag på allvar kan börja återgå i arbete.

Helgen är utan större planer. Om det fina vädret fortsätter blir det nog långa promenader i solskenet.

Trevlig helg!

2012-03-03 @ 16:34:56 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aktivitetsersättning

Jag fick ju ett nytt beslut från försäkringskassan om min ersättning. Jag är fortfarande beviljad 100% aktivitetsersättning. Även om pengarna inte är många så är det välkommet. Min handläggare var ny, men jag gillar henne. Hon verkar bra. Känns bara konstigt att hon är ungefär lika gammal som jag...

Men i alla fall. Jag lyfte frågan om att komma vidare med sysselsättning. Stället jag arbetstränar på är människorna jättetrevliga men jag har inga direkt meningsfulla arbetsuppgifter. Det blir mest sånt som någon har liggande eller som är lätt att fixa. Och det har varit jättebra fram till nu att ha det på det sättet. Men jag känner nu att jag måste komma vidare och där jag är nu har dom ingen möjlighet att erbjuda mig något annat. Därför lyfte jag frågan med FK. Hon skulle kolla med arbetsförmedlingen och sen ringa tillbaka till mig. Det gjorde hon igår. Så jag ska träffa henne och arbetsförmedlaren i början av mars.

För att vara jäkligt kritisk så tror jag inte mycket på någon hjälp. Anledningen till att jag lyfte frågan med FK var för att min gamla handläggare berättat om en arbetsförmedlingsgrupp som jobbat med inriktning på unga funktionshindrade och trodde att det kanske kunde vara aktuellt för mig, i och med att jag inte kan jobba 100% än. Men den gruppen fanns inte länge kvar utan varje arbetsförmedling ska ha en handläggare som inriktar sig på unga funktionshindrade. Men det här är så nytt så jag är tveksam.. Dessutom har inte AF ställt upp tidigare när jag behövde hjälp. Men vi får se. Det kanske blir bra.

Jag är glad att våren börjar komma, eller i alla fall att snön och isen försvinner. Även om jag känner mig väldigt stabil med mina dubbar så är det alltid ett orosmoment. Men snart är det sommar och foten känns bättre än på länge! Nu ska bara det där med jobb och försörjning lösa sig.

2012-02-22 @ 20:57:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg