"Du är ju inte handikappad!"
Men igår i alla fall, när vi var inne på Ica, vi hade precis betalat. Så hjälpte jag killen som stått före oss i kön. Hans platskasse med matvaror i hade gått sönder när han packade den, och så tog han en ny kasse med hade svårt att få i den gamla kassen i den nya. Så jag erbjöd min hjälp, trots att jag stod där med kryckor. När jag hade hjälpt honom (jag höll bara i ena handtaget..) så utbrast han lite skämtsamt "Du är ju inte så handikappad!" och så vände han sig till Alvaro och sa "Tillåt inte henne spela på det där, hon klarar sig själv". Så bara så ni vet, jag är inte handikappad.
Sen gick vi på bio igår kväll. Vi såg "The girl with the dragon tattoo". VÄLDIGT bra film. Riktigt påkostad. Storyn kunde man ju sedan tidigare, men jag gillade att den amerikanska filmen var mer detaljerad än den svenska. Den svenska har plockat bort mycket från boken, så storyn blir väldigt annorlunda. Den amerikanska är lättare att hänga med i. Och som sagt, den är mer välgjord. I början av filmen satt jag och jämförde mycket med den svenska. Men sen insåg jag att det är ju trots allt inte en kopia av den svenska. Den amerikanska utgår från boken, och inte från den svenska filmen. Den är helt klart värd att se!
Så tänkte jag som avslut säga gott nytt år kära bloggläsare och vän! Jag har inte speciellt många nyårslöften för 2012. Mer än att njuta av livet och försöka göra 2012 till ett minst lika bra år som 2011. 2011 har absolut var bra, trots benbrott och dödsfall. Allt som inte innefattar cancer känns som toppenår. Så om cancern håller sig i schack så tror jag att 2012 blir riktigt bra!
GOTT NYTT ÅR!
Honey, Im home!
Jag kunde gå upp för trappan här hemma alldeles utan besvär. Det kändes så skönt. Jag kan ta mig upp för trappan genom att gå, behöver inte hoppa tre trappor. Och det känns så skönt! Jag känner mig fri och stabil på fötterna. Det är helt underbart!
Så i morgon har jag och pojkvännen bestämt att vi ska gå på bio. Det ska bli så härligt att få komma ut och göra vanliga saker. Jag och Alvaro brukar gå mycket på bio och jag är så glad att jag kan få komma ut och titta på bio i morgon.
Bara att få göra vanliga saker. Typ som att gå och handla har jag inte gjort på länge. Det är en befrielse att kunna ta sig runt själv. Jag är så glad, så glad, så glad!
Var en sväng hos min sjukgymnast idag. Fick lite nya övningar att göra till den 10 när jag ska ta av gipset. Och så ska jag tillbaka till henne den 11 januari, utan gips!
Fighters
Idag yttrade jag för mina föräldrar att det kommer kännas konstigt när mitt gips åker av. Med cancern har jag på något sätt lärt mig att acceptera tillstånd som om de skulle vara permanenta. Tex som med min protes, eller som mina domningar i armar och ben. Det är såna saker man lär sig att leva med. Men jag inser nu att gipset kommer åka av. Jag kommer förhoppningsvis vara fullt återställd om några veckor. Och det känns lite konstigt. Jag har accepterat gipset och nu när jag får gå på det så känns det inte så konstigt. Det är lite krångligare än utan, men det går bra ändå. Men trots att jag har vetat hela tiden att gipset kommer åka av, så har jag ändå inte kunnat tänka på det så mycket. Det har varit så långt bort i tiden. Men nu är det snart här. Mindre än två veckor kvar innan gipset åker av och jag ska börja öva upp att gå på min fot igen.
I morgon åker jag tillbaka till stan. Jag ska på ett besök hos min sjukgymnast. Jag hoppas att jag kan få lite nya övningar som jag kan göra nu innan gipset åker av. Det behövs verkligen. Jag tror att jag tappat lite muskler i låret nu när jag inte fått stödja. Jag har jobbat på med mina övningar. Men det är ändå inte samma sak som när man kan träna som vanligt. Men jag hoppas på att det går fort att rehabilitera och sen hoppas jag på att jag och pojkvännen kan åka iväg på någon resa i alla fall. Resan till Uruguay blev ju inställd pga min fot. Men vi hoppas att vi kommer iväg något iaf, även om det kanske inte blir en långresa just nu. Vi får se!
God fortsättning och gott nytt år kära vänner!
Baksäteschaufför
Idag bloggar jag åter från baksätet..
Jag mår bra. Julen har varit härlig med familjen ute på landet.
Idag var det dock dags för återbesök och omgipsning på ortopedmottagningen. Vi fick åka från landet (12 mil norr om Sthlm). Mamma och jag åkte.
Vi kom fram i god tid och hann äta lite innan vi fick gipsa om. Mycket frågor av sköterskorna om varför jag skulle gipsa om. Dom tyckte att det kunde få sitta kvar.. Men snälla som dom var gipsade dom om. En av kvinnorna tyckte att dom kunde gipsa om bara för att jag skulle få valuta för mina pengar. Haha!
Efter omgipsningen fick jag besöka läkaren. Ännu en ny läkare som tyckte det var onödigt att jag skulle dit. Han förstod inte vad han skulle göramediterande jag inte röntgat foten, och gipset var på, så han kunde inte se såren.. Men skämtsamt sa han att han kunde välsigna det nya gipset. Så det gjorde han.. Och så fick jag börja stödja fullt på foten från och med nu.. YES! Det känns väldigt skönt. Nu kan jag bete sig mer som vanligt folk!
Och så fick jag träffa pojkvännen i all hast. Det kändes bra att få se honom efter en vecka..
Nu ska vi åka tillbaka till landet. Åter i stan den 29..
God fortsättning!
Landet
Här ute är det snö på marken. Inte mycket men liite. Vi håller på att fixa inför i morgon. Eller mamma håller mest på att fixa, jag är ju smått handikappad fortfarande.
Igår fick jag mig ett gott skratt när mamma skulle testa att hoppa på kryckor. Hon hoppade mest rakt upp och kom högst någon decimeter framåt.. Haha, jag höll på att dö. Det såg mest ut som om hon hoppade på ett ben med kryckor i händerna. Inte att hon tog hjälp av kryckorna för att hoppa.
Bilden är från förra vintern. Så mycket snö är det inte nu.
Nu är jag TRÖTT!!
Idag blev min dag lite annorlunda. Så skönt!
Jag åkte med vännerna på lekland. Min vän Madeleine kom och hämtade mig här hemma och körde mig till leklandet. Dit kom också Cecilia (nära vän) och hennes vän Lisa som jag äntligen fick träffa (har hört mycket om henne, men nu fick jag också träffa henne). Cissi och Lisa har barn. Så vi var inte helt konstiga att åka till lekland utan barn.
Men det var roligt. Tråkigt var dock att jag inte kunde leka något. Men nästa gång ska fötter och annat vara läkt.
Så nu är jag trött som en gnu.. Tror jag ska vila en stund för att packa lite sen. I kväll eller i morgon åker vi ut till landet. Ska bli skönt att få komma ut dit igen. Men jag kommer sakna pojkvännen som kommer vara här hemma (och en sväng hemma hos sin familj över jul). Men vi ses om en vecka igen.
Politik, i och utanför Sverige
Jag har just sett den mest fasansfulla dokumentären jag någonsin sett förut. "Gazas tårar" gav mig mycket tårar och mycket känslor.
Jag är mest arg för att vi i västvärlden inte reagerar. Oavsett vad handlingsförlamningen beror på så är det sjukt att vi inte reagerar. Att vi tillåter Israel att ockupera palestiniernas land och hålla dom som gisslan, det går inte att beskriva med ord hur sjukt det känns.
Jag kan inte hävda att jag är speciellt insatt i konflikten. Men jag skiter i vem som sköt först, mest eller sist. Jag kan till och med gå med på att tycka lite synd om israelerna. Bara dom slutar upp med dumheterna dom håller på med och befriar palestinierna från fångenskapen som dom håller dom i just nu. Man trodde på något sätt att alla världens judar hade lärt sig något av det som hände under första och andra världskriget. Men den israeliska staten verkar inte tycka att deras övervåld är ens i närheten av det 'han med mustaschen och det där namnet ingen vill ha längre' gjorde.
Jag är mest förbannad över att vi haft en passiv regering i så många år nu.
Som jag bloggat om tidigare så har jag och Fredrik Reinfeldt inte direkt samma åsikter om hur politiken i Sverige ska bedrivas. Och inte heller har vi samma åsikter om hur politiken utanför Sverige ska bedrivas. Jag tycker att vi alla ska ta oss en funderare på vilken typ av politik vi vill ha i vårt land. En politik som inte bryr sig ett skit om någon, utan man får klara sig bäst själv? Eller en politik där vi hjälper varandra så gott det går?
Det som fascinerade mig mest med Gaza-dokumentären var att alla verkade känna varandra. Sen insåg jag att dom nog inte känner varandra, utan är varmhjärtade människor som bryr sig om varandra, speciellt i svåra tider. Tillskillnad från oss kallhjärtade människor som inte ens kan hjälpa en sjuk människa eller en gravid kvinna på bussen.
Min sista undran är väldigt allmän: Vem faaan är det som säljer vapen till Israelerna?!
Ledig!
I fredags var jag på julfest på stället där jag arbetstränar. Det var väldigt roligt att vara där på lite festligheter. Alla var väldigt glada och sjön snappsvisor och skojjade. Inte för att jag kan fler snappsvisor än "hej tomtar" men ändå.
Sen kom pojkvännen och hämtade mig och vi åkte till landet. Det enda som saknades var snön! Det är så otroligt härligt att åka ut till landet när grenarna på granarna längs vägen är snötäckta och nästan hänger ner över vägen.. Men det var alldeles mörkt och regnigt och det gick bra ändå. Ute på landet har vi varit hela helgen. Gjort pepparkakshus, spelat wii och sällskapsspel, men mest bara njutit av livet.
Det var faktiskt liite läskigt att komma tillbaka till landet. Det var ju trots allt där jag ramlade och bröt foten. Och jag var väldigt försiktig när jag hoppade över stenplattorna som jag halkade på.. Men det gick bra. Jag ramlade inte och minnena kom tillbaka för en liten stund precis när jag kom dit. Men sen kändes det som vanligt.
Nu är jag hemma igen och åker inte ut till landet för än i mitten av veckan. Ska inte göra något speciellt här hemma egentligen, mer än att umgås med pojkvännen. Jag hoppas också kunna träffa vännerna en stund på onsdag, när några ska åka med sina barn till lekland med sina barn. Jag får följa med, trots att jag inte har några barn. Sen blir det nog jul för hela slanten ute på landet!
Pepptalk!
Min pappa har alltid sagt till mig "Det är det du gör varje dag som räknas". Och det är ett rätt bra uttryck. För mig har det mest handlat om vikt/motion. Poängen med uttrycket är att det handlar om kontinuitet i det man gör bra. Och om man gör något sämre, så är det okej, så länge man inte gör det ofta/varje dag, för det är då det får betydelse.
Jag har verkligen, de senaste åren insett vad dom där orden har för betydelse. När jag förra året hade genomgått min stora operation av vänstra benet, där man plockat bort tumör, skelettdelar och muskler, så gällde det att återfå funktionen i benet. Jag minns att jag till en början hade svårt att ens röra benet, mest för smärtan, men också pga minskad muskelfunktion. Efter tre veckor var jag på mitt första besök hos min dåvarande sjukgymnast. Hon begärde inte mycket av mig, bara att lyfta benet i olika vinklar. Det var skitsvårt. Jag tog verkligen i för allt vad jag var värd, och det hände inte mycket. Hon gav mig dessa övningar att göra varje dag, minst en gång om dagen, i en veckas tid. Jag kämpade och kämpade för att göra programet varje dag, ibland mindre entusiastiskt ibland mer, men jag gjorde det. Och efter några veckor märkte jag STOR skillnad. Jag orkade mer och jag kände verkligen hur mycket mer jag klarade av med benet.
Strax innan jag ramlade och bröt foten så fick jag och pojkvännen in en rutin att gå riktiga långpromenader i skogen med hundarna. Första gångerna vi gick rundan märktes det att kroppen inte var van. Man var lite seg/trött i kroppen efteråt. Men ju fler gånger vi gick promenaden, desto mer märktes det att kroppen blev piggare.
Nu när jag är gipsad på vänster ben/fot och inte får belasta foten så hoppar jag på höger ben. I början var det ganska jobbigt, speciellt att hoppa upp för våra tre tappor utan hiss här hemma. Men varje dag hoppar jag på höger ben. Varje dag hoppar jag upp för trappan här i vår lägenhet, och jag märker att jag orkar mer än jag gjorde dag 1. Då tänker jag tillbaka på det där uttrycket "det är det du gör varje dag som räknas". Det är så sant som det är sagt. Dom gånger man vill åstakomma förändring i sitt liv kan man börja med små förändringar. Det handlar bara om att man ska orka göra det, varje dag.
God morgon!
Jag ligger fortfarande i sängen. Livet blir lite upp och ner när man inte har saker att passa eller gå upp ur sängen för. Då ligger man kvar i sängen efter att klockan ringt.
Den här morgonen påminner mig om förra året. Musikhjälpen på radion och jag som inte gått upp än. Men förra året hade jag något att gå upp till. Varje vardag från 6 till 30 december skulle jag infinna mig på Karolinska sjukhuset för att stråla mig. Det var jobbigt vissa dagar. Inte för att själva strålningen var jobbig eller smärtsam, utan för den där jäkla kön!
Eftersom att jag bor sydöst om Stockholm och karolinska ligger typ norr om stan så tar det en stund att åka dit. Jag fick Sjukresor, så jag åkte taxi varje dag. Problemet var bara att om man åkte på morgonen eller eftermiddagen, i rusningstrafik, så satt man fast i köer. Och då tänker ni "men lätt, då åker du ju bara mitt på dagen".. Jo, om det bara inte var så att då var det kö på strålningen istället. Där checkade man in när man kom dit och sen satt man i ett väntrum och väntade på sin tur. Och mitt på dagen var ALLA där!
Men människorna där var trevliga. Man mötte ofta samma människor i väntrummet. Man kunde småprata lite, några stickade, några läste tidningar.. Trevlig stämning, även om vi alla var där för samma sak. Den där hemska jävla sjukdomen.
Blåslagen
Så här snygga blåmärken får man efter att man har ramlat.. (Nej, jag har inte ramlat igen.. Det här är från min vurpa i fredags eftermiddag). Blåmärken på bägge armarna och på knät. Jag hade väldig tur att det inte blev värre!
Gipsbyte
Äntligen är gipset bytt! Och tur var hade jag inga sår efter skaven. Det kändes riktigt skönt att bli av med gipset för bara en liten stund. Benet och huden får lite luft och inget kliande eller skavande! Hon satte bara lite fler tryckavlastande kuddar här och var. Vi hoppas att det hjälper.
Vågade till och med titta på mina sår/ärr idag. Jag har normalt sett inga problem att se sår. Så länge dom inte sitter på mig själv. När det är mina egna sår (i alla fall djupa sår) så vill jag inte se. Jag noterade att huden hade gått sönder när jag bröt foten. Men vidare än så studerade jag inte händelsen. Och de andra gångerna när sjuksköterskorna har pillat med foten och såren så har jag valt att inte titta. Inte ens förra veckan när stygnen åkte av. Men nu vågade jag. Operationssåret känns inget speciellt att titta på, men såret vid frakturen känns aningen läskigt att se fortfarande. Jag får flashbacks..
När man blir gipsad håller en sköterska foten och den andra lindar gipset. Samma dag som jag fick åka hem från sjukhuset gipsade dom mig. Det var första gången jag var medveten vid gipsningen. Och jag minns hur jag tyckte att det gjorde ont när sköterskan inte höll foten helt stilla. Det har gjort mindre och mindre ont för varje gång jag gipsat om och idag gjorde det knappt ont alls! Det kändes väldigt skönt. Det borde betyda att allt läker som det ska!
Fick en uppmaning i en kommentar i förra blogginlägget att jag skulle visa en bild på mitt gips. Visst kan jag det. Jag önskar dock att det var i någon roligare färg. Men nu är det som det är... Vitt...
Ett riktigt bittert inlägg..
Vi kom dit, blev expeditierade (eller vad det kan kallas när en sjuksköterska i luckan frågar vad man är för sjuk) och fick sätta oss ner för att vänta. Där satt vi och de andra i väntrummet i tre timmar. Högst två personer av oss mindre allvarligt skadade kom in under dessa tre timmar. Sen fick dom lite sprutt i benen där på akuten och tog in några fler och tillslut ropade dom upp mitt namn. Så säger hon "jag måste bara fråga vad du vill att vi ska göra för dig?" "Byta mitt gips, för det skaver". Då menade hon på att dom inte har tid för mig för än om flera timmar, och att jag då borde söka mig till ortopedmottagningen måndag morgon. MEN TACK SÅ JÄVLA MYCKET, när vi har suttit där i tre jävla timmar.. KUL, inte..
Vi åkte i alla fall hem. Jag hoppar på kryckor har jag lite svårt att ta mig till olika platser utan att någon kör mig. Och ingen kan köra mig till SÖS för än i morgon. Men så ringde jag dit nyss, för att kolla att man bara kan dyka upp för att få nytt gips... Men det är inte alls så att man bara kan åka dit, som kvinnan på akuten tyckte. Utan man måste boka tid.. Och jag hade tur som kunde få en tid i morgon.. HÄRLIGT.. fint.. Jag är så trött på det här så det är sjukt. Jag hoppas att det inte blir något strul i morgon. För då lägger jag mig ner och skriker som en treåring.. Nu har jag nog varit bitter färdigt för idag. Tack för att ni lyssnar!
Skavsår och rädsla
Jag kom fram till porten och tryckte koden och skulle hoppa upp det sista trappsteget innan jag hoppade in i porten, och fastnar med den gipsade foten i trappsteget och ramlar rakt in i porten, som då öppnas i och med att jag slagit portkoden.... Jag klarade mig utan fysiska skador men jag blev livrädd. Det sitter självklart i sen jag bröt foten, rädslan och känslan för hur det är att ramla. Adrenalinet pumpar och jag blir livrädd att jag ska skada foten, att jag ska bryta något mer.. Så nu har jag kommit på att jag ska inte hoppa på kryckor utomhus utan att någon är med mig. Som kan fånga upp mig.
Jag har problem med gipset också. Det skaver. Minns inte om jag skrivit det i något tidigare blogginlägg. Men det har skavt sen jag gipsade om i måndags. Men insåg väl inte för än i tisdags kväll att det var skav.. Och dom vill att man ska komma in och gipsa om ifall det skaver. Jag har inte haft någon möjlighet att ta mig in till sjukhuset och gipsa om i veckan. Jag är ju lite beroende av att någon kör mig. Jag kan absolut få sjukresa, men då har jag ingen som följer med mig från hemdörren till bilen och från bilen in till ortopedmottagningen. Och som jag skrev i stycket innan så är jag lite beroende av att någon kan följa med, i och med min osmidighet på kryckor. Men så kunde mamma köra mig igår. Så jag ringde och fick vänta på att bli uppringd i en timme. När dom väl ringde upp så sa dom att dom stängde kl 12 på fredagar. Så jag fick söka mig till akuten..
Och hur troligt är det att jag är prioritet 1 på akuten på Södersjukhuset i Stockholm? Inte så troligt, skulle jag säga. Speciellt inte en helg med supande och slagsmål... Frakturer och hjärtattacker går nog före ett skavsår.. Det känns dessutom jättefånigt att söka akuten för ett skavsår, det känns som om akuten kan användas till vettigare saker än så. Vi får se hur vi gör, jag måste ju byta gipset. Om vi inte åker in i helgen, så kanske jag kan få någon att köra på måndag eftermiddag så jag kan få gipsa om.
Uppdatering
Jag är ju urusel på att blogga nu, märker jag. Men när det inte händer mer i livet än att jag vaknar, hoppar upp på övervåningen och glor på tv, hoppar ner och sover.. Så blir det inte så intressanta blogginlägg..
Men jag mår bra. Igår mådde jag iof halvdåligt och trodde att någon förkylning var på g.. Men idag känns det betydligt bättre.
Men jag har redan tröttnat på att vara gipsad. Rejält också.. Jag hoppades ju att jag skulle få belasta foten efter läkarbesöket i måndags, men icke för än till mellandagarna. Så livet ska vara komplicerat ytterligare 3 veckor.
Jag vet att min pessimism kommer gå över om några dagar, men just nu är det dötråkigt..
Dags för soffan nu då..
Återbesök
Dagen spenderades med pojkvännen på SÖS. Först omgipsning med röntgen. Sen lång väntan för att få träffa läkare (med två läkarstudenter och en sjuksköterskestudent). Men det såg tydligen bra ut. Det såg ut att läka bra från vad dom kunde se på röntgen. Och såren var nästan helt läkta och stygnen plockades.
Jag får dock fortfarande inte belasta foten. Inte för än om ytterligare tre veckor då man ska gipsa om.. Det är lite surt att fortsätta hoppa på kryckor, men det går åt rätt håll. Och viktigast är ändå att såren ser bra ut och att det inte blivit någon infektion. Resten kommer att lösa sig, bara jag har tålamod och väntar.
Söndag
Som vanligt går dagarna åt till att inte göra så mycket vettigt. Liksom idag. Det är sjukt vad fort man lyckas bli förslappad, när man inte orkar mycket mer än att ligga i soffan och glo på tv hela dagarna. Måste bli ändring på det där. Även om jag inte kan vara fysiskt aktiv, i alla fall inte så mycket som jag önskar, så kan man vara psykiskt och intellektuellt aktiv.
I morgon bär det av till sjukhuset igen för att gipsa om foten och träffa läkaren. Jag ska också röntga foten och hoppas få besked att jag får belasta foten mera. Det hade underlättat min vardag en aning.
Och så hade det varit skönt att sluta ta alla dessa piller.. Har dragit ner på smärtstillande ytterligare och tänkte bara använda Alvedon framöver som smärtlindring och ta starkare vid behov. Jag har inte speciellt ont, men det sprakar lite i benet.. Dvs är oroligt, svårt att förklara för er som inte upplevt känslan själva. Och så hoppas jag att läkaren i morgon säger att jag inte behöver äta mer antibiotika och att jag slipper blodproppssprutorna.
Sov gott så länge kära bloggläsare!
Att hålla sig på benen
Ja.. Alltså.. Även om jag kan hoppa på kryckor. Det var mitt liv i typ 6 månader förra året.. Så är även jag lite osmidig ibland..
Idag lyckades jag skrämma både mamma och pappa (och mig själv) genom att ramla. Jag lyckades att obemärkt sätta kryckan på ett tygstycke som låg på golvet. Kryckan liksom bara försvann och jag ramlade framåt. Slog i den gipsade foten en aning.. Mest tårna. Men jag blev jätteorolig och mamma och pappa kom springande. Men det gick bra. Tror inte jag slet sönder något.. Det är tur att man har gips!
Men det här med att hoppa på kryckor.. Själva hoppandet är ju inte så svårt.. Det kräver ju mest bara armmuskler och kondis. Men att få med sig grejer när händerna är fullt upptagna är komplicerat. Förra året, när jag gjorde min första cellgiftsbehandling hoppade jag på kryckor. Tumören tryckte på nerver och muskler vilket gjorde det svårt och plågsamt att gå på benet. Så jag hoppade på kryckor.
När jag sen låg på sjukhuset så satt jag ju fast i ett dropp med cellgifter och vätska.. Droppställningen (även kallad julgranen, med tanke på alla olika färger på cellgifterna och alla påsar som hängde över hela ställningen) skulle med överallt.. Även på toa. Och det var så opraktiskt att behöva ringa på sköterska varje gång jag skulle på toa, bara för att dom skulle putta droppställningen så jag kunde hoppa på kryckor. Så jag kom på den geniala idéen att putta droppet med foten på det vänstra benet som jag inte kunde gå på. Så jag puttade droppet framför mig med foten och hoppade med kryckorna.. Jag fick upp en jäkla teknik på det där.
Det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder.. Eller hur var det?
Två veckor
Nu är det ganska exakt två veckor sen jag hamnade på akuten på Norrtälje sjukhus. Veckorna rinner bara på.. Omgipsning på måndag, annars inget planerat i veckan som kommer. Jag hoppas att jag får börja stödja lite mer på foten, så att jag kan träna mera.
Var hos min sjukgymnast på gymmet igår. Fick lite fler övningar att jobba med så jag kan stärka låret. Det är ju det värsta, att lårmuskeln som jag tränat upp så perfekt, kommer förtvina. Jag får som sagt träna allt jag kan för att den inte ska försvinna helt, men jag kommer få jobba stenhårt när gipset åker av..
Har fått småfobi för is och snö. Jag har alltid älskat vintern, men nu bävar jag för alla vintrar jag har framför mig.. Jag vill inte halka och förstöra något, varken skelett eller protes.. Men det gäller att vara så försiktig som möjligt. Och skaffa broddar till skorna!
