Nya läsare
Det har kommit till min kännedom att min blogg sprids. Det är jätteroligt att fler vill läsa min blogg. Så fortsätt gärna att sprida den. Min förhoppning är att någon så småningom kan använda sig lite av det jag skriver och omvandla det till styrka i sitt eget liv. Jag tänker på någon som har cancer själv, kanske i unga år, precis som jag.
I min familj har vi två återkommande samtalsämnen. Det ena är självklart cancer (i stort sett i alla former). Det andra samtalsämnet är mitt hår.
För att prata om det första samtalsämnet och det som diskuterades vid morgonens frukost mellan min pappa och mig. Pappa fick här om dagen en bok av en kvinna som själv haft cancer. Boken heter "Anti Cancer - Ett nytt sätt att leva". Boken beskriver tre sätt att överleva cancer. Genom 1, mat, 2, mental styrka och 3, fysisk aktivitet. Den här läkaren påstår (för att vara hårddragen) att det är mitt eget fel att jag fått cancer. Eller kanske samhällets fel. Genom maten vi får i oss, så föder vi celler i kroppen att bli cancerceller. Jag vägrar att tro att det är så enkelt. Jag har sarkom, en cancerform som satt i skelettet, och endast på ett ställe, inte i hela skelettet utan precis ovanför knät. Jag vill tro att det är mer komplicerat än så. Dessutom har jag inte ändrat min livsstil sen jag fick cancer. Hur kommer det då sig att den stannat upp och slutat växa?
Jag är också en sån person som tror stenhårt på mina läkare. Jag har ingen experkunskap, jag vet inte, jag kan inte. Dom jobbar med sånt här, ser det dagligen och läser forskning (vissa forskar också själva). Jag har inte så mycket att säga emot. Otte Brosjö, som är kirurgen som opererat mig och som berättade för mig att jag hade cancer är typ superexpert på den här typen av cancer. Både i Sverige och typ Norden. Jag vet att han följer mitt fall varje måndagseftermiddagn när dom har konferenser om oss sarkompatienter. Om Otte skulle säga till mig att jag blir frisk av att äta lite mer broccoli så skulle jag absolut göra det. Men mina läkare har aldrig sagt sagt åt mig vad jag får och inte får äta. Eller jo, en gång. Under tiden jag fick cellgiftet Methotrexate. Då fick jag så kraftiga doser som tog så hårt på njurarna att jag inte fick äta citrusfrukter, dricka juice eller något med kolsyra. Det var under en veckas tid. Annars har dom inte nämnt kosten, alls.
Men jag ska ge boken en chans. Jag ska läsa om alla fantastiska resultat den läkaren sett bara genom att folk bytt kost. Så ska vi se om jag blir övertygad.
Det andra samtalsämnet.. Mitt hår.. Ni som känner mig och som träffade mig innan jag tappade håret vet att jag nästan alltid haft långt, tjockt hår som varit självlockigt. Well, nu är det kort, tjockt och självlockigt. Det är som en boll på huvudet. Om jag inte gör något åt det alls så ser frisyren ut att vara från 60-talet.. Men många tycker det är snyggt, iaf när jag fixar till det lite och jag kan själv tycka om det, ibland. Ibland ser det bara förjävligt ut. Men jag är glad och nöjd ändå. Håret växer ut. Även om jag tyckte det var spännande att bli av med håret för ett tag är jag glad att det kommer tillbaka. Det har också fått mig att inse att jag inte ska vara så enformig med frisyrer. Jag vet att jag passar i ganska kort hår, så blir det förjävligt så är det bara att raka av det!
I fredags, när jag skulle åka in till stan och gå på bio, bestämde jag mig att för första gången åka in till stan utan min ortos (den där Forest Gump-grejen jag har på benet ifall jag skulle ramla ihop). Jag har hittills åkt med ortosen för att vara säker, ifall jag skulle "tappa" knät och ramla. Men det gick bra och jag hoppas verkligen att jag kan slippa använda ortosen (mer än när jag är ute med hundarna) nu. Även om den är bra och ger ett bra stöd så vill jag klara mig själv.. Och envis som man är så..
Lungröntgen gick snabbt och smidigt i torsdags. Två gånger fick jag "Andas in, håll andan och andas igen". Sen var det fixat. Men får inte veta resultatet för än måndag nästan vecka då vi ska tillbaka till onkologerna.
I min familj har vi två återkommande samtalsämnen. Det ena är självklart cancer (i stort sett i alla former). Det andra samtalsämnet är mitt hår.
För att prata om det första samtalsämnet och det som diskuterades vid morgonens frukost mellan min pappa och mig. Pappa fick här om dagen en bok av en kvinna som själv haft cancer. Boken heter "Anti Cancer - Ett nytt sätt att leva". Boken beskriver tre sätt att överleva cancer. Genom 1, mat, 2, mental styrka och 3, fysisk aktivitet. Den här läkaren påstår (för att vara hårddragen) att det är mitt eget fel att jag fått cancer. Eller kanske samhällets fel. Genom maten vi får i oss, så föder vi celler i kroppen att bli cancerceller. Jag vägrar att tro att det är så enkelt. Jag har sarkom, en cancerform som satt i skelettet, och endast på ett ställe, inte i hela skelettet utan precis ovanför knät. Jag vill tro att det är mer komplicerat än så. Dessutom har jag inte ändrat min livsstil sen jag fick cancer. Hur kommer det då sig att den stannat upp och slutat växa?
Jag är också en sån person som tror stenhårt på mina läkare. Jag har ingen experkunskap, jag vet inte, jag kan inte. Dom jobbar med sånt här, ser det dagligen och läser forskning (vissa forskar också själva). Jag har inte så mycket att säga emot. Otte Brosjö, som är kirurgen som opererat mig och som berättade för mig att jag hade cancer är typ superexpert på den här typen av cancer. Både i Sverige och typ Norden. Jag vet att han följer mitt fall varje måndagseftermiddagn när dom har konferenser om oss sarkompatienter. Om Otte skulle säga till mig att jag blir frisk av att äta lite mer broccoli så skulle jag absolut göra det. Men mina läkare har aldrig sagt sagt åt mig vad jag får och inte får äta. Eller jo, en gång. Under tiden jag fick cellgiftet Methotrexate. Då fick jag så kraftiga doser som tog så hårt på njurarna att jag inte fick äta citrusfrukter, dricka juice eller något med kolsyra. Det var under en veckas tid. Annars har dom inte nämnt kosten, alls.
Men jag ska ge boken en chans. Jag ska läsa om alla fantastiska resultat den läkaren sett bara genom att folk bytt kost. Så ska vi se om jag blir övertygad.
Det andra samtalsämnet.. Mitt hår.. Ni som känner mig och som träffade mig innan jag tappade håret vet att jag nästan alltid haft långt, tjockt hår som varit självlockigt. Well, nu är det kort, tjockt och självlockigt. Det är som en boll på huvudet. Om jag inte gör något åt det alls så ser frisyren ut att vara från 60-talet.. Men många tycker det är snyggt, iaf när jag fixar till det lite och jag kan själv tycka om det, ibland. Ibland ser det bara förjävligt ut. Men jag är glad och nöjd ändå. Håret växer ut. Även om jag tyckte det var spännande att bli av med håret för ett tag är jag glad att det kommer tillbaka. Det har också fått mig att inse att jag inte ska vara så enformig med frisyrer. Jag vet att jag passar i ganska kort hår, så blir det förjävligt så är det bara att raka av det!
I fredags, när jag skulle åka in till stan och gå på bio, bestämde jag mig att för första gången åka in till stan utan min ortos (den där Forest Gump-grejen jag har på benet ifall jag skulle ramla ihop). Jag har hittills åkt med ortosen för att vara säker, ifall jag skulle "tappa" knät och ramla. Men det gick bra och jag hoppas verkligen att jag kan slippa använda ortosen (mer än när jag är ute med hundarna) nu. Även om den är bra och ger ett bra stöd så vill jag klara mig själv.. Och envis som man är så..
Lungröntgen gick snabbt och smidigt i torsdags. Två gånger fick jag "Andas in, håll andan och andas igen". Sen var det fixat. Men får inte veta resultatet för än måndag nästan vecka då vi ska tillbaka till onkologerna.
Kommentarer
Trackback
