Efter helgen

Jaha, både ni och jag trodde att jag skulle få ett samtal av min läkare i fredags. Men jag fick inget samtal. Vilket gjorde mig både irriterad och frustrerad. Det här handlar om mitt liv och min framtid. Jag förstår att min läkare har massor av andra patienter och mycket att göra. Men jag väntar på att få svar på vad jag ska göra fram över. Det är ingen lätt sak att vänta på. Även om jag har blivit ganska bra på att vänta. Men jag vill ha svar, jag vill veta vad jag måste ställa mig in på. Jag vill veta nu.
 
Att jag inte fick svar gjorde att jag fick psykbryt i lördags morse. Jag bara grät och grät och grät. Min stackars sambo gjorde inget annat än att försöka trösta mig. Jag var så ledsen. Jag kunde inte se något positivt med något. Hittills under min sjukdomstid har jag ändå längtat efter att få bli frisk. Men i lördags morse hittade jag ingenting som gjorde det värt att kämpa. Jag var bara så ledsen. Jag ville inget och jag mådde så dåligt. Tillslut lyckades jag ändå komma fram till att jag gärna ville åka ut till landet. Så sagt och gjort. Vi packade varsin liten väska och åkte. Det är skönt att kunna ha landet så nära ändå. Det är ju trots allt bara 1,5 timme bort.
 
Och det var helt rätt beslut att åka ut dit. Fint väder, snön hade smält bort och hundarna var där ute med mamma och pappa. Det var så skönt att kunna vara ute i det fina vädret. Vi fick till och med bytt däcken på bilen (äntligen!). Och jag blev gladare och lugnare i själen. Igår åkte vi hem igen. Alvaro ska jobba och jag ska träffa min kurator i morgon och min vän Maja som jag inte träffat på länge.
 
I fredags mailade jag min läkare om att hon skulle ringt mig i fredags (hon har inte svarat) och jag har även idag på morgonen ringt sjukhuset för att meddela att hon lovat att ringa mig redan i fredags. Än har jag inte hört något, men jag förväntar mig att dom hör av sig under dagen. I alla fall på något sätt. Men jag hatar verkligen att JAG måste vara den som ska höra av mig till dom för att få någon typ av besked. Det är inte så bra vård ska fungera.
 
Så jag väntar och lovar att ge besked på bloggen så fort jag vet vad som händer.

Helgen

Kom iväg till gymmet i fredags. Riktigt skönt faktiskt. Borde komma iväg oftare men lyckas alltid prioritera att göra annat (typ som att bli trött). Jag ska verkligen försöka komma iväg i alla fall två gånger i veckan. Jag känner verkligen att jag behöver det. Glädjande nog hade jag inte tappat allt för mycket styrka eller kondition. Yay!
 
Helgen har spenderats ute på landet med mamma, pappa, hundar, sambo, bror och brors flickvän. Brorsans tjej är från Thailand och kom till Sverige för första gången i måndags. Jättekul att träffa henne. Dock inser man hur dålig engelska man har när man ska försöka prata med någon annan som inte heller har engelska som modersmål. Det blir endel svengelska och vi i familjen får försöka hjälpa varandra för att kunna förklara. Tur att hon förstod engelska och kunde prata mycket själv. Och så är ju brorsan engelsklärare, så han kan bättre engelska än någon av oss andra. Men det har varit rikigt trevligt. Alvaro fyllde ju år också, vilket vi firade och han fick en schwartzwald-tårta som han önskade sig som födelsedagstårta.
 
Har faktiskt inte tänkt så mycket på cancern i helgen. Det känns väldigt skönt att jag kan tänka bort den ofta. Det är nog behövligt, annars hade jag nog gått ner mig och blivit väldigt ledsen/deprimerad, vilket hade påverkat mitt allmäntillstånd och mitt liv. Jag är glad så länge jag kan leva ett liv utan att tänka på cancern jämt.
 
För dig som läser min blogg kanske det låter konstigt ibland. Jag skriver ofta vad jag känner och tycker och ibland är det nog svårt som läsare att hänga med. I början, när jag fick beskedet, var jag väldigt negativ och var helt säker på att det var en tumör dom hade hittat i höften. Nu är jag inte alls så säker på att det är så. Och det är nog svårt att hänga med i alla tankar och reflektioner som jag har. Allt kommer ju faktiskt inte ut i bloggen. Men jag kan meddela att jag tänker mycket. För även om jag inte tänker på cancern 24h om dygnet så tänker jag på det ibland. Och när jag väl tänker så är det mycket tankar. Jag försöker tänka logiskt, har olika hypoteser och försöker reda ut vad som är sagt och vad som inte är sagt. Vad som skulle kunna vara sant och vad som inte är sant. Det blir endel tankar och man pendlar mycket mellan hopp och förtvivlan. Jag försöker alltid tänka logiskt och vara positiv. Det är inte alltid det blir så (som när man får beskedet tex), men jag kämpar på med mina tankar varje dag. Speciellt att försöka leva i nuet och inte sväva iväg och anta en massa saker som inte är givna än. Ingen vet vad som händer på fredag och fram till fredag så ska jag leva precis som vanligt. Sen får vi ta det därifrån.
 
En sak är säker, jag har mål i livet som jag inte uppmått än. Det finns så mycket jag vill göra och åstadkomma innan jag dör, så att gå ännu en omgång med cancern (om det så krävs) gör jag gärna om det betyder att jag får uppnå mina drömmar. 

God morgon!

Det är en riktigt härlig morgon idag tycker jag. Jag känner mig fortfarande glad och positiv och idag fick jag även sova ut, något som jag kände att jag behövde. Väldigt skönt!
 
Idag tänkte jag faktiskt försöka ta mig till gymmet. Jag har inte alls fått till träningen på över en månad nu. Som jag har skrivit förut så orkar jag inte ta mig till gymmet efter jobbet på dagarna. En förhoppning jag har är att jag kanske ska kunna få till det när jag är ledig (fredagar) och söndagar. Men det blir ju bara av om man är hemma. Vissa helger åker vi till landstället eller åker iväg på andra saker och då blir träningen lidande. Men jag ska verkligen försöka få till träningen. Jag måste, jag måste, jag måste!
 
Jag får i allafall till promenader varje dag. Det är tur att jag har hundarna annars hade jag nog varit helt förslappad. Med hundarna så får jag till över dom där 10 000 stegen man ska ta varje dag, vilket känns skönt. 1,5 timmes promenad (dock inte sammanhängade, men ändå) varje dag är bra jobbat för mig tycker jag. Ibland tänker jag på hur mycket jag klarar med tanke på att jag har en protes i lårbenet och muskler som saknas i låret och ändå syns det knappt på mig när jag går att så är fallet. Det är lite häftigt tycker jag, man klarar mer än vad man tror.
 
I eftermiddag åker jag, sambon, bror, brors flickvän och två hundar ut till landstället. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut på landet igen. Jag gillar att vara där. Vi får hoppas på fint väder också så kanske det kan bli riktigt trevligt.
 
So long!

RSS 2.0