Rubrik?
Idag åkte älsklingen på sin resa till Palestina. Det känns otroligt tomt, redan. Men jag intalar mig att 10 dagar går fort. Mest är jag dock rädd att det ska hända honom något där nere.
Planen är att promenera så mycket som möjligt nu när han är borta. Hundpromenader är bra för själen och man får rensa tankarna. Det kan vara bra när pojken är borta och jag orolig för att något ska hända honom..
Jag har börjat fiska lite i några trådar jag "kastat" ut gällande jobb. Idag fick jag ett samtal från en kvinna som ville att vi skulle ses för ett förutsättningslöst möte. Det är i alla fall i mina ögon väldigt positivt!
Idag har jag annars träffat vännerna Cissi och Madde. Vi hängde lite på andys lekland tillsammans med Cissis barn. Väldigt kul och väldigt skönt att få träffa vännerna och snacka lite skit.
Annars rullar livet vidare.
Intralase
Det är så ballt. Skithäftigt. Jag kan se! Ni som också har/har haft synfel vet vad jag pratar om. Den där känslan om hur det känns att kunna se helt perfekt utan linser eller glasögon. Well, jag vet det nu. Det känns skithäftigt!
Igår gjorde jag min intralase-behandling. Jag var smått nervös över allt som kunde gå fel, men framförallt smärtan. Hur ont skulle det göra?
Behandlingen gick ganska snabbt och läkaren pratade under hela behandlingen om hur bra det gick och hur fint det såg ut. Det var dock ganska obehagligt att ligga där. Inte för att det gjorde ont, utan för att man till vissa delar inte ser så mycket eller ens ser alls. Å andra sidan ska man bara fokusera på en lampa, och det klarar man. Har man sen bara tilltro till att det kommer bli bra så kan man ligga kvar på britsen utan panikkänslor.
Men efter behandlingen såg jag skitdåligt. Jag fick ett par solglasögon, tog pojkvännen under armen och gick. Jag såg suddigt, var otroligt ljuskänslig och ögonen bara rann. Det gjorde det hela vägen hem. Sen gjorde jag inte många knop. Man skulle inte titta på tv i början, och jag kan meddela att det gick inte heller. Så efter att jag ätit lite middag (utan att direkt se maten på tallriken) så gick jag och la mig. Så sov jag i nästan 2 timmar innan jag la mig i soffan och lyssnade på tv. Så efter en stund så började jag öppna ögonen. Det kändes rätt bra och jag började kunna se. Jag såg allt, tydligt. Precis så tydligt som man ser när man har linser eller glasögon. Och jag var knappt ljuskänslig heller. Fantastiskt. Kollade lite på en film på tv, åt en macka och sen gick jag och la mig.
Nu är det dagen efter och det känns fantastiskt. Det enda är att ögonen känns lite trötta. Lite som när man har gråtit länge. Och det har jag ju. Fast inte av sorg. Men ingen smärta, ingen ljusskygghet att tala om, inget skav.. Det känns så bra!
Fick lite goda nyheter igår i mitt jobb-fiskande. Hoppas att det ger något!
Supertisdag
Jag tyckte begreppet supertisdag passade väldigt bra även för min tisdag. Jag blev väldigt nöjd efter mötet på Arbetsförmedlingen. Min arbetsförmedlare var väldigt positiv och det kändes verkligen som om hon ville hjälpa till. Inte som förut när jag fick höra 'du måste ju vara lika aktiv som vi i det här'. Hon hade lite kontakter som hon skulle försöka dra i och jag fortsätter leta efter relevanta grejer på mitt håll. Så skulle vi ha en uppföljning om två veckor för att prata mer och se hur läget ser ut.
Det kändes verkligen som om både AF och FK var positiva och ville hjälpa till. Det känns så fruktansvärt bra.
Målet blev att vara uppe i arbetsträning 20 timmar i veckan när året är slut. Det hade ju varit toppen! Tänk att sen kunna jobba 50%. Åh, det är ju lycka. Så nu håller vi alla tummarna för att jag ska hitta någon arbetsplats som är villig att ta emot mig!
Min fot är tillbaka!!!
Det kanske är dumt att ropa hej redan, det har ju trots allt bara gått typ ett dygn. Men jäklarns vad bra det känns i foten. När jag är ute och går känns det ingenting, fotleden är fortfarande lite stel, men det påverkar inte mig när jag går. Tidigare gjorde det ont på utsidan av foten där jag bröt den, och på insidan vilket nog var ledbandet. Men nu känns det inget alls. Jag är salig över detta faktum. Idag har jag gått hyfsat långt och foten känns så bra. Som vanligt typ! Nu kommer jag kunna sova gott!
God natt!
(Bjuder på en otroligt härlig bild på min fot, någon timme efter avgipsningen)
Förskola
I morse fick jag för mig att utforska nya områden här i Björkhagen. Foten gjorde inte ont ett dugg, så jag tänkte gå en långrunda, vilket jag inte gjort sen jag bröt foten. Så gick jag in i ett område jag varit i en gång. Och då gick jag lite i utkanten av det området. Så jag gick rakt in i ett nytt område. Det gick... Inte så bra...
Först gick jag in på två vägar, men båda vägarna slutade i återvändsgränd. Så det var bara att vända tillbaka och gå vidare. Då kom jag till ett elljusspår i änden av nackareservatet. Så tänkte jag att om jag bara kan gå här en bit så kommer jag nog till en cyckel- och gångväg som jag kan gå vidare på. Men jag blev tvungen att vända efter bara 100 meter för att det var glashalt på stigen.
Och då tänkte jag att jag kunde gå på kanten av huset som låg precis ovanför elljusspåret. För där var det inte isigt. Och tillslut komma tillbaka till vägen som jag kom ifrån. Så jag gick glatt där på kanten av huset, igenom en grind som stod öppen och kom in på en liten gård. Och precis när jag är i mitten av gården inser jag att det står en dörr på glänt och jag hör röster inifrån. "Faan, det bor någon här!" inser jag, och försöker skynda till andra sidan grinden. När jag nästan är ute så hör jag "var det ett lejon här?" och ser två vuxna människor och en liten pojke som kommer ut.. Den lille pojken hade sett min chow-chow gå förbi. Men dom såg inte att vi hade varit där inne. Bara att vi var på rätt sida staketet.. Så såg jag att det var en förskola jag hade gått igenom. Det blev lite fel helt enkelt. Nu vet jag i alla fall hur jag kan gå när det smält bort mer is.
Så jag fick glatt gå tillbaka samma väg som jag kom ifrån och gå där jag gått en gång tidigare. Men nu hittar jag bättre i det området!
Jag blev också så glad att foten inte gjorde ont. Riktig lycka! Jag hoppas verkligen att det fortsätter att inte göra ont, så jag kan gå mera promenader utan att påverka min sömn. För när jag har ont i foten blir det värre vid mycket promenader och då gör det ont i foten när jag sover. Så vaknar jag så fort jag vänder på mig. Det är inte så roligt. Så jag hoppas på mindre smärta och mer promenader!
Bilden är på min chowe när vi var ute i snöväder. Han gillar snö..
Whoop, Whopp!
Det har gått två dygn sen jag tog bort gipset och jag tycker att det blir bättre och bättre för varje steg jag tar, för varje timme som går och för varje "träninspass" jag gör. Träningen består mest av rörlighetsträning och inte så mycket styrka, men ändå. Det känns att rörligheten blir bättre och bättre och det känns väldigt skönt. Det är rätt häftigt hur bra kroppen har läkt det hela. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Så nu kan jag gå utan att det känns alls, det känns mer stabilt.
Jag är lika ivrig som vanligt att fortsätta mitt liv, att få träna, jobba och allt det där. Det där normala som alla andra gör jämt. Shoppa, gå på bio, ha kul, umgås med vänner. Det vill jag göra NU! Jag vet att jag får ge det lite tid. Men jag vill, vill, vill. NU!
Ska tillbaka till arbetsträningen på måndag och prata om hur vi ska lägga upp det. Jag hoppas och tror inte att jag förlorat så mycket. Men vi får se. Lite har jag väl tappat antar jag. Det är ju trots allt normalt när man går hemma. Men jag hoppas att jag kan träna upp det ganska fort och är tillbaka på den normala nivån snart igen.
"Du är ju inte handikappad!"
Men igår i alla fall, när vi var inne på Ica, vi hade precis betalat. Så hjälpte jag killen som stått före oss i kön. Hans platskasse med matvaror i hade gått sönder när han packade den, och så tog han en ny kasse med hade svårt att få i den gamla kassen i den nya. Så jag erbjöd min hjälp, trots att jag stod där med kryckor. När jag hade hjälpt honom (jag höll bara i ena handtaget..) så utbrast han lite skämtsamt "Du är ju inte så handikappad!" och så vände han sig till Alvaro och sa "Tillåt inte henne spela på det där, hon klarar sig själv". Så bara så ni vet, jag är inte handikappad.
Sen gick vi på bio igår kväll. Vi såg "The girl with the dragon tattoo". VÄLDIGT bra film. Riktigt påkostad. Storyn kunde man ju sedan tidigare, men jag gillade att den amerikanska filmen var mer detaljerad än den svenska. Den svenska har plockat bort mycket från boken, så storyn blir väldigt annorlunda. Den amerikanska är lättare att hänga med i. Och som sagt, den är mer välgjord. I början av filmen satt jag och jämförde mycket med den svenska. Men sen insåg jag att det är ju trots allt inte en kopia av den svenska. Den amerikanska utgår från boken, och inte från den svenska filmen. Den är helt klart värd att se!
Så tänkte jag som avslut säga gott nytt år kära bloggläsare och vän! Jag har inte speciellt många nyårslöften för 2012. Mer än att njuta av livet och försöka göra 2012 till ett minst lika bra år som 2011. 2011 har absolut var bra, trots benbrott och dödsfall. Allt som inte innefattar cancer känns som toppenår. Så om cancern håller sig i schack så tror jag att 2012 blir riktigt bra!
GOTT NYTT ÅR!
Pepptalk!
Min pappa har alltid sagt till mig "Det är det du gör varje dag som räknas". Och det är ett rätt bra uttryck. För mig har det mest handlat om vikt/motion. Poängen med uttrycket är att det handlar om kontinuitet i det man gör bra. Och om man gör något sämre, så är det okej, så länge man inte gör det ofta/varje dag, för det är då det får betydelse.
Jag har verkligen, de senaste åren insett vad dom där orden har för betydelse. När jag förra året hade genomgått min stora operation av vänstra benet, där man plockat bort tumör, skelettdelar och muskler, så gällde det att återfå funktionen i benet. Jag minns att jag till en början hade svårt att ens röra benet, mest för smärtan, men också pga minskad muskelfunktion. Efter tre veckor var jag på mitt första besök hos min dåvarande sjukgymnast. Hon begärde inte mycket av mig, bara att lyfta benet i olika vinklar. Det var skitsvårt. Jag tog verkligen i för allt vad jag var värd, och det hände inte mycket. Hon gav mig dessa övningar att göra varje dag, minst en gång om dagen, i en veckas tid. Jag kämpade och kämpade för att göra programet varje dag, ibland mindre entusiastiskt ibland mer, men jag gjorde det. Och efter några veckor märkte jag STOR skillnad. Jag orkade mer och jag kände verkligen hur mycket mer jag klarade av med benet.
Strax innan jag ramlade och bröt foten så fick jag och pojkvännen in en rutin att gå riktiga långpromenader i skogen med hundarna. Första gångerna vi gick rundan märktes det att kroppen inte var van. Man var lite seg/trött i kroppen efteråt. Men ju fler gånger vi gick promenaden, desto mer märktes det att kroppen blev piggare.
Nu när jag är gipsad på vänster ben/fot och inte får belasta foten så hoppar jag på höger ben. I början var det ganska jobbigt, speciellt att hoppa upp för våra tre tappor utan hiss här hemma. Men varje dag hoppar jag på höger ben. Varje dag hoppar jag upp för trappan här i vår lägenhet, och jag märker att jag orkar mer än jag gjorde dag 1. Då tänker jag tillbaka på det där uttrycket "det är det du gör varje dag som räknas". Det är så sant som det är sagt. Dom gånger man vill åstakomma förändring i sitt liv kan man börja med små förändringar. Det handlar bara om att man ska orka göra det, varje dag.
Ett riktigt bittert inlägg..
Vi kom dit, blev expeditierade (eller vad det kan kallas när en sjuksköterska i luckan frågar vad man är för sjuk) och fick sätta oss ner för att vänta. Där satt vi och de andra i väntrummet i tre timmar. Högst två personer av oss mindre allvarligt skadade kom in under dessa tre timmar. Sen fick dom lite sprutt i benen där på akuten och tog in några fler och tillslut ropade dom upp mitt namn. Så säger hon "jag måste bara fråga vad du vill att vi ska göra för dig?" "Byta mitt gips, för det skaver". Då menade hon på att dom inte har tid för mig för än om flera timmar, och att jag då borde söka mig till ortopedmottagningen måndag morgon. MEN TACK SÅ JÄVLA MYCKET, när vi har suttit där i tre jävla timmar.. KUL, inte..
Vi åkte i alla fall hem. Jag hoppar på kryckor har jag lite svårt att ta mig till olika platser utan att någon kör mig. Och ingen kan köra mig till SÖS för än i morgon. Men så ringde jag dit nyss, för att kolla att man bara kan dyka upp för att få nytt gips... Men det är inte alls så att man bara kan åka dit, som kvinnan på akuten tyckte. Utan man måste boka tid.. Och jag hade tur som kunde få en tid i morgon.. HÄRLIGT.. fint.. Jag är så trött på det här så det är sjukt. Jag hoppas att det inte blir något strul i morgon. För då lägger jag mig ner och skriker som en treåring.. Nu har jag nog varit bitter färdigt för idag. Tack för att ni lyssnar!
Skavsår och rädsla
Jag kom fram till porten och tryckte koden och skulle hoppa upp det sista trappsteget innan jag hoppade in i porten, och fastnar med den gipsade foten i trappsteget och ramlar rakt in i porten, som då öppnas i och med att jag slagit portkoden.... Jag klarade mig utan fysiska skador men jag blev livrädd. Det sitter självklart i sen jag bröt foten, rädslan och känslan för hur det är att ramla. Adrenalinet pumpar och jag blir livrädd att jag ska skada foten, att jag ska bryta något mer.. Så nu har jag kommit på att jag ska inte hoppa på kryckor utomhus utan att någon är med mig. Som kan fånga upp mig.
Jag har problem med gipset också. Det skaver. Minns inte om jag skrivit det i något tidigare blogginlägg. Men det har skavt sen jag gipsade om i måndags. Men insåg väl inte för än i tisdags kväll att det var skav.. Och dom vill att man ska komma in och gipsa om ifall det skaver. Jag har inte haft någon möjlighet att ta mig in till sjukhuset och gipsa om i veckan. Jag är ju lite beroende av att någon kör mig. Jag kan absolut få sjukresa, men då har jag ingen som följer med mig från hemdörren till bilen och från bilen in till ortopedmottagningen. Och som jag skrev i stycket innan så är jag lite beroende av att någon kan följa med, i och med min osmidighet på kryckor. Men så kunde mamma köra mig igår. Så jag ringde och fick vänta på att bli uppringd i en timme. När dom väl ringde upp så sa dom att dom stängde kl 12 på fredagar. Så jag fick söka mig till akuten..
Och hur troligt är det att jag är prioritet 1 på akuten på Södersjukhuset i Stockholm? Inte så troligt, skulle jag säga. Speciellt inte en helg med supande och slagsmål... Frakturer och hjärtattacker går nog före ett skavsår.. Det känns dessutom jättefånigt att söka akuten för ett skavsår, det känns som om akuten kan användas till vettigare saker än så. Vi får se hur vi gör, jag måste ju byta gipset. Om vi inte åker in i helgen, så kanske jag kan få någon att köra på måndag eftermiddag så jag kan få gipsa om.
