Hjärtklappning
Nu på kvällen fick jag hjärtklappning strax efter att jag tagit thalidomidtabletten. Vet inte om det beror på medicinen eller om det var något annat som kan ha orsakat hjärtklappningen. Jag har känt av hjärtklappning förut, egentligen sen jag började med interferonet (där hjärtklappning är en känd biverkning). Berättade det för min läkare och fick göra EKG och ultraljud på hjärta och pulsåder och allt såg normalt ut. Men trots att jag vet att det inte är farligt och även om jag inte får panik så är det obehagligt att ha hjärtklappning. Får se i morgon om jag får hjärtklappning även då...
Mediciner, träning och landet
Tog första tabletten igår kväll. Kände inte av någon trötthet alls. Det enda jag kände av på morgonen var torrhet i munnen. Men det var inte så farligt. Tog medicin två i morse men har inte märkt av några biverkningar av den. Tränade i morse. Har inte varit och tränat på ca en månad. Men det gick bra. Jag körde på som vanligt, det kändes toppen. Sen körde jag ut till landet. Jag tänkte åka hem redan i morgon, jag ska ju strålas och tänkte jobba också nästa vecka. Så jag tar med mig vovvarna (som haft semester här ute ett bra tag nu) och åker hem i morgon.
Morgonen på KS
Ah.. Idag är jag sådär fredagstrött. Igår var ju sprutdags med interferonet.. Så huvudet känns lite sådär halvsnurrigt.. Helst av allt hade jag velat lägga mig ner och sova just nu.. Men jag tänkte blogga först i alla fall.
Idag var jag på KS igen. Ett införbesök inför strålningen. Jag röntgades, fick lite tatueringar och en avgjuten form av mina ben... Det låter mer komplicerat än vad det är. Inför att man ska strålas gör man en bedömning hur man ska stråla. Det är därför man gör en röntgen. Och för att personen ska ligga på precis samma sätt varje gång, så att man strålar på precis samma ställe varje gång, så gör man en avgjutning med en vakumkudde. I mitt fall gjorde man formen efter mina ben, för att höften ska vara rak. Sen kollar dom med laser så att man ligger på rätt höjd och med höfterna på rätt ställe osv. Så gör man små, små markeringar på höfterna (jag hade redan två markeringar på höfterna, men den ena var tydligen inte riktigt rätt, så där fick jag en ny) och så fick jag även en ny markering på blygdbenet. Laserstrålarna som finns inne på strålningsrummet ska sen matcha markeringarna som jag har på höfterna och blygdbenet för att personalen ska veta att jag ligger rätt. Det är som en liten, liten svart prick. Jag kallar det för tatuering, för den är permanent. Det är det närmaste jag kommer en tatuering. Så fick jag tid på måndag redan till första strålningen. Känns bra att det går så fort.
Sen gick vi förbi apoteket och hämtade ut medicinerna som jag fick utskrivet igår. Min läkare hade förvarnat att apotekspersonalen kunde vara lite tveksamma till att ge mig Thalidomin-medicinen, eftersom att man är väldigt rädd att fertila kvinnor ska bli gravida och få neurosedynskadade barn. Hon varnade mig också för att gå på privata apotek, för att hon tyckte att dom var väldigt rädda att lämna ut mediciner överhuvudtaget (hon tyckte att dom mest ville sälja huvudvärkstabletter eftersom att det är tydligen det enda läkemedel dom tjänar pengar på). Så hon skrev ut medicinen till sjukhusapoteket som fortfarande är ett statligt Apoteket AB. Och där var det inga problem att få ut medicinen. Apotekaren frågade inte ens om jag hade skydd för att inte bli gravid under behandlingen. Hon frågade bara om jag och min läkare hade pratat om medicinerna, vilket vi absolut har. Sen var hon väldigt lugn och frågade inte mer om det. Hon påminde mig om att ta Thalidomidtabletterna med riktligt med vatten och att man kunde bli torr i munnen. Men annars var det inga krusiduller. Allt gick så smidigt.
Så ikväll ska jag ta min första kur Thalidomid. Dom ska tas kvällstid eftersom att man blir trött/dåsig efter att man tagit tabletten. Jag ska också trappa upp tabletten, först ta 1 om dagen i 14 dagar för att sen öka till 2 tabletter dagligen. Celebra skulle jag ta på morgonen. Den verkar inte ha så mycket biverkningar. Det är ungefär som en voltarentablett, som många tar dagligen. Så det bör inte vara några problem.
Då börjar vi den här kampen mot tumören då. Nu kör vi hårt!
Dundercoctail
Har precis kommit hem efter att ha varit på sjukhuset. Jag var SÅ nervös inför läkarbesöket. Jag var orolig för att dom skulle säga att jag skulle behandlas med intravenösa cellgifter (vilket jag inte alls ville). Sen var jag nog också orolig för att det skulle komma något ytterligare negativt besked. Hittills har beskeden blivit lite konstiga.. Så jag var orolig för det.
Men det gick bra. Jag själv hade tänkt ut att jag skulle bli behandlad med strålning för tumören i höften. Och det var precis vad min läkare också hade tänkt sig. 13 gånger ska jag strålas och jag ska till strålningen på radiumhemmet redan i morgon för att fixa inför att jag ska börja strålas, förhoppningsvis börjar strålningen någon gång nästa vecka.
Sen hade dom haft konferens om mig och kommit fram till två läkemedel som jag ska ta som kombination med Interferonet som jag går på redan nu. Interferonet vill dom att jag ska fortsätta ta, och de här preparaten pratade min läkare om redan förra läkarbesöket att dom eventuellt ville sätta in som kombinationsbehandling. Preparaten är Thalidomid, som är ett neurosedyn-prepparat, och Celebra, som är ett antiinflamatoriskt preparat. Inget av preparaten verkar sådär jättekul. Thalidomid är ett preparat som kom redan på 50/60-talet och lanserades som ett sömnmedel för kvinnor. Efter en tid visade det sig att det gav allvarliga fosterskador. Därför är det viktigt att inte bli gravid så länge man tar preparatet. Och preparatet lanserades som sömnmedel, så jag lär bli ganska trött av det.
Hur det blir vidare är lite oklart. Jag ska ta min dundercoctail tills vidare och om tre månader görs en ny röntgen för att se hur tumören ser ut då. Eventuellt blir det operation då, men det var inte helt säkert.
Jag känner mig ändå trygg och glad. Det verkar inte allt för komplicerat och påverkar inte mitt dagliga liv speciellt mycket. Eventuellt blir det lite mer planering inför att flyga, eftersom att preparaten ökade risken för blodproppar.. Men det är en senare fråga som vi får ta när det blir akuellt. Annars så känns det som att jag kan fortsätta mitt liv som jag tänkt just nu, vilket känns bra!
Kroppen har förmåga att läka sig själv
Nu när sommaren äntligen kommit med lite värme, så la jag mig i hängmattan och läste lite i AntiCancerboken. Det har varit svårt att läsa den nu när jag insett att jag blivit sjuk igen. Mycket är ju bevis för mig att jag, genom det jag stoppat i mig, förstört min kropp (detta har dock inte skett medvetet). Men det är så nyttigt för mig att läsa. Jag lär mig så mycket och det är enorma förändringar jag bör göra i mitt liv för att få rätsida på cancern. Men när det gäller att göra förändringar i ens liv så gäller det att göra små steg, ett i taget, för att så småningom ha ändrat ganska mycket i livet.
Min första förändring gällde den ekologiska maten. Jag försöker i så stor utsträckning som möjligt köpa ekologiska varor. Som jag skrivit förut så är ekologiska varor utan kemiska bekämpningsmedel, vilket både är bra för själva produkten som vi sen äter, men också för naturen. Att få i sig kemiska substanser gör ingen nytta alls. Så undvik det i största möjliga mån och satsa på ekologiskt. Naturligt är alltid bäst!
Den andra förändringen gällde te. Jag har inte varit någon stordrickare av varken kaffe (som jag inte dricker alls, mest för att jag inte tycker det är gott) eller te. Men sen jag läste i AntiCancerboken om det gröna teets hälsoeffekter så tänkte jag att varför inte. Allt för att minimera riskerna att drabbas av cancer igen. I början drack jag ganska lite grönt te, det blev någon gång i veckan. Men efter ett tag blev det lite mer frekvent och sen en tid tillbaka dricker jag MYCKET grönt te. Minst tre koppar te per dag. Nu tycker jag till och med att det är gott!
Den tredje förändringen gällde vad jag åt. Jag har alltid varit en sån person som ratat grönsaker. Jag har aldrig gillat grönsaker och åt på sin höjd gurka, morötter och ärtor. Men sen jag läste AntiCancerboken så har jag insett att det finns många bra effekter av att äta grönsaker. Så även här har det skett succecivt. Jag började med att äta grönsaker till varje måltid, och valde då såna grönsaker jag tyckte var goda. Sen har det blivit mer och mer att testa olika grönsaker och se hur det har smakat och om jag har lärt mig att tycka om det. Och det har fungerat bra. Idag kan jag lätt göra grönsaksröror och grytor med grönsaker som jag aldrig tidigare trodde att jag skulle äta.
Idag läste jag om olika livsmedel och hämmande cancereffekter. I boken beskrivs framförallt två effekter hos cancerceller som olika typer av livsmedel förstör. Det första är ett ämne som finns i t.ex. det gröna teet och som påverkar tumörens möjlighet att bilda blodkärl. För att en tumör ska kunna slå rot i en kroppsdel krävs att den har tillgång till energi. Därför bildar tumören snabbt blodkärl som leds till tumören och den får på så sätt tillgång till energi genom blodet. Denna snabba blodkärlsbildning kallas alltså angiogenesis och det finns en mängd livsmedel som har ämnen som hämmar den processen, bland annat grönt te och gurkmeja.
Den andra effekten som cancerceller har heter apoptos. Vanliga celler har en inbyggd förmåga att självdö efter en tid. Cancercellerna saknar denna förmåga. Jag har läst om den här förmågan tidigare i boken, men la inte på minnet vilka typer av livsmedel som påverkade apoptosen. Men idag läste jag att i blåbär finns två ämnen som har effekten på cancerceller att dom dör. Genast gick jag ut i skogen och plockade några blåbär och åt.
Det kan verka jättekonstigt för dig som bloggläsare att jag tror mer på blåbärs-effekten än på cytostatika. Men för mig är det ganska självklart. Min kropp är riktigt unik. Allas kroppar är unika. Och under de här 2 åren med cancer har jag insett att kroppen gör allt för att överleva. Kroppen har en förmåga att hantera och läka ut de mest allvarliga sjukdomar man kan tänka sig. Bara man ger den tid och rätt verktyg.
Men nej, jag tänker inte tacka nej till cytostatika och/eller strålning i morgon och bara ägna mig åt anticancer-kost. Men jag tror som sagt på min kropps förmåga att läka sig själv och jag tänkte ge kroppen möjligheten att göra just detta.
Läkarbesök torsdag
Idag ringde kontaktsjuksköterskan på radiumhemmet. Nu var beslut fattat gällande behandlingsform och min läkare ville träffa mig på torsdag 13.30.
Så till dess är det bara att fortsätta hänga i detta ingemansland och bara vänta...
Lata dagar
Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit på några dagar. Jag förstår att ganska många av er undrar hur jag mår och vad jag tänker. Jag mår väldigt bra och jag försöker tänka så lite som möjligt på framtiden just nu. Jag lever väldigt mycket i nuet, för stunden, något som jag blivit ganska bra på de senaste åren.
Alvaro kom ut hit till landet i fredags och sen dess har vi bara haft det mysigt och gjort det vi känt för. I går kväll var vi hos mormor och morfar och grillade. Härligt att få träffa mormor främst. Morfar är dement och har tappat ganska mycket av sin personlighet de senaste åren. Tråkigt att säga men det är inte samma morfar kvar längre. Men mormor är pigg och kry, vilket känns skönt.
Annars har vi inte gjort så mycket. Vi njuter av dagarna som går och gör bara sånt som är roligt och som faller oss in. Jag tänker endel på hur det kommer se ut de närmaste månaderna, men inser att jag inte kan göra någon planering, eftersom att jag inte vet hur jag kommer må. Allt beror på vilken typ av behandling som jag kommer få. Så innan tisdag/onsdag tänker jag bara leva för nuet.
Jag har sagt ifrån att jobba i veckan, jag känner att jag inte har fokuset som kräver jobb just nu. För även om jag inte tänker så mycket på cancer och sjukdomen just nu, så har jag ändå svårt att fokusera på sånt som kräver mycket tankekraft. Det är väldigt lätt att leva för stunden, mycket svårare att försöka hantera andra människors problem.
Försök att njuta av dagen och av stunderna du får att uppskatta livet. Det är verkligen guld värt att få leva.
Någon typ av besked
Jag hörde inget av radiumhemmet igår. Och igår eftermiddag när jag tänkte ringa så hade de stängt. Så jag ringde idag på förmiddagen och sa att jag ville prata med läkaren som var i tjänst. Men min kontaktsjuksköterska ringde upp mig och sa att han inte kommer ha något att säga. Dom vet om att jag måste få någon typ av behandling och dom vet hur läget ser ut, men Foukakis (som är onkologen i tjänst) kommer inte vilja vara den som tar beslutet. På måndag har dom sarkomkonferens med både onkologer och ortopeder med, och på tisdag har onkologerna konferens. Då kommer dom också besluta om vilken typ av behandling som ska sättas in. På måndag är också min läkare Lidbrink tillbaka, vilket Lilian (min kontaktsjuksköterska på Radiumhemmet) tyckte var bra. Lidbrink vet nämligen vad som ska göras. Hon kan det här.
Så nu är det att vänta till tisdag eller onsdag nästa vecka innan jag får veta vad som kommer ske. Som jag skrev igår så är cytostatika den främsta behandlingen för osteosarkom, men min kontaktsjuksköterska tänkte precis som jag, att cyto har jag prövat och strålning är kanske ett alternativ..:?
Det positiva med strålning är att det är väldigt lokalt. Cytostatika påverkar hela kroppen, man tappar håret, mår illa och har dålig aptit (Och ett antal andra biverkningar som inte är roliga). Strålningen påverkar bara det område man strålar. Och i bäckenet har man inte så mycket som påverkar. Kanske,trodde ortopeden, att man kunde påverka några cm av tarmen och kanske äggstocken på högra sidan. Allt berodde lite på hur man valde att stråla, något som inte var hans område. Men mer än så blir inte påverkat, vilket skulle vara en fördel.
Men det gäller att vänta till på tisdag eller onsdag nästa vecka innan jag vet.
Förhoppningsvis en bättre förklaring
Jag glömde förklara igår att det är Otte som är sarkom-guden. Jag tror inte på någon annan gud. Och när Otte har talat så är det så.
Har fått många fina kommentarer av vänner via facebook. Det känns jättebra att ni skickar styrka till mig, det känns verkligen. Och jag tror att jag kan behöva det. Än vet jag inte hur det kommer bli, men det kommer troligtvis bli tufft och jag måste ställa mig in på att det blir tufft.
Jag ska förklara lite tydligare hur läget ser ut:
Osteosarkom är en komplicerad sjukdom, precis som vilken cancerform som helst. Problemet som skiljer sarkom ifrån andra cancerformer är att den är så ovanlig. Lite studier har gjorts och även om man vet endel om sjukdomen så kan man betydligt mindre om den än tex bröstcancer (andelen som får bröstcancer tror jag ligger på ca 7000 pers/år i Sverige, Osteosarkom ligger på 15 pers/år). Det man vet om sarkom är att den inte är speciellt strålningskänslig. Därför har man valt att sätta in cytostatika som den största behandlande insatsen. Och det är bland de tuffaste kurerna cytostatika man kan få.
När jag fick min diagnos 2010 sattes cyto in. Jag fick 2,5 kur av cellgifter innan min lever och mina njurar fick så dåliga värden att läkarna knappt trodde att jag skulle ha organen kvar. Man valde då att operera bort tumören utan någon direkt behandling. Och inför operationen gjorde jag en ny MR-undersökning som visade att tumören hade växt 10 % sen den dagen jag fick min diagnos. Cellgifterna hade alltså inte ens krympt tumören. Därför blev Otte, som opererade mig då också, tvungen att ta bort två muskler ur låret på mig. Detta för att han skulle ta bort tumören med marginal. Och han tyckte ändå inte att han hade tagit ur tumören med tillräcklig marginal för att han skulle vara nöjd. Därför strålbehandlades jag efter.
Det är av samma anledning han inte vill operera mig idag. Tumören ligger alldeles förnära massvis av muskler som han i så fall måste operera bort för att ta ut tumören med marginal. Som han sa själv, vill han att tumören ska ha krympt till ca halva storleken för att han ska kunna ta ut tumören med bra marginaler till annat som sitter runt om kring. Det är därför tumören måste behandlas.
Något som är speciellt i mitt fall, är att min tumör har en celldelning som man aldrig tidigare sett. Prover fick till och med skickas till USA för analys av läkare där, som inte heller hade sett den typen av celldelning när det gällde sarkom förut. Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Men jag tänker att min cancerform kanske är känslig mot saker som inte fungerar på andra typer av osteosarkom med annan typ av celldelning?
Forfarande känns det jättekonstigt att min egna kropp jobbar emot mig. Hade det varit ett yttre hot, som ett virus eller en bakterie hade det varit lättare att ta till sig. Men nu är det min egna kropp som vänder sig emot mig, som tar död på sig själv, vilket för mig känns helt obegripligt.
Jag hoppas att onkologen ringer idag. Annars kommer jag ringa upp dom på eftermiddagen för att få svar. För just nu är det mest ovissheten som är jobbig. När jag sen vet vilken typ av behandling som sätts in, hur länge den ska pågå och om jag kommer ligga på sjukhus eller inte så kan jag ställa mig in på det. Då har jag något att förhålla mig till och jag vet att behandligen börjar snart. Men just nu lever jag i lite ingemansland.
Sarkom-Guden
Jaha, det här blev ju inte alls som jag hade tänkt.. Inte som någon hade tänkt faktiskt.
Mamma, pappa och Alvaro var med mig på sjukhuset för att få träffa Otte Brosjö inför operation. Vi kom dit 30 minuter innan utsatt tid. Jag hade duschat i sån där lösning man ska göra inför att man ska opereras. Jag hade gjort allt och var förberedd på att opereras i morgon. En sköterska kom och sa att Otte var lite försenad och att vi fick vänta på honom. Så vi satt i dagrummet och tittade på tv innan han kom. Han kände knappt igen mig. Det var trots allt två år sen och några cm hår extra på mitt huvud nu. Men han slog sig ned i dagrummet tillsammans med oss.
Så frågade han hur jag mår. Jag svarade att jag mår bra. Han frågade om funktionen i mitt ben och hur interferonet fungerade. Jag sa att det fungerade bra och frågade om jag kunde ta interferonet nu inför operationen. Då sa han att han vill inte operera mig i morgon. För på MR-röntgen som jag gjorde igår visade det sig att tumören är mycket, mycket större än vad dom sagt. Han beklagade sig och tyckte att hans kollegor på ortopeden och onkologi-avdelningen gjort fel. Man ska inte göra en bedömning av en tumör med hjälp av datortomografi som dom gjort. Man måste göra det med en MR, och det var därför han beställde en. Han hade sett bilderna på morgonen och konstaterat att tumören är alldeles förstor för att kunna göra en bra operation. Om han skulle operera mig i morgon skulle det skapa ett stort hål i min buk, han skulle bli tvungen att ta bort massvis med muskler och det skulle mest bara vara hud kvar. Funktionen skulle bli så dålig att jag för evigt skulle halta och kanske till och med gå med käpp eller kryckor. Dessutom skulle tumören vara tillbaka inom 6 månader. Och det ville han inte.
Så frågade han hur jag mår. Jag svarade att jag mår bra. Han frågade om funktionen i mitt ben och hur interferonet fungerade. Jag sa att det fungerade bra och frågade om jag kunde ta interferonet nu inför operationen. Då sa han att han vill inte operera mig i morgon. För på MR-röntgen som jag gjorde igår visade det sig att tumören är mycket, mycket större än vad dom sagt. Han beklagade sig och tyckte att hans kollegor på ortopeden och onkologi-avdelningen gjort fel. Man ska inte göra en bedömning av en tumör med hjälp av datortomografi som dom gjort. Man måste göra det med en MR, och det var därför han beställde en. Han hade sett bilderna på morgonen och konstaterat att tumören är alldeles förstor för att kunna göra en bra operation. Om han skulle operera mig i morgon skulle det skapa ett stort hål i min buk, han skulle bli tvungen att ta bort massvis med muskler och det skulle mest bara vara hud kvar. Funktionen skulle bli så dålig att jag för evigt skulle halta och kanske till och med gå med käpp eller kryckor. Dessutom skulle tumören vara tillbaka inom 6 månader. Och det ville han inte.
Han vill att någon typ av behandling ska sättas in, för att minska tumörens storlek. Möjliga alternativ var strålning och cytostatika. Vi får se om det blir både och eller bara det ena av de två alternativen. Det är känt sen länge att jag tål cytostatika väldigt dåligt.. Så det kanske bara blir strålning. Vi får se.
Sen sa han att han hade funderat på hur tumören kunde bli så stor utan att man upptäckt den. Han hade gått tillbaka och tittat på förra röntgen. Min onkolog hade begärt en CT på thorax (lungor) och buken, precis en sån jag gjorde nu i juni. Det här var den röntgen jag gjorde i januari innan vi åkte till Oman. Dock hade det inte utförts en thorax/buk på mig, utan bara en thorax/övre buk och då hade inte mitt bäcken kommit med. Hade man upptäckt den redan då hade den troligtvis varit liten och lättopererad, så som vi trodde att den var nu. Det är inget att gräva ner sig över nu. Gjort är gjort och den är upptäckt nu. Och jag litar stenhårt på Otte. Han sa att han vill göra mig frisk och ändå ha bra funktion av kroppen så att jag kan leva mitt liv. Vilket känns jättebra.
Något annat som också var positivt var att han hade sett bilderna på skelettscintografin och där hade man inte upptäckt några fler tumörer. (Dock pratade han lite om den där förändringen i lungan som min onkolog sa var en normal förändring. Otte var inte helt säker..)
Något annat som också var positivt var att han hade sett bilderna på skelettscintografin och där hade man inte upptäckt några fler tumörer. (Dock pratade han lite om den där förändringen i lungan som min onkolog sa var en normal förändring. Otte var inte helt säker..)
Otte skulle i alla fall prata med onkologen som var i tjänst (vilket var Foukakis som jag inte träffat, bara pratat i telefon en gång med). Onkologen var sedan den som skulle få besluta vilken typ av behandling som skulle sättas in. Operation av tumören kommer ske när den krympt ungefär till halva storleken förhoopningsvis om någon/några månader.
Magnetkamera
Igår ringde det som sjutton på min telefon när jag hade samtal hos kuratorn (samtalet gick bra). Eftersom att det var dolt nummer så förstod jag att det var någon på sjukhuset, men jag kunde inte svara. Jag började nästan med en gång fantisera om att dom hade hittat saker på skelettscannern jag gjorde i fredags.. När jag kom ut från kuratorn såg jag sms från mamma om att jag skulle ringa. Då tänkte jag direkt att något hade hänt. Så jag ringde, men det var inte så farligt som jag trodde. Dom ville bara boka in mig för en magnetkameraundersökning idag tisdag. Sen hade även sjuksköterskan på ortopeden ringt och när jag pratade med henne så berättade hon att det var opererande läkare Otte Brosjö som ville ha en MR inför operationen. Så idag ska jag göra MR. Jag hoppas att jag slipper åka in med huvudet först (det slapp jag nämligen när jag skulle göra MR på benet, då åkte jag in med fötterna först.) Men vi får se, annars får jag blunda. Lite surt att spendera alla dagar i veckan på KS, men men!
Någon bild?
Jag tänkte att jag skulle försöka få till en bild av tumören. För den har börjat göra sig påmind. Både genom att jag känner den ganska tydligt genom att den irriterar muskler och nerver, men också för att man känner den med handen och den har skapat en lokal svullnad på höften. Men det var jättesvårt att få till en bild. För det första för att jag har mage och för att få till en bra bild så måste huden vara helt utsträckt. Men också för att kunna förstå att det är en tumör som sitter där, måste man kunna jämföra med bäckenet på andra sidan. Och att få till en sån bild är nog svårt... Det är svårt att se med blotta ögat, om man inte jämför med andra sidan förståss. Då syns det rätt tydligt.
Måste packa inför sjukhuset också. Det gäller ju att ha med viktiga saker. Sånt som kan underhålla mig när jag ligger där och har tråkigt. Datorn ska med, filmer och hörlurar till datorn så man kan titta på filmerna utan att störa grannarna. Troligtvis kommer jag ligga på fyrsal (det brukar jag nämligen göra), så då får man försöka roa sig utan att störa grannarna omkring. Någon bok måste hänga med också, och så har jag ju telefonen så jag kan skriva till vänner och på ett smidigt sätt både kolla facebook och blogga. Det kan ju faktiskt underhålla en ganska bra.
Tråkigt att det regnar idag. Får se vad dagen blir av, sambon vaknar snart. Så vi har hela dagen tillsammans.
Home alone
Pojkvännen åkte precis iväg till jobbet för att jobba natt. Hundarna är ute på landet med mamma och pappa. Så jag är hemma i lägenheten helt själv. Det känns lite konstigt, har inte hemma helt ensam utan varesig hundar eller pojkvän på väldigt länge. Och jag måste medge att det känns lite konstigt. Jag är så van vid att alltid ha hundarna runt mig. Så att inte ha någon att mysa med i soffan, eller som kommer sova med mig i sovrummet känns lite speciellt. Och det att jag inte kommer ta mig ut ikväll på kvällspromenad, det känns jättekonstigt. Jag vet nästan inte hur man gör...
Men jag tänkte slänga mig i soffan med en kopp te och se på en film. Eller kanske två. Vi får se hur många jag orkar med innan jag somnar.
Edits tankar, så här en lördagsförmiddag...
Det blev inget bloggande igår. Jag var trött när jag kom hem och försökte börja med ett inlägg. Men det kändes så fantasilöst, så jag publicerade aldrig...
Men det gick bra igår. Det är inga svårigheter att göra skelettscintografin, så länge man inte är klaustrofobisk. Scannern går nämligen väldigt, väldigt nära ansiktet (och resten av kroppen).. Så om man tycker att det är obehaligt så säger dom att man ska blunda. Jag blundade ändå, även om jag inte har klaustrofobi, för att ha den där så nära ansiktet att man inte ens kan titta (stor är den också, så det är svårt att titta förbi den) gör att det är lättare att blunda. Och jag höll nästan på att somna där på britsen. Man ska ligga helt still och det tar ca 20 minuter att bli scannad. Hade det bara varit lite varmare inne i rummet så hade jag lätt somnat.
Idag tänkte jag åka hem till stan. Jag har ju varit på landet hela veckan, men i eftermiddag tänkte jag åka hem. Alvaro jobbar natt, men i morgon går han av sitt pass och är ledig fram till och med onsdag. Så då har vi några dagar att umgås på innan jag läggs in på sjukhuset. Sen ska jag ju arbetsträna två dagar också. Vilket känns skönt. Hoppas vi hinner med en bio också. Jag är sugen på att se Cockpit.
Igår ringde både dietist och kurator från KS. Jag bad min läkare att hon skulle skicka remiss. Dietist vill jag prata med både för min jäkla mages skull (den trilskas med mig) och för Anti-cancermat. Kuratorn känns bara som en bra grej att få någon att prata med. Jag hade inte det förra gången jag blev sjuk, men har tänkt på det väldigt länge att jag kanske borde ha någon att prata med. Inte för att jag känner mig ledsen, deprimerad eller så. Bara skönt att kunna prata med någon om vissa saker som man kanske tänker på, men som man inte vill prata med familjen och vännerna om. Sånt som är tungt och jobbigt.
Igår ringde både dietist och kurator från KS. Jag bad min läkare att hon skulle skicka remiss. Dietist vill jag prata med både för min jäkla mages skull (den trilskas med mig) och för Anti-cancermat. Kuratorn känns bara som en bra grej att få någon att prata med. Jag hade inte det förra gången jag blev sjuk, men har tänkt på det väldigt länge att jag kanske borde ha någon att prata med. Inte för att jag känner mig ledsen, deprimerad eller så. Bara skönt att kunna prata med någon om vissa saker som man kanske tänker på, men som man inte vill prata med familjen och vännerna om. Sånt som är tungt och jobbigt.
En jobbig sak med att bli sjuk igen är att det tar längre tid för mig att få det liv jag vill. Sen jag träffade Alvaro har jag kunnat se en framtid, med barn och allt vad det innebär. Och även om det är väldigt långt bort att skaffa barn, blir det ännu längre bort ju mer jag är sjuk. Både rent ekonomiskt eftersom att det tar längre tid för mig att kunna etablera mig på arbetsmarknaden och ha ett jobb som betalar mer än 6000 kr/månad (det är vad jag får ut i ersättning just nu från FK). Men också ur cancersynpunkt. Jag har tänkt länge på att jag inte vill "chansa" när jag blir gravid. Jag vill inte behöva välja mellan att få behandling för min cancer och mitt barn. Jag vill ha så pass god marginal från min sjukdom att jag slipper oroa mig. Sen blir jag ju inte yngre heller. Och ju länge jag väntar med att skaffa barn desto svårare blir det att bli gravid och ju större blir risken för barnet.
Det är mycket aspekter kring att ha cancer som kan påverka att skaffa barn. Tex gör ju ganska många cellgifter att man blir steril. Och att kunna adoptera barn i min situation, om man har en pågående cancer eller har haft cancer, gör nog att man är sämre "rankad" på listan över att få adoptera.
Det är väldigt tungt att tänka på sånt. För att gå barnlös ur livet vet jag inte om jag skulle klara av. Jag vill så gärna ha barn, och är så glad för alla vänners skull som har barn eller som är på väg att få barn. Det är så härligt och så mysigt att ni alla kan bilda små familjer. Just därför vill jag också kunna göra det.
Men just nu får jag tänka på mig själv. Och lite glädjeämnen i vardagen för mig är att kunna resa. Jag och Alvaro hade ju bokat resa till Uruguay i vintras, men så ramlade jag och bröt foten, så resan fick avbokas (tur att vi tog avbeställningsskydd). Men den resan ska vi försöka göra i vinter istället. Alvaros pappa åker iväg redan i augusti till Uruguay och stannar över vintern, så planen är att träffa honom, sola, bada och upptäcka delar av Uruguay som varken jag (som aldrig varit där) eller Alvaro (som har varit där många gånger sen han var liten) har upplevt tidigare.
Sen sådde min faster ett litet frö i huvudet på oss alla. En storresa med familjerna Petersson-Persson igen. 2002 åkte vi till Thailand när farmor fyllde 80 år. En otroligt häftig resa, när vi var två familjer (á 4 personer) och farmor + min kusins sambo. 2011 åkte vi alla till Jordanien (farmor var inte tillräckligt pigg för att kunna följa med oss och min kusins sambo var gravid) men vi andra åkte, plus att min kusin redan hade ett barn sedan tidigare. Så vi var 8 vuxna och 1 barn. Nu vill vi åka igen och har utökat familjen en aning. Om vi alla lyckas komma iväg på en resa i vår/sommar 2013 blir det jag, Alvaro, mamma, pappa, bror, brors flickvän, faster, farbror, kusin, kusin, kusins sambo och deras två barn. Det skulle göra att vi är 13 personer totalt. Frågan är bara vart vi ska åka. Pappa vill åka till Härnösand, något som är uteslutet för oss andra (han ville åka till Enköping 2002 när vi andra ville åka till Thailand). Men vi har pratat om södra Europa någonstans. Där det både finns sol och bad, men också lite saker att uppleva. Vi är väldigt lite för att sola och bada i familjerna Petersson-Persson, så att ligga en hel vecka vid poolen är ganska uteslutet.
Så vi får se vart vi landar. Det är i alla fall något jag ser fram emot. Att kunna resa och få umgås med familj och släkt är den absolut bästa kombinationen. Att nu också ha en pojkvän som man kan ta med är hur fantastiskt som helst. Det gör mig lycklig!
Svullnad
Speglade mig nyss för att se om jag kan se något i spegeln. Jag har en liten böld på högra sidan, vid bäckenet. Jag antar att det är svullnad. Jag är öm där också. Inga plågsamma smärtor men det känns. Skönt att det snart är borta.
Känns lite jobbigt. Men jag håller tummarna ändå för att operationen ska bli lyckad och att scanningen i morgon inte visar på några fler tumörer i mitt skelett.
Skelettscanning
Idag ringde dom från KS och ville boka in mig för Skelettscanning. Vi bad om en sån undersökning på senaste läkarbesöket för att dom ska se att det inte finns tumörer på andra ställen i mitt skelett.
Jag fick en tid redan i morgon. Så vid 10.30 ska jag dit och få ett radioaktivt ämne insprutat i blodet. Sen ska jag vänta 3,5 timmar på att få göra själva scannern. Vet inte riktigt vad jag ska roa mig med under den tiden, men något hittar man väl på. Mamma eller pappa följer med, så jag får lite sällskap.
Har känt en konstig känsla runt knät på mitt högra ben. Det är på samma sida som tumören sitter på. Troligtvis påverkar tumören så mycket att det också känns i knät, men jag blir ju aningen orolig. Det var ju i mitt vänstra knä hela sjukdomen uppdagades. Men som sagt, troligtvis påverkar tumören nerven (som måste tas bort i samband med operationen) och det är därför jag har konstig känsel i knät. Men därför känns det skönt att göra en scanning också. För då vet man att det inte sitter någon mer tumör och trycker.
Kanske får till någon bild till er i morgon på scanningen. So long!
Operationen inplanerad
Fick samtal av kontaktsjuksköterskan på ortopeden på ks här på morgonen. Operationen har planerats in på torsdag den 19/7. Provtagning och samtal med narkosläkare på onsdagen. Får bli inlagd redan från onsdagen om jag vill (det vill jag helst undvika om jag kan). Otte Brosjö ska operera, ortopeden som gjorde min benoperation.
Känns skönt att ha fått en dag då jag ska opereras. Bara gör det så jag blir av med skiten, fort! Jag vill tillbaka till mitt vanliga liv så fort som möjligt. Livet utan cancer.
Så måndag och tisdag tänkte jag arbetsträna. Sen får vi se när jag kan ta mig tillbaka till jobbet. Hoppas det går hyfsat fort.
Träningsprogram
Igår fick jag för mig att jag skulle göra allt för att stärka upp muskulaturen kring höften inför operationen. Man måste ju vara stark och förberedd. Så jag började googla på bra övningar att göra för höften. Jag hittade både träningsprogram efter höftledsoperationer och personer som bloggat om övningar inför att springa marathon. Så jag tänkte kombinera några såna övningar, med några jag har själv sen min benoperation, så blir det nog ett bra träningsprogram. Jag hoppas och tror att jag får kontakt med en sjukgymnast på KS som kan ge mig lite tips efter operationen och så har jag försökt få tag på min sjukgymnast, men hon verkar ha semester just nu. Men jag klarar mig nog. Övningar att stärka muskulatur och rörlighet är saker jag kan fixa själv, om det behövs. (Det jag ofta behöver en sjukgymnast till är till att stoppa mig när jag blir för ivrig och vill göra mer än vad jag borde.)
Igår beställde jag också några säsonger av en serie jag vill se. Jag tänkte att det kunde roa mig lite under tiden jag ligger på sjukhus och när jag kommit hem och inte är så rörlig. Jag vågar tyvärr inte nämna vilken serie det är, jag skäms lite över det fakum att jag valt just den serien. Men allt som roar är väl bra, tänkte jag!
Annars har jag och pappa börjat äta nyttigheter. Inför min förra canceromgång så googlade min kompis Maja fram att det fanns vissa kosttillskott som hade visat sig vara effektiva i kampen mot cancern och kanske mest för att stärka immunförsvaret som gick till botten under cellgiftsbehandlingarna. Så jag tog med mamma in i en hälsokostaffär och fick henne att köpa hälsokostgrejer för flera 100 kronor... som jag bara testade typ tre gånger och insåg att det smakade så illa att jag inte skulle få i mig mer... och så blev det stående. Till för någon dag sen, då jag insåg att ett av dessa kosttillskott var ju faktiskt i form av tabletter. Och att svälja några tabletter är ju inte så farligt. Så jag började ta dom där tabletterna igen. Så började pappa fråga lite kring det där och jag nämnde det andra hälsokostpreparatet, som är i form av ett "pulver" som man blandar ner i vatten eller juice. Jag nämde att det smakade ungefär som att ta klippt gräs och hälla i ett glas vatten. Pappa tyckte att det var något som jag borde testa igen, men insåg att jag aldrig skulle börja dricka det om inte han hade testat. Så han blandade ner lite "pulver" i sin morgonjuice och drack, utan att göra en min. Och jag kunde ju inte vara sämre. Så jag blandade ner i min juice också. Och redan på eftermiddagen/kvällen märkte båda att problemen med magen (som vi båda haft en tid, sådan far sådan dotter...) blev mycket mindre och magen kändes mycket bättre. Så nu börjas dagen, varje morgon med ett glas juice med lite hälsokostpulver i. Det smakar inte så jätteäckligt (bara lite). Men jag inbillar mig att det är väldigt nyttigt (och är det nyttigt så får det smaka äckligt). Speciellt när man läser på om alla alger, gröna teer och olika grässorter som det innehåller. Man tar ju till alla knep man kan för att bli frisk.
Gubben (pappa alltså) fyller ju förövrigt år i morgon. Så ni som känner honom, glöm inte att gratta den gamle mannen på hans födelsedag. Då blir han nog glad.
Operation
Idag var jag, Alvaro och mamma på ortopeden på Karolinska för att prata med kirurgen om tumören och ingreppet. Det var en trevlig ortoped, doktor Hesla, inte alls speciellt lik de andra två sarkomortopederna på KS som jag träffat tidigare.
Jag tog upp lite saker jag ville ha bekräftat. Bland annat det att jag har ont i höften. Tumören sitter på bäckenkanten, typ på kanten mot naveln om man så säger. Men jag har ont i höften, ungefär i ljumsken/höften/höftkulan. Om ni förstår vart jag menar då. Det är några dm där emellan och jag tycker inte att det borde vara ens samma sak. Men man vet ju aldrig med cancer. Det kan trycka på ena eller andra stället och då göra ont på ett helt annat ställe. Och det var ungefär så han trodde också. På bäckenkanten, där man måste ta bort en ganska stor bit, (tumören är som ett plommon sa Dr Hesla) sitter också muskler i ett muskelfäste. Man måste lossa dom musklerna för att komma åt skelettet under operationen, och han trodde att det kan vara så att tumören redan nu påverkar musklerna där så att det gör ont någon dm längre ner i höften, så att säga. Sen berättade han också att man måste ta bort en nerv som går precis där vid kanten. Nerven ger känsel i låret (typ i huden) och den kommer försvinna. Jag har redan känselbortfall på utsidan av låret, så jag vet ungefär hur det kommer att bli.
Sen tog jag upp att jag vill bli av med spikarna i foten. Han klämde lite men ville se röntgenbilder först och sen låta opererande kirurg fatta det avgörande beslutet. Dr Hesla skulle nämligen gå på semester i nästa vecka och Dr Brosjö (han som gjorde min benoperation och gav mig cancerbeskedet) var troligtvis i tjänst när operationen skulle genomföras). Så vi får väl se på operationsdagen hur det blir med spikarna. Det är ju ändå inte det primära att bli av med. Så det är något som får bli som det blir.
Annars fick jag veta att jag kommer bli inlagd dagen innan (alternativt samma morgon) som operationen ska ske. Jag kommer ligga på sjukhus 2-3 dagar efter operationen och kommer behöva gå med kryckor i 2-3 veckor efter operationen. Totalt kommer jag nog behöva en rehabiliteringsperiod på ca 6 veckor trodde han.
Det känns väl lite surt. Jag hade på något sätt hoppats att operationen skulle gå smidigt och att jag kunde få gå hem typ samma dag eller dagen efter. MEN jag vet å andra sidan hur det har varit de andra gångerna jag opererats och dom sagt att man ska ligga kvar några dagar. Jag försöker röra mig så mycket det bara går och så mycket jag bara klarar av vilket gör att dom tillslut skickar hem mig tidigare än beräknat.
Det är inte heller så mycket jag kan göra åt saken. Jag vill att tumören ska opereras bort och om det då gör att jag får sämre funktion i höften ett tag, till dess att jag tränat upp det igen, då får det vara så. Jag är envis och jag vet att jag kommer hitta ett sätt att ta mig fram ändå. Det gäller bara att träna, träna och träna för att hitta förmågan igen. Och jag har gjort det, två gånger med ett ben och en fot. Jag kommer fixa det med höften också.
Operation kommer ske inom två veckor. Jag skulle få samtal av sjuksköterskan på ortopedmottagningen om tid för operation. Till dess är det bara att vänta.
My bloggapp is back!
Bloggappen har ju varit lite skum ett tag. Det har inte gått att logga in via den. Så ett tag blev det mindre bloggande. Men nu är den tillbaka. Det känns skönt. Så mycket lättare att skriva blogg via telefonen än att man måste logga in på datorn.
Jag mår bra. Det känns nästan skumt att tänka att jag fått ett cancerbesked men att jag tar det med ro. Vem fan gör det liksom? Jo, jag... Jag känner mig knappt nervös över det faktum att jag fortfarande har cancer. Min läkare uttryckte det så bra "det är ett litet bakslag". Och eftersom att det är så pass "lätt" att åtgärda så känns livet nästan som vanligt. Jag kommer kunna fortsätta med mitt liv som jag hade tänkt och planerat. Sakerna jag vill göra och åstadkomma. Livet pausas inte bara på grund av det här. Och det känns så fantastiskt!
Idag ska jag, Alvaro, mormor och morfar åka ålandsbåten. Inte sån fyllerifärja från Stockholm utan fyratimmars-turen från Grisslehamn. Köpa lite godis, spela lite kort och äta smörgåsbord. Vi har det som tradition att åka varje år mormor och jag. I år fick vi med varsin gubbe också, härligt!
I morgon är det ortopedbesöket. Ska bli skönt att få lite mer information om operationen. Men jag är inte orolig alls. Söv mig och plocka ut skiten så är jag nöjd. Men jag är lite nyfiken på hur det går till.
Mer info i morgon alltså!
Andas ut
Då var läkarbesöket avklarat. Mådde pyton hela morgonen, men kunde ändå sova ordenligt inatt. Mycket tankar i morse, tur att läkarbesöket var på morgonen.
Jag märkte direkt när hon kom och ropade upp mig att det var cancer. Jag vet inte hur jag vet det, men jag märker på henne att något inte är som det ska. Så frågade hon hur jag mådde, jag sa att jag hade ångest. Och då började hon berätta. Det man hade gjort punktion på i bäckenet/höften var sarkom, alltså den typen av cancer jag haft tidigare. En liten förändring, men den sitter där. Hon hade direkt fixat en tid hos ortopeden redan på måndag. Förändringen ska opereras bort. Så på måndag ska jag träffa den tredje sarkomortopeden. Troligtvis opereras förändringen bort inom två veckor.
Den andra förändringen hon pratade om förra gången, den som satt i lungan hade man studerat på röntgenbilderna och konstaterat att det inte är sarkom. Det är alltså inte en tumör. Förändringen beror på något annat och är inte farlig. Man kan få förändringar på lungorna bara av en enkel förkylning, det är inget som är farligt. Så det kändes bra.
Så nu känner jag mig lugn. Hon skulle föra vidare diskussion med barnonkologen (i och med att de flesta som får osteosarkom är barn och behandlas på barnonkologen) om någon annan behandling ska sättas in. Hon var tydlig med att påpeka att intravenösa cellgifter är inte att tala om när förändringen är så liten och jag redan går på interferon. Interferonet ska jag stå kvar på. Hon konstaterade att det fortfarande är hjälpsamt mot tumörerna i lungorna och hon vill inte ta bort den behandlingen. Eventuellt sätts någon annan behandling in i kombination med interferonet. Typ cellgifter i mindre dos, dvs i tablettform, eller något annat som är mildare men som ändå påverkar cancern. Hon var väldigt noga med att påpeka att man inte vill påverka min livskvalitet. Hon vill fortfarande att jag ska ha en bra vardag och kunna leva ett bra liv. Vilket känns skönt att hon tänker så. Det betyder att just nu är det inte "livräddning" man ska ägna sig åt med mig. Vilket säger att jag kommer leva ett bra tag till, som det ser ut. Det känns toppen!
Det känns jättebra. Det var nog det bästa beskedet jag kunde få (utöver att det inte var cancer alls). Skönt att få bekräftat att det inte är aktuellt med intravenösa cellgifter igen. Det var något jag oroade mig för väldigt mycket. Det är en väldigt tuff behandling och det känns skönt att få slippa det. Men det här är ett uppvaknande för mig. Läkarna har hela tiden sagt att cancern är kronisk och det här är ett bevis på att den fortfarande lever i min kropp. Jag bad om att få kontakt med en dietist. För jag tror på AntiCancerboken och dess budskap. Jag ska försöka få min kropp i ett bra skick så att den kan jobba mot cancern själv. Förhoppningen är att slippa få såna här besked i framtiden.
Men i alla fall. På måndag ska jag träffa ortopden på Karolinska. Förhoppningsvis blir det operation snart. Jag tänkte till och med vara så fräck att be honom om att ta ut skruvarna ur min nu mera läkta fot också när han ändå håller på och söva mig. Jag bloggar mer under helgen/veckan. Nu blir det en sväng till landet!
Inför återbesök 2
Sista dagen har passerat. Känslan idag har varit som om dagen varit min sista. Jag vet att det inte alls är så, men det är den sista inför att jag kan få ett väldigt tråkigt besked. Och dagen har på något sätt speglat det väldigt bra. Igår kväll insåg jag att idag skulle vara just den sista dagen. Det gav mig lite ångest men jag kunde ändå sova gott. På morgonpromenaden med hundarna hade jag lite småpanik. Jag försökte greppa allt som kunde ge mig tur och började leta runt bland gräset efter en fyrklöver. Jag fick nästan panik när jag insåg att jag inte skulle hitta någon och försökte resonera med mig själv om att "vad spelar det för roll? Skulle en fyrklöver kunna rädda dig från cancern? Sannolikt inte". Men man hoppas ju. Man griper efter alla halmstrån som finns...
Åkte ändå till min arbetsträning. Jag tror att det har varit min räddning de senaste veckorna. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade fått gå dit 4 gånger i veckan och göra helt andra saker än att grubbla. Där måste andra problem lösas, och även andras problem, inte mina. Det är väldigt skönt att finnas till för någon annan, då slutar man grubbla över sig själv, vilket är väldigt skön avkoppling. Alvaro och jag bestämde oss för att åka och se en bio ikväll. Det kändes som något nödvändigt och jag ville se något lättsmält. Så det fick bli Spiderman. En väldigt skön film och jag tyckte att den var väldigt bra. Jag har inte sett de andra med Kirsten Dunst, så jag kan inte jämföra, men gillar man Spiderman så tror jag nog att man kommr gilla den här filmen också. Alvaro som sett de andra Spidermanfilmerna sa att den här kändes mer mänsklig. Vilket var något positiv.
När bion var slut hittade jag en enkrona på stolen bredvid min. Jag inbillar mig att den ger mig någon sorts tur, så jag håller hårt i den!
Annars känner jag mig lite som ett nervvrak. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det känns bra i kroppen och jag hoppas att det återspelas i återbesöket i morgon (dvs att hon säger att det inte var något). Jag har njutit av den här dagen. På något sätt njuter man av de små sakerna. Sakerna i vardagen, som vanligtvis är där och som man inte lägger märke till, men som man ändå behöver för att må bra. Dom sakerna har jag njutit speciellt av idag.
Så oavsett vad som händer i morgon så kommer det gå bra. Jag är bestämd över att jag kan påverka min egen situation mer än vad jag tror och jag kommer kämpa där efter.
Så oavsett vad som händer i morgon så kommer det gå bra. Jag är bestämd över att jag kan påverka min egen situation mer än vad jag tror och jag kommer kämpa där efter.
Jag hör av mig snart igen om hur det gick i morgon. Håll alla tummar ni kan i morgon bitti kl 10.00.
Helgen
Kom iväg till gymmet i fredags. Riktigt skönt faktiskt. Borde komma iväg oftare men lyckas alltid prioritera att göra annat (typ som att bli trött). Jag ska verkligen försöka komma iväg i alla fall två gånger i veckan. Jag känner verkligen att jag behöver det. Glädjande nog hade jag inte tappat allt för mycket styrka eller kondition. Yay!
Helgen har spenderats ute på landet med mamma, pappa, hundar, sambo, bror och brors flickvän. Brorsans tjej är från Thailand och kom till Sverige för första gången i måndags. Jättekul att träffa henne. Dock inser man hur dålig engelska man har när man ska försöka prata med någon annan som inte heller har engelska som modersmål. Det blir endel svengelska och vi i familjen får försöka hjälpa varandra för att kunna förklara. Tur att hon förstod engelska och kunde prata mycket själv. Och så är ju brorsan engelsklärare, så han kan bättre engelska än någon av oss andra. Men det har varit rikigt trevligt. Alvaro fyllde ju år också, vilket vi firade och han fick en schwartzwald-tårta som han önskade sig som födelsedagstårta.
Har faktiskt inte tänkt så mycket på cancern i helgen. Det känns väldigt skönt att jag kan tänka bort den ofta. Det är nog behövligt, annars hade jag nog gått ner mig och blivit väldigt ledsen/deprimerad, vilket hade påverkat mitt allmäntillstånd och mitt liv. Jag är glad så länge jag kan leva ett liv utan att tänka på cancern jämt.
För dig som läser min blogg kanske det låter konstigt ibland. Jag skriver ofta vad jag känner och tycker och ibland är det nog svårt som läsare att hänga med. I början, när jag fick beskedet, var jag väldigt negativ och var helt säker på att det var en tumör dom hade hittat i höften. Nu är jag inte alls så säker på att det är så. Och det är nog svårt att hänga med i alla tankar och reflektioner som jag har. Allt kommer ju faktiskt inte ut i bloggen. Men jag kan meddela att jag tänker mycket. För även om jag inte tänker på cancern 24h om dygnet så tänker jag på det ibland. Och när jag väl tänker så är det mycket tankar. Jag försöker tänka logiskt, har olika hypoteser och försöker reda ut vad som är sagt och vad som inte är sagt. Vad som skulle kunna vara sant och vad som inte är sant. Det blir endel tankar och man pendlar mycket mellan hopp och förtvivlan. Jag försöker alltid tänka logiskt och vara positiv. Det är inte alltid det blir så (som när man får beskedet tex), men jag kämpar på med mina tankar varje dag. Speciellt att försöka leva i nuet och inte sväva iväg och anta en massa saker som inte är givna än. Ingen vet vad som händer på fredag och fram till fredag så ska jag leva precis som vanligt. Sen får vi ta det därifrån.
En sak är säker, jag har mål i livet som jag inte uppmått än. Det finns så mycket jag vill göra och åstadkomma innan jag dör, så att gå ännu en omgång med cancern (om det så krävs) gör jag gärna om det betyder att jag får uppnå mina drömmar.
