Sarkom

Man blir lite hjälplös när man bryter foten.. Det är jobbigt och svårt att stå upp längre stunder. Och det är väldigt svårt att bära med sig saker när man konstant hoppar på kryckor.

Därför tycker jag att det borde vara obligatoriskt att man får en personlig kock med på köpet. En som handlar och gör mat på beställning. Tänk vad skönt.. Eller varför inte en personlig hjälpreda..!

Min matlust har kommit tillbaka. Synd bara att jag har svårt att fixa vettig mat själv.. Det är lite komplicerat att laga måltider som kräver mer än att man sitter på en stol och väntar.. Pasta funkar.. Och även att vända köttbullar i stekpannan funkar.. Men mer än så är svårt.. Så det blir ganska lite mat i min mage, tyvärr..

Appropå ingenting.. Jag fick en kommentar på bloggen häromdagen av en som kallade sig O. Jag vet inte om jag känner personen i fråga men han/hon frågade om min msn.. Jag tänker inte lägga ut min mailadress här, men om du, person O är intresserad av att prata, så kommentera gärna igen och lämna din mailadress så kan jag kontakta dig.

Japp. Idag var det dags för omgipsning och läkarbesök. I och med att jag hade en öppen fraktur så vill dom hålla koll på såret (även operationssåret vill dom ha lite koll på). Därför var det omgipsning redan idag.

Det gick bra. Foten var ju svullen och såg förjävlig ut, men såren såg bra ut. Läkaren sa till och med att det såg bättre ut än vad han hade väntat sig.

Men nästa vecka blir det omgipsning igen och även röntgen. Och tills dess får jag inte belasta foten, jag ska fortsätta äta antibiotika och ta blodproppssprutorna.

Han förklarade också att jag kommer vara mycket stel i foten när gipset åker av... Han hade inte bestämt om jag bara ska ha gips i 6 veckor men gå utan belastning ytterligare två veckor, eller om jag ska ha gipset totalt 8 veckor.. Det spelar mig inte så stor roll, så länge det läker och jag mår bra när allt är över!

Tråkigt var dock att dom inte hade några färger på gipset... Det blev ett vitt plastgips den här gången. Men det ska ju av om en vecka igen...

Jag tror inte att det finns någon Gud. Jag tror inte att det finns något eller någon som bestämmer över våra liv. Jag kan högst sträcka mig till att tro att dom människor som är goda och gör gott också lever ett gott liv. Dock inser jag att jag inte tror på något eller någon som skulle kunna fixa denna rättvisa.. Men jag vill ändå vara en god medmänniska.

Mitt ex sa alltid till mig att jag inte fick uttrycka orden "jag har aldrig....". För då gick det i uppfyllelse. Jag trodde väl inte riktigt på henne till en början, men när jag uttryckte orden "jag har aldrig legat på sjukhus" och "jag har aldrig blivit nersövd och opererad" och sen fick cancer så har i alla fall jag slutat säga "jag har aldrig...".

Pappa och jag har pratat mycket om min sjukdom. Vi har till exempel sagt att 2010 var ett jävla skitår med tanke på allt som hände då (jag vet minst 4 personer som dog på onaturlig väg, och så blev jag sjuk). Så konstaterade vi här för några veckor sen att 2011 hade blivit ett mycket bättre år (det var för övrigt mitt nyårslöfte för 2011, att det skulle bli mycket bättre). Men dagen efter vårt konstaterande fick min farmor en massiv hjärnblödning och avled. Och förra veckan bröt jag ju foten, som ni alla vet. Visst, min farmors död (hon var 89 år gammal) och min brutna fot är ganska litet i jämförelse med allt som hände 2010.. Men jag och pappa konstaterade att man ska nog inte bli allt för bekväm och tro att man har det allt för bra.. Allt kan ju ändras så fort...

Jag har blivit vidskeplig sen jag bröt foten. Jag tänker på hur jag uttalar mig om olyckan (säger att jag haft mycket tur, och det har jag. Men tänk då hur jävla massa tur ni andra har som inte brutit foten!). Jag tänker på att vara tacksam och glad över min familj, min pojkvän, hans familj.. Över att vi alla just nu mår bra. Jag tänker på all tur jag haft hittills, med tanke på sjukdomen och olyckan. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Man börjar tänka så mycket när man är med om så mycket..

Det är stor skillnad på hur handikappad jag var vid den här tiden förra året och hur handikappad jag är i år.. Förra året var jag inte alls lika pigg i kropp och knopp som jag är det här året.. Förra året krävdes inte så mycket underhållning för att jag skulle vara nöjd, jag sov rätt mycket och kunde underhålla mig med rätt dålig tv..

I år däremot måste det vara bra underhållning. Vm i handboll börjar om en vecka, det gillas ju alltid. Jag utövade ju sporten för många år sen och det är alltid härligt att se handboll. Man påminns om så många roliga minnen! Sen är det ju klart vinterstudion på helgerna. Det är ju alltid glädjande. Och om några veckor är min favoritunderhållning alla kategorier. Musikhjälpen i P3.

Sen är det ju jul.. Och längre än så orkar jag just nu inte tänka på att gipset ska sitta.. Så vi tar det efter jul..

Min pappa fixade ny tv i förrgår. Inte enbart för min skull. Vi skulle köpa ny tv för den gamla var uråldrig. Men han fick nog tummen ur lite när han visste att jag kunde underhålla mig med tvn nu när jag är fast hemma.

I alla fall, tvn är ju stor och med bra bild, det är ju alltid trevligt. Men tv-boxen har ju sf anytime! Det är ju riktig kärlek när man är handikappad. (Jag inser att jag nog är aningen efter. Många av er tycker säkert att det inte är något speciellt, men jag är lite efter ibland.) Så nu kommer jag nog se många roliga filmer!

Det var egentligen bara det jag ville ha sagt. :-)

Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Jag är dom evigt tacksam för allt. För det första för min härliga och roliga uppväxt, men också för all hjälp jag fått som vuxen. Då menar jag framförallt när jag var sjuk och dom anpassade sina jobb för att ta ut mina hundar. Dom hjälpte mig med allt, hämtade saker, köpte mat och andra saker till mig som jag kunde tänkas behöva. Dom hälsade på mig på sjukhuset. Mamma ställde sig och lagade mina favoriträtter till mat bara för att jag skulle få i mig mat i magen när det var som svårast.

Nu ställer dom upp igen. Mamma åker tidigt till jobbet för att ta ut hundarna på eftermiddagen. Pappa åker senare till jobbet för att kunna ta ut hundarna på morgonen. Dom pusslar och passar för att jag tabbade mig och ramlade.

Jag är verkligen evigt tacksam att dom ställer upp och hjälper mig!

Sen jag hamnade på sjukhus i fredags har jag haft svårt för mat.. Ni som känner mig väl vet att jag aldrig varit liten i aptiten, bara man ger mig rätt sorts mat (dvs helst onyttigt och med mycket ost).

Men efter operationen (före vet jag inget om eftersom att jag fastade) har aptiten varit dålig. Första dygnet åt jag ingenting mer än en pepparkaka (uppdelad på hela dygnet). Söndag och måndag fick jag väl i mig lite frukost och lunch.. Men inte så mycket mer. Jag trodde att det berodde på sjukhusmaten.. Men det fortsatte när jag kom hem..

Alvaro och jag åkte förbi donken på vägen hem. Jag är aldrig sen att beställa en glass, eller milkshake, eller varför inte en meny? Men nej då. Jag frågade kroppen och kroppen ville inget ha.. Alvaro erbjöd att jag fick smaka på hans cola i alla fall.. Jag tog två klunkar.. Men vattnet var fasiken godare..

Samma sak igår när min älskade mamma ställde sig och kokade tortelini åt mig och gjorde egen ostsås! SÅ gott. Men kroppen säger på något sjukt sätt att "nu räcker det".. Även om jag fortfarande är dödshungrig och jättesugen. Idag har jag vara fått i mig tre mackor, en tårtbit, en liten slice med paj och nu på kvällen, bara för att jag var så hungrig att magen drog ihop sig, resterna från tortelinin igår..

Men så började jag tänka.. Vad kan det bero på? Det kanske inte bara är sjukhusvistelsen som gör det.. Jag äter ju trots allt TRE mediciner jag inte tagit sen senast jag kände såhär (vilket var efter förra benoperationen förra året). Så jag kollade på bipacksedlarna.. Jag tog den medicin som jag misstänkte först.. Och mycket riktigt.. Den starkaste medicinen som ska reducera smärta har som vanlig biverkning "nedsatt aptit".

Då var det mysteriet löst!

Nu är jag verkligen trött efter en riktig heldag.

Idag begravdes min farmor. Det var inte speciellt sorgligt, framförallt för att farmor inte ville att hennes begravning skulle vara sorglig. Men det var riktigt ledsamt att se farmors vänner, två damer, som hon varit vän med i 64 år. Dom har stöttat varandra genom livet, när makarna deras dött, när barn och barnbarn fötts. För dom var nog begravningen jobbigast.

Men minnesstunden efteråt var riktigt fin. Farmor har gett oss alla härliga minnen för livet och alla delade med sig av sina minnen. Det var riktigt roligt (min farmor var en ganska kul prick) och väldigt värdigt.

Efter minnesstunden samlades alla nära släktingar på min pappas sida, hemma hos oss på lite mat. Också väldigt härligt och väldigt roligt.

Men nu är jag trött. I både kropp och själ efter att ha hoppat på kryckor och träffat alla släkt och vänner.. Det har gått bra med benet. Inte speciellt smärtsamt och jag har kunnat sitta bra hela dagen. Resten av kvällen ska spenderas genom att slappa!

Jag får be om ursäkt i förväg för det här blogginlägget. Och varna känsliga läsare. Ni bör nog inte läsa alls..

Det gick ju så fantastiskt bra att sova i min egna säng att jag vaknade klarvaken efter fem timmar.. Då hade kroppen fått sova tillräckligt för nu.. Så nu är jag uppe och vaken. Eller uppe är väl fel ord. Jag ligger ju kvar i sängen..

Jag har funderat och glatt mig över hur jag behöll fokus när jag ramlade. Jag minns allt väldigt tydligt om vad jag gjorde och hur. Och även om jag fick lite småpanik när jag var helt ensam långt ut på landsbygden och hade brutit foten så kunde jag ändå tänka rationellt.

På något sätt känns det skönt att veta. Alla akuta situationer är ju olika, men jag hoppas ändå att jag, om jag nu hamnar i en akut situation igen, kan tänka lika logiskt.

Det enda jag inte direkt gläder mig åt är att komma ihåg känslan när benet bröts, hur såret såg ut och hur det kändes efteråt. För även om det inte gjorde skitont (för det gjorde det inte) så är det riktigt obehagligt att sitta och se foten hänga. Att inte kunna kontrollera den ordentligt. Kroppens adrenalinpåslag var enormt och ambulansen var hos mig inom vad jag bedömer ca 20 minuter.. Kanske till och med 15.. Så jag slapp den riktiga smärtan, vilket kändes skönt!

Nu ska jag sluta vara äcklig och försöka somna igen!

Det är något visst med att slippa sjukhussängen. Det är alltid så skönt att få sova i sin egen säng. Man känner sig mer fri..

Det var helt klart jobbigt att ta sig upp tre trappor utan hiss, på kryckor. Men det går.. Det gäller bara att hålla balansen. Men de närmaste två veckorna (innan jag får börja stödja på foten) så ska jag hålla mig hemma så mycket jag kan.

Sov så gott alla vänner!

Jag bloggar från baksätet i bilen. Nu är jag äntligen på väg hem! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, även om vårdpersonalen på sjukhus är hur snälla och trevliga som helst så är det så underbart att få komma hem!

Det tog ett tag innan jag fick mitt nya gips. Det var tydligen fullt upp på ortopedmottagningen så jag fick mitt gips lite senare än planerat. Fick välja mellan lila, blått, svart och vitt. Jag tog blått. Väldigt snygg färg faktiskt. Jag är nöjd. Det är ett plastgips också, så det är lätt som luft. Väldigt mycket lättare att hoppa omkring med. Bildresultat längst ner.

Nu är det bara tre trappor utan hiss som ska bemästras innan jag är hemma i lägenheten. Men jag har gjort det förut. Så det ska gå bra den här gången också.

Det fanns väl en serie som hette det? Kärlek på lasarett.

Pojkvännen kom äntligen hit igår. Det kändes skönt att få träffa honom äntligen! Vi pratade lite om det här att olyckor sällan kommer lägligt, och det gjorde iaf inte min olycka..

I morgon är det farmors begravning. Jag hoppas verkligen att jag kan gå på den. Men jag vet inte vad jag ska ha på mig.. Vad matchar med ett gips?

På onsdag hade jag och pojkvännen planer att träffa en god vän till mig och hennes kille.. Planen var bio och fika innan.. Nu får vi åtminstone skippa bion..

Och så var det den här resan som var bokad och klar till Uruguay i Sydamerika. Det är nästan tråkigast att vi inte kan ta oss dit i januari.. Jag har ju dessutom ett antal veckors rehab efter dessa 8 veckor med gips.. Så det hinner nog nästan bli vinter i Sydamerika innan jag kan åka dit..

Och bara det här med all snö som kommer falla över Stockholm. Jag hoppas nästan att vintern i år blir plusgradig. För ju mer snö och is det kommer, desto svårare kommer jag ha att ta mig iväg till olika saker.. (Mamma och pappa berättade förresten igår att dom flera gånger under helgen hade testat hur hala stenplattorna var, dom som jag halkade på när jag bröt foten. Men inte en enda gång under hela helgen var det is där.. Bara när jag halkade såklart!)

Och min arbetsträning.. Jag som hade börjat komma igång och börjat arbeta.. Det hade känts så skönt om jag hade kunnat arbeta 25 procent i februari/mars.. Piss också!

Nä, jag får nog vackert konstatera att den här olyckan inte kom lägligt...

Idag kom ortopedien förbi som opererade mig. Han berättade att jag kommer vara gipsad i 8 veckor. Mest på grund av att jag i fallet slitit av ledbandet på insidan av foten.. Han hoppades på
att det skulle läka fint, men att det kanske skulle behövas en operation av ledbandet senare.. Vi får se..

I morgon blir det många samtal. Både till arbetsträningen och försäkringskassan för att berätta att jag ramlat.. Måste kanske ringa fler samtal..

Sen måste jag och pojkvännen avboka vår resa till Sydamerika. Jävligt surt.. Jag ville ju så gärna åka!

Men nu är det som det är..

Igår orkade jag inte ens besvära mig att fixa tv. Jag hade inte haft orken eller lusten att titta. Och man betalar per 24 timmar man tittar.. Så jag fixade tv till i morgon.

Nu är det vinterstudion på tv! Riktigt kul underhållning faktiskt.

Nu är jag sugen på pizza.. :-(

Det enda man kan säga som är negativt med att ligga på sjukhus är att man ofta har smärta och mår dåligt när man väl är här. Jag mår iof ganska bra. Har hanterbar smärta i foten. Så jag måste säga att jag har det ganska bra.

Dom som jobbar här är väldigt snälla och sköterskan jag har idag är väldigt skämtsam. Dessutom har jag en glad och trevlig rumskompis. Så livet känns rätt bra.

Dagarna går mest ut på att göra ingenting. Idag tänkte jag be om att få tv, så jag kan underhålla mig med vinterstudion ett tag.. Annars får jag besök av pojkvän, mor och far, och även mormor och morfar. Alla utom pojkvännen var här igår också, men pojkvännen blev tvungen att jobba i helgen.

Igår var jag iof inget roligt sällskap. Jag sov mest och orkade endast vara vaken korta perioder, typ 20 minuter här, och 10 min där.. Ibland sluddrade jag också när jag höll på att somna men försökte prata ändå. Då fick mina gäster sig ett litet skratt. Tur att man kan underhålla från sjukhussängen också.

Jag hoppas att jag är roligare sällskap idag :-)
Bilden är från sjukhussängen. :-)

Jag lovade ju berätta om hur det gått på mötet med Fk.. Det kom liksom lite av sig.. Men jag berättar nu istället.

Det gick bra, handläggaren påpekade flera gånger att hon var imponerad av mig och att jag kommit tillbaka så fort. Så det blir nog bra tillslut. Det kändes verkligen som om hon ville mitt bästa.

Jag har inte bestämt om jag ska säga att jag har tur eller otur.. På ett sjukt sätt hade jag väldig tur!

Igår när jag hade varit hos Försäkringskassan så tog jag hundarna i bilen och drog till landet. När jag kom ut hade det regnat och börjat frysa på.. Så det var rätt halt.. Kallt var det också, både inne och ute. Så jag skulle ta vedkorgen och hämta lite ved.. Det gick inte så bra..

För jag halkade och ramlade. Riktigt illa.. Jag märkte direkt att jag hade brutit foten, trots att jag kunde röra på tårna.. Men det hade gått hål, benpipor stack ut och det blödde.. Jag tycker den beskrivningen räcker.. Dessutom tittade jag inte så noga..

Jag ringde mamma.. Hon skulle ringa ambulans, jag hade knappt batteri på telen, endast 3 procent. Så den dog. Jag fick dra mig in på rumpan och leta reda på laddaren så jag kunde ladda telefonen. Ambulansen kom rätt så fort. Mamma hade talat om att det var väldigt akut, det var ju trots allt mitt opererade ben..

Så dom försökte få det hela på plats, vilket inte gick. Så vi körde rally med blåljus från landet till Norrtälje sjukhus ifall blodkärl skulle ligga i kläm. Väl på sjukhuset fick jag någon hallucinogen drog som fick mig att se fyrkanter och att det kändes som om jag var utanför min kropp.. Eller i alla fall som att själen satt i huvudet.. Skitmysko.

Så drog dom det hela rätt, och gipsade. Senare på kvällen spolades såret ur med 4 liter koksalt och nu i morse opererades jag..

Frågan återstår om jag har en väldig otur, eller en väldig tur. I alla fall har jag haft tur i oturen :-)

Bild 1 är från ambulansen och bild 2 från akutrummet..

Igår kväll hängde jag (och ganska många andra) på IOGT-NTOs kansli för att rätta frågor i tävlingen pumpen. Väldigt roligt och allt gick väldigt smidigt!

Men jag kom inte i säng för än sent. Och även om jag nog somnade så fort jag la huvudet på kudden så sov jag mindre än 8 timmar, vilket är ovanligt för mig.. (jag brukar normalt sett sova ca 10 timmar per natt). Vi får se hur pigg jag kommer vara när jag träffar handläggaren på försäkringskassan vid 14..

Då fick jag tag på henne tillslut. Handläggaren.. På fredag ska jag dit. Hon vill diskutera rehabiliteringsinsatser. Det gör jag gärna. Allt för att återgå till arbetsmarknaden och tjäna egna pengar!

Berättar om hur det gått på fredag! Tjingeling så länge!

Jag har iof haft en väldigt bra handläggare på fk.. Och det har fungerat väldigt bra med vår kommunikation. Men nu verkar det som om hon vaknat till.

Tidigare har all vår kommunikation bestått i brev, inskickade ansökningar och telefonsamtal. Det har fungerat bra. Efter sommaren fick jag ett brev av henne där hon bad mig ringa henne. Jag kan berätta att det är inte alltid det lättaste att få tag på sin fk-handläggare. Vid flera tillfällen har jag pratat in meddelanden på hennes telefonsvarare utan att hon ringt upp.

I alla fall. Den gången ringde jag henne.. Men så i torsdags fick jag ett till brev där hon skriver att hon vill boka in ett möte med mig.. Helt okej för mig, det är väl alltid bra att man träffar sin handläggare. Men sen står där "du kan ringa mig så bokar vi in en tid när vi kan ses"...

Är det MITT ansvar att ringa HENNE när det är HON som vill ha tillstånd ett möte? Det kan omöjligt vara att hon inte har mitt nummer, för det har jag lämnat på alla mina ansökningar.. Det irriterar mig att hon inte ens försökt ringa mig, ens en gång.. Utan att det hänger på mig!

(ber om ursäkt i förväg för mitt spretiga blogginlägg...)

Trots mitt lite deprimerande blogginlägg i måndags så vill jag meddela att jag mår bra. Nästintill förträffligt. Det är tur att jag har en pojkvän som är bra, som tröstar och gör mig glad igen. Som säger att allt är bra och som får mig att bli lugn.

Veckan har annars bjudit på endel promenader. Har som mål att gå 10 000 steg om dagen. Det är inte speciellt svårt att lyckas när man har två hundar som måste gå ut. Men det känns ändå bra att ha det som mål varje dag.

Igår träffade jag några vänner, vi var och fikade i sickla. Alltid lika trevligt att ses. Känns bra att man har vänner som man kan prata om allt med!

Idag var jag på arbetsträningen. Det var roligt och trevligt. Många var väldigt snälla och trevliga mot mig. Nästan sådär FÖR trevliga..

Sen gick jag och pojkvännen på bio och såg contagion. Bra film.. Lite obehaglig, men det är väl ett tecken på att den är välgjord...?

Nu är jag väldigt trött. Har knappt haft en lugn stund idag. Så nu håller jag på att somna.

God natt kära vänner!

Då och då dyker dom upp.. Tankarna på döden.. Det blir så påtagligt när man varit sjuk hur skört livet är. Känslan att på något sjukt sätt leva på lånad tid, det känns overkligt. Hade det inte varit för dagens medicin hade jag varit död eller iaf väldigt nära döden.. Det värsta är att oroa sig för att det kan komma tillbaka. Hur hanterar man det?

Jag tror att jag skrivit det tidigare, det värsta är inte att jag själv dör, det värsta är alla som blir ledsna och allt man missar.. Jag är bara 25.. Jag vill uppleva livet!

Jag har hittat en ny sak.. Det här med godis visade sig ju inte vara så bra (who knew?).. Så det här med naturgodis.. Jag testade det.. Jävligt gott (vissa grejer iaf..) men är det verkligen nyttigare än godis? Eller bättre, menar jag nog. Godis som godis.. Eller? Någon som vet?

Oftast så tänker jag rätt så lite på min sjukdom och att just jag drabbades av cancer. Om jag får för mig att tänka på det så brukar jag slå bort tankarna, tänka att jag är lyckligt lottad att jag lever eller att det inte finns något ont som inte har något gott med sig.

Men ibland är även jag bitter på min situation. Jag skulle uppskatta tillfällena till någon/några gånger per år då jag tycker att det är fruktansvärt orättvist att jag skulle få cancer vid 23 års ålder. Att det är orättvist att jag har metallprotes i skelettet och ett långt ärr på benet. Eller att jag inte vet om sjukdomen kommer tillbaka och får leva med det, hängandes över mig i många år framöver.

Men mest orättvist brukar jag tycka mitt handikapp med minskad muskelfunktion i benet är. Jag kan titta på andra människor, tjejer i min ålder framförallt, och avundas att dom går utan att halta, att dom kan röra sig obehindrat och att dom kan gå i vad för skor dom har lust. Ibland är jag så bitter att jag känner att jag borde berätta för dom hur glada dom ska vara över att ha två normalt fungerande ben.

Det suger att vara bitter. Det är inte roligt alls. Tur att den känslan inte infinner sig så ofta.

Jag brukar försöka tänka tillbaka på hur det var strax efter operationen. Hur jag gick med både ortos och kryckor. Hur varje promenad gjorde mig flåsande och trött och hur det kändes att vara så begränsad i mina rörelser. Och så jämför jag med mig själv idag. Så stor skillnad. Och så tänker jag att det finns människor som är så funktionsnedsatta för resten av livet.

Och så tänker jag på vilken jävla tur jag haft. Då brukar bitterheten försvinna!

Då var visdomstand två utdragen. Jäkla skit att båda visdomständerna i överkäken skulle vara sneda. Men nu är dom utdragna iaf. Känns skönt. Det gick nästan bättre den här gången.

Min förkylning jag haft de senaste två veckorna hänger kvar lite.. I alla fall vad gäller snuva. Men igår tog jag mig till gymmet och tränade en sväng. Det var jätteskönt att träna efter två veckors uppehåll. Och idag har jag aningens träningsvärk. Men jag gillar träningsvärk, då har man bevis på att man verkligen tagit i!

Och annars då...? Joförfan, livet rullar på!