Uruguay

Äntligen! Efter mycket om och men så lyckades jag och Alvaro boka resa till Uruguay. Det blev ju ingen resa förra året eftersom att jag ramlade och bröt foten. Och i somras när vi fick besked om att jag hade en tumör i höften vågade vi knappt hoppas på att vi skulle kunna komma iväg den här vintern.

Men efter besked om mina nya mediciner och medicinschemat så var det möjligt att skjuta på medicineringen så att vi kan vara borta 4 veckor. Den 18 januari åker vi och kommer tillbaka den 17 februari. Det ska bli så härligt!


En jäkla massa snö!

Snökaos i Stockholm är inte riktigt vad jag längtar efter. Trots broddar och ortos ramlar jag till och från när jag är ute och går. Det är inte lätt för en person med två helt normalt fungerande ben att gå i 30-40 cm snö.. Och som ni vet har jag bara ett och ett halvt fungerande ben.. Vilket gör det hela lite svårare.

I onsdags morse började snön falla. Och det gick fint att ta sig till jobbet, men hem var mer problematiskt. Tunnelbanan strulade, det var elfel mitt på dagen på linjen som går hem till oss, och ingen plogbil så långt ögat nådde.. Jag insåg att i värsta fall får jag pulsa hem. Det är inte extremt långt, det tar ca 1 timme.. Men i drivor av snö är det inte jättelätt för mig. Som tur var, med lite tålamod, så fungerade tunnelbanan med förseningar under eftermiddagen. Så hem kom jag.

Dock har det inte varit lätt för vovvarna. Tea som bara är 40 cm hög hade svårt att ta sig fram där det inte var någon som gått före.. Och dom hittade inga bra ställen att göra sina behov på. Dessutom har det varit svårt att gå mer än utanför dörren, så några långpromenader har det inte blivit. Men vi har överlevt det här också, och snart är det väl plogat hos oss också, hoppas jag.

Nu är jag på väg till kuratorn på KS. Jag har känt av de senaste samtalen att min känsla om att prata om cancer försvunnit. Det går till och med dagar då jag inte ens tänker på att jag är sjuk. Eller, jag tror det iaf. Det känns så. Det är klart att det finns dagar som är mer jobbiga än andra, men jag vet inte om jag är i behov av samtal längre, iaf inte på det sättet. Inte just nu. Vi får se vad som händer!


Illamående, veterinär, efterlysning.

Oj, det var länge sen jag bloggade.. Jag har tänkt att jag ska blogga i veckan, men det har inte blivit av.
 
Förra helgen var lite tuff. Slutet av cellgiftsperioden och jag mådde illa. Mer illa än första veckan med medicinerna. Men det kan bero på den ökade dosen. Jag blev också väldigt trött och sov mycket under helgen. Men jag överlevde, och det är ju huvudsaken. Jag har inte heller hört något från sjukhuset gällande mitt blodprov jag tog i tisdags. Proverna kanske var bra ändå?

Annars har den här veckan varit lite tuff. Min ena hund, Chow-Chowen har fått någon konstig svullnad på benen och har svårt att röra sig och svårt att ligga ner. Var hos veterinären både igår och idag och idag beslutades att han skulle läggas in på djursjukhuset för vård och smärtlindring. Ingen vet vad svullnaden beror på och i morgon ska de röntga honom och göra ultraljud på organen för att se om det är något fel där.
 
Det är väldigt tufft att se sin hund sjuk. Jag vet inte hur ni läsare ställer er till djur, men mina hundar är mina ögonstenar. Jag vill verkligen göra allt för att dom ska må bra och att se att dom plågas är otroligt smärtsamt. Tankar flyger runt också, hur allvarligt är det? På något sätt är jag hjälpt av min egen situation. Jag har själv fått ta emot många tuffa besked och lärt mig att det är ingen idé att stressa upp mer än vad man behöver. Så jag försöker ta det lugnt och inte tänka mer än nödvändigt på vad som KAN hända med min lilla vovve.
 
Det har ju snöat i natt. Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt när första riktiga snön kom. Jag har, sen jag opererade mitt ben, haft svårt att promenera i snön. Förra året ramlade jag ju och bröt foten vilket inte gjorde det lättare att promenera i snön. Men jag tycker ändå att jag kan ta mig fram ordentligt och det känns bra. Jag sätter på mig broddar på hälarna och tycker att det räcker för att jag ska känna mig säker på fötterna. Det är en enorm trygghet att ha broddarna. Broddar och bra skor gör att jag förhoppningsvis håller mig på benen i år!
 
Annars skulle jag vilja göra en liten efterlysning. För någon månad sen fick jag en kommentar på bloggen från en Stina som gärna ville ha kontakt med mig. Jag har mailat dig, men inte fått något svar? Jag vet inte om mailet kom rätt eller om du ångrade dig angående kontakt. Om du är intresserad av att ha kontakt kan du väl kommentera igen.
 
Trevlig helg!

Besök på jobbet

Idag fick jag besök av mina handläggare från försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Dom ville se min arbetsplats och prata om hur vi går vidare mot anställning, med mig och mina chefer. Det kändes bra. Dom var lite imponerade av att jag orkade gå upp så mycket i arbetstid som jag gjorde med början i förra veckan.

Vi planerade inte mer än att vi skulle ses efter jul och prata mer då kring hur fortsättningen mot anställning kan se ut. Men att det ändå är möjligt känns riktigt bra tycker jag. Det kanske blir en vettig skattebetalare av mig också, en vacker dag!

Känner inte av den ökade dosen speciellt mycket. Jag var ganska trött i morse när jag vaknade och kroppen kändes väldigt degig och seg. Utöver det och att jag blev rätt trött efter jobbet så kan jag inte säga att jag märker något. Det är väldigt diffusa symptom som man upplever första dagarna. Den riktiga tröttheten infinner sig nog i morgon eller på fredag. Och även om symptomen är diffusa har jag lärt mig känna igen dom. Jag vet vad som väntar...


Läkarbesök, uppdatering, lungor

Hade en riktigt avslappnande helg. Alvaro var ledig, så vi spenderade tiden mest åt att umgås. Vi hade till och med ett litet förbud mot att hålla på med telefoner/datorer under helgen. Mest för att bara få slappna av. Det är ganska stressande att sitta uppkopplad jämt. Det resulterade i att vi knappt såg på tv heller. Och jag lyckades läsa ut en bok och börja på en ny. Tänka sig!

I morgon är det läkarbesök. Det är ett uppföljningsmöte för att hon ska få veta hur det fungerat med medicinen. Jag förväntar mig inga större förändringar. Blodproverna har dessutom sett bra ut de senaste två veckorna. Det jag tog idag borde också se bra ut!

Kände mig inte alls speciellt trött idag. Efter jobbet är man väl alltid lite slö, men jag kände mig inte som förra veckan. Hoppas det fortsätter så.

Jag funderar dock mycket på lungorna. Hela tiden funderar jag på hur jag andas, om det är något "missljud" eller om jag kan ta tillräckligt djupa andetag. Jag resonerar med mig själv varje gång att jag är fånig och borde sluta. Men det hänger liksom kvar. Det finns så mycket annat att lägga fokus på!

I helgen ska jag och Alvaro ner till Skåne och hälsa på vänner. Vi åker på fredag och är tillbaka hemma på söndag. Så det blir snabbvisit och jag hinner kanske inte hälsa på alla som jag skulle vilja hälsa på. Men det är tyvärr så ibland, man hinner inte alltid det man vill.

Har kommit iväg till gymmet idag. Det är en sån härlig känsla att pumpa ut all energi ur kroppen, ordentligt. Det är på topp inför läkarbesöket i morgon!


Pigg och fräsch

Jag stötte på en granne i veckan. Hon och jag har pratat lite när vi stött på varandra tidigare och hon vet om att jag är sjuk. Hon kommenterade att hon tyckte att jag såg pigg och fräsch ut. Det var väldigt roligt att höra, med tanke på min situation.

Blodprovet i veckan såg riktigt bra ut! Det kändes toppen att höra. Kroppen känns också väldigt bra. Jag orkar mer och den här veckan har jag utökat mina tider på jobbet med 2 timmar/dag. Det har gjort mig enormt trött men en "vanlig" trötthet. Inte medicintrött, som gör mig energilös och slut, utan bara trött. Det är andra veckan utan mediciner, vi får se om kroppen orkar jobba lika mycket den veckan jag tar medicin.


Torsdag

Jag ser sådär lagom mycket fram emot benmärgsprovet i morgon. Alvaro googlade på det åt mig igår.. Jag kan väl meddela att det inte var någon mysig läsning.. Min tanke var att det bara kommer göra ont, resten får lösa sig.. Men nu vet jag lite mer i detalj hur det kommer göra ont. Och även om de bedövar först, så kan jag meddela att bedövningen inte är smärtfri. Dessutom tar det inte bort obehagskänslan av att få en nål nerskjuten i skelettet. Såatte.. Jag kanske ska skita i att sova inatt, så är jag jättetrött i morgonbitti när jag ska dit? Då kanske jag inte märker något?

Idag ska jag till sjukan för att få EKG-apparaten inkopplad i ett dygn. Får se hur det är. Nu när jag slutat ta thalidomid har jag inte märkt av hjärtat lika mycket. Jag har dessutom börjat vänja mig vid att det hoppar lite här och var.. Så jag tänker inte på det så mycket. Men vi får se vad mätningen visar nästa vecka när jag ska dit. Och om det inte visar något så är det väl bara positivt?


Edit är tillbaka

Efter samtal hos kuratorn och ett gympass igår så kände jag mig som vanligt igen. Väldigt skönt. Jag vet inte alls vad som gjorde att det vände, men det kändes bara mycket bättre efter att jag varit hos kuratorn i en timme. Att sen köra ett träningspass efter det, blev bara grymt gött. Igår somnade jag gott vid 21.30.

Jag kände mig nästan som en ny människa i morse. Det kändes bara toppen att komma iväg till jobbet och träffa kollegorna igen. Jag trivs där!

Fick tid till röntgen i mitten av oktober. Måste boka om tiden, för dagen passade mig inte alls, men då vet jag att det är ca en månad kvar till dess.

Trots att jag sov 9 timmar i natt känner jag mig sömnig.. Hmm.. Får vila på soffan en stund.


September-helg, svampletning

Jag känner mig så jäkla vuxen. Jag och Alvaro har skaffat Coop-konto! Fantastiskt va? Vuxenpoäng till oss.

Helgen har spenderats med Alvaros familj och släkt på svampletning i de småländska skogarna. Väldigt stor släkt och väldigt trevlig släkt.

Har den senaste tiden uppmärksammat att jag på ett medvetet/omedvetet sätt håller mig ifrån ämnet cancer. Tidigare hade jag inga svårigheter att läsa bloggar, artiklar eller böcker med ämnet cancer. Men sen en tid tillbaka har jag inte haft någon lust att läsa om cancer. Det känns dock inte som någon jätteförlust, man tar del av sån information när man orkar och vill.

Höst. Jag gillar hösten. Så fina färger!


Måndag

Undra om det finns någon anledning till varför måndagar verkar bli hektiska i mitt liv. Både den här måndagen och förra måndagen har dagen gått i ett kör.. Man vaknar och sen har man inte en lugn stund för än efter 18-19-tiden då man kan sätta sig i soffan. Och då är man nästan så trött att man ramlar ihop..

Idag fick jag ringa veterinären när jag vaknade. Min stackars Bim-Bim har fortfarande ett öppet sår på sin tass. Trots att det är 3 veckor sen klon opererades bort, och 1,5 vecka sen vi fick antibiotika. Fick i alla fall tid till eftermiddagen. Så jag åkte till jobbet, gjorde mina 3 timmar. Kom hem, åt lunch och pussade hejdå på sambon som åkte iväg till Göteborg i eftermiddags.

Sen var det iväg till veterinären. Väl där fick jag beskedet att det troligtvis är en resistent bakterie, som inte svarar på antibiotikan han fått nu i 10 dagar. Att det är en infektion i skelettet och att man troligtvis måste amputera hans tå! Veterinären gick dock med på att höja dosen för antibiotikan och testa i 10 dagar till. Fick tydliga instruktioner om att hålla såret torrt och rent (vilket vi gjort hela tiden). Fick också instruktioner om att hålla lägenheten ren.

Efter besöket hos veterinären åkte jag hem med Bummis för att åka iväg och ta ut mer antibiotika och smärtlindring. Passade på att köpa mer sårrengörings, ny gaslinda, bomull etc, för att kunna plåstra om honom ordentligt. Köpte också en hundsko på djuraffären så att såret inte blir blött eller blir skitigt när vi är ute.

Sen hem och städa hela lägenheten. Passade på att laga middag också, och gjorde matlåda till i morgon (duktiga jag! Vi är några tappra på jobbet som har matlåda. Det känns bra att kunna vara så duktig!) Sen kunde jag äntligen sätta mig i soffan en stund. Innan det var dags för hundpromenad igen.

Ingen eftermiddagslur idag. Men det känns ändå helt okej. Har inte känt mig toktrött i alla fall. Alltid något!

Nu på kvällen såg jag min och älsklingens favoritserie Lillyhammer. Så kul serie! I dagens avsnitt var det en man som trodde att han hade cancer. Men så visade det sig att han hade dragit lite förstora växlar av att läkaren ville ta prover på ett födelsemärke. Han hade inte cancer, men hade redan berättat för människor i sin omgivning att han var sjuk. Så för att få det att se ut som om att han varit sjuk men ändå inte så sa hans läkare att cancern börjar gå tillbaka. Tänk! Lycka den vars cancer bara slutar växa och istället börjar dö, av egentligen ingen orsak alls.

Jag tror jag ska drömma om det i natt!


Vad har hänt sen sist?

Mötet med FK och AF gick bra. Dom är ganska nöjda och glada med mig, eftersom att jag sköter mig själv. Det känns också skönt att dom är förstående. Det är inte lätt att vara i min situation. Jag önskar att jag hade orken att jobba 100 %. Men just nu fungerar det inte. Vilket både FK och AF förstår. FK-handläggaren hade inte fått kontakt med min läkare än (surprise?) men hon väntade på samtal från Lidbrink. Nästa läkarbesök, som jag fått tid den 17 sep, ska jag begära ett läkarintyg så att jag sen kan söka ny ersättning. Det läkarbesöket är bara en uppföljning med mediciner, tror jag. Jag har iaf inte fått tid till röntgen och det har inte gått 3 månader än. Så vi får se, troligen blir röntgen i slutet av oktober.

Annars fick jag tid hos en hjärtläkare i slutet av september. Och jag fick även en tid för dygns EKG veckan innan besöket hos hjärtläkaren. Så hoppas jag att dom verkligen kan se mina oregelbundna hjärtslag. Det hade varit skönt att bara få bekräftat att det inte är något farligt.

Annars fortsätter mest oturen för hundarna. Tea (Jack Russeln) har blivit frisk från sin skada på hornhinnan (men det tog dryga 4 veckor). Chow-chowen däremot är inne på sin 3 sjukvecka med tassen. Vi var hos veterinären förra fredagen och fick antibiotika för att såret inte hade läkt och att han hade ont. Det verkade fungera bra och jag slutade ge honom smärtlindringen, för ont hade han inte. För än i går eftermiddag. Då hade han så ont att han bara gick runt och pep och ville inte sätta ner tassen! Mer smärtlindring... Måste ringa veterinären direkt i morgon bitti för att höra vad vi ska göra.. Såret vill ju inte läka!

Men annars så är det bra. Var ute på landet i helgen med vovvar, bror med flickvän, och mamma och pappa såklart. Det började kännas lite höstlikt där ute. Jag gillar ju hösten, så det ger lite härliga känslor när det känns som om den är på väg. Hösten = Mys!

Dags att sova. Jag är ordentligt trött.

God natt!


Falskt alarm

Jag trodde att min pigghet i måndags skulle bli långvarig. Eller jag hoppades i alla fall på det. Men både igår och idag har jag varit extremt trött. Idag övervägde jag seriöst att åka hem från jobbet innan jag ens gjort mina 3 timmar, bara för att jag kände att jag behövde sova. Jag kämpade mig igenom 3 timmar av trötthet och slocknade på soffan när jag kom hem.

I morgon har jag möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det är mest ett uppföljningsmöte. Handläggaren på FK ville också ha kontakt med min läkare på sjukhuset för att få kunskap om sjukdomsläget. Det är inget möte som påverkar min ersättning, det känns skönt. Hittills har handläggaren på FK varit väldigt förstående och tillmötesgående, vilket är precis vad man behöver i min situation. Önskar att fler kunde få bra handläggare hos försäkringskassan.

Ny dag i morgon. Önskar att jag kunde trolla. Någon som kan en bra trollformel för att bli pigg??


Mailsvar

Jag fick svar från min läkare på mitt mail i natt. Hon remitterar mig till en hjärtläkare för att utreda hjärtat. Skönt! Nu kanske det kan utredas ordentligt.

Idag känner jag mig hyfsat pigg. Sov inget igår eftermiddag, somnade tidigt. Hoppas att det har positiv effekt på tröttheten idag.

Dags för jobb!


Lördag

Jag skrattar nästan åt mig själv. Det känns så sjukt att vara så trött som jag är nu. I morse vaknade jag efter att ha sovit 9 timmar. Jag sov en halvtimme vid lunch och lyckades somna igen vid 16-tiden. Vaknade två timmar senare av att Alvaro undrade om jag tänkte vakna någon gång.

Idag vaknade jag dessutom med feber. Jag vet inte riktigt vart den kom ifrån men efter att jag tog celebra vid frukost så försvann febern. Tydligen är feber en vanlig biverkan av thalidomid, så eventuellt kan det bero på medicinen. Men jag har inte känt av det förut. Jag har liiite ont i halsen (och nu ikväll började Alvaro känna sig dålig), så det skulle kunna vara något virus.

Får se om vädret blir lite roligare i morgon. Två dagar i sträck har det nu regnat. Jag hoppas på uppehållsväder i morgon så vi kan ta oss ut på en långrunda. Det känns som att vi behöver det, i alla fall jag.

God natt!


Ruttna bananer också!

Här skrev jag ett långt blogginlägg om hur jag mår och vad jag gjort sista tiden. Så när jag ska publicera det så loggas jag helt plötsligt ur. Och när jag loggat in igen så är all text borta. Så har bloggen aldrig gjort mot mig tidigare. Skit också!
 
Jag får väl ta det igen då. Jag och Alvaro är ute på landet med vovvarna. I eftermiddag kommer mamma och pappa. I morgon kommer faster med man och eventuellt Hugo och hans flickvän. Jag och Alvaro hade planer på att campa, men med tanke på att hundarna har varit skadade och Bim-Bim fortfarande måste få sitt sår på tassen omlagt så tyckte vi inte att det var läge att campa. Inte heller med tanke på att det skulle regna nästan hela helgen. Dessutom insåg vi att det är ungefär som att campa här ute på landet. Mamma och pappa håller på att renovera köket, så vi lagar mat ute på verandan med gasolkök och diskar utomhus. Vi har dessutom valt att sova i bäddsoffan i vardagsrummet, så det är ungefär som att campa. Det är bara sovsäckarna som saknas.
 
I onsdags när vi åkte ut passerade vi mormor och morfars landställe. Min moster med man, kusin och kusins flickvän var där och hälsade på. Så härligt att träffa dom! Vi ses inte så ofta med tanke på att dom bor på västkusten och vi på östkusten. Min kusin tror jag inte att jag träffat på över två år, vilket är jättetråkigt. Vi borde definitivt ses oftare.
 
På måndag återgår jag i arbete. Det ska bli skönt men jag är lite orolig för min trötthet. Jag vill inte att den ska ställa till det för mig så att jag inte orkar jobba. Jag hoppas att jag klarar av att jobba minst dessa 3 timmar per dag, fyra dagar i veckan. Jag känner dock att jag är tröttare nu än innan semestern. Det beror förståss på mina nya mediciner. Jag är lite orolig för hur kroppen kommer reagera på att jag går upp när klockan ringer. Nu på semestern har jag nästan varje dag sovit till jag vaknat själv, vilket har varit vid 9-10-tiden. När jag jobbar kommer jag gå upp halv 7. Min plan är dock att fortsätta som vanligt, men att sova en stund på eftermiddagen när jag kommer hem från jobbet. Jag vill kunna orka med eftermiddagarna och kvällarna också. Min förhoppning är att jag på så sätt också ska orka ta mig till gymmet och träna några dagar i veckan, vilket jag känner att jag behöver.
 
Annars fortsätter medicinerna att plåga min kropp. Nu låter det definitivt hemskare än vad det är. Jag blir trött och har hjärtklappning/oregelbundna hjärtslag. Farligare än så är det inte. Men besvären med hjärtat kan bli väldigt obehagliga. Speciellt när det pågår under någon timme varje morgon och kväll i samband med att jag tar medicinerna. Men eftersom att jag gjort EKG som inte visar några problem med hjärtat så behöver jag inte vara orolig att något större ska hända.
 
Mitt största problem med tröttheten är att jag blir riktigt trött i huvudet. Jag kan bli så trött att jag rent fysiskt sitter i ett rum, det kan till och med verka som om att jag är med i en diskussion och lyssnar, men huvudet har jag helt kopplat bort. Jag är dessutom så envis för mitt eget bästa att jag försöker tvinga mig att lyssna och vägrar inse att jag borde gå och sova en stund för att kunna vara trevligare sen. Därför gäller det för mig att planera in att sova en halvtimme/timme varje dag. För om jag planerar in det så kanske jag får för mig att ta en tupplur, vilket jag verkligen tror att jag behöver.
 
Jag känner att tröttheten börjar smyga sig på mig redan nu. Så det blir dags att runda av blogginlägget innan jag börjar svamla om saker som jag inte själv förstår.

Sista stålningen

Har precis gjort min sista strålbehandling. Skönt att ha det gjort. Det känns toppen, både i kropp och sinne. Jag känner mig hoppfull!


Hej bloggen!

Jag har varit dålig på att uppdatera på länge. Jag har haft fullt upp med att leva mitt liv. Men nu har jag en paus, så då har jag tid att skriva lite.
 
Kroppen fortsätter att påminna mig om att det inte är som vanligt. Varje dag har jag hjärtklappning/dubbla hjärtslag. Nu är det väldigt ofta. Jag njuter nästan av de gånger då hjärtat slår normalt. Jag gjorde ett EKG på hjärtat förra veckan och det visade inga tecken på något konstigt. Det enda som man kunde se var att pulsen var låg (dock inte onormalt låg). Men jag känner av hjärtat ofta, att det inte slår som vanligt. På sjukhuset tror dom att det beror på oro, jag tror det beror på medicinerna.
 
Annars har jag strålats nu i snart 2,5 vecka. På torsdag är min sista dag. Det har gått väldigt fort. Även om det är väldigt trevligt att åka till strålningen och kvinnorna på rum 4 är väldigt trevliga och snälla, så ska det bli skönt att slippa passa tider varje dag. Jag har ju trots allt semester.
 
Smärtan i höften har blivit mindre. Det känns jättebra. Jag kan dock inte säga om tumören har krympt i storlek, det får röntgenbilden visa. Men det är skönt att slippa den värsta smärtan. Dock har jag lite smärta kvar och framförallt kan jag då och då känna mig svag i mitt högra ben (mitt fungerande ben!). Hoppas att det blir bättre ju längre tid medicinerna får verka.
 
Idag fick jag en jättekonstig känsla. Jag blev yr och nästan svimfärdig när jag körde bil. Jag fick köra bilen till kanten och vänta på att det skulle gå över. Det var väldigt obehagligt och kom från ingenstans. Jag vet inte heller vad det berodde på, kanske på trötthet..? Får se om det dyker upp någon mer gång.
 
Annars är det mest tröttheten som påminner mig. Dock märker jag att om jag är fysiskt aktiv så känner jag inte av tröttheten, vilket är positivt. I helgen var vi på min sambos mammas 50-års kalas. Jag lyckades sova en stund på förmiddagen innan festen, och sen orkade jag vara vaken hela eftermiddagen och kvällen. Jag hade förberett för att kunna gå och lägga mig i bilen och sova en stund om det skulle behövas, men jag orkade vara vaken och ändå hyfsat trevlig under festen. Dock gjorde jag bort mig (typiskt mig). Det var en fd kollega till min sambos mamma som vi hälsade på och han berättade att han nu mera var läkare på onkologiavdelningen. Var på jag utbrister "Ja, men då kanske du känner till min sjukdom, jag har osteosarkom". Han bara glodde på mig som om jag var dum i huvudet. Men det är lite typiskt mig. Jag pratar om min sjukdom, det är inget konstigt för mig. Dock är det väl inte det första man säger till en helt främmande människa.
 
Idag var jag och Alvaro på Kolmården. Jag hade inte varit där sen jag var i tonåren. Det var riktigt kul att se massa häftiga djur, som noshörning, lejon, tiger, brunbjörn och elefant. Vi hade faktiskt tur med vädret också!
 
Annars bjuder inte livet på så mycket spännade saker just nu. Jag har varit två gånger med min lilla Tea till veterinären för att hon har fått ett sår på hornhinnan. Först fick vi åka akut till Bagarmossens djursjukhus för att få diagnos och ögondroppar. Sen skulle vi på återkoll och då visade det sig att det inte hade läkt alls. Så nya droppar, ett serum och Tea sövd för att skrapa på såret. Ska tillbaka till veterinären på fredag. Hoppas att det har börjat läka då.
 
Nu när OS är slut kan man ta tag i livet igen. Det kändes nästan som att livet var lite på paus under OS. Jag satt mest i soffan och tittade hela dagarna. Jag gick dessutom upp två kilo (utan att egentligen ha ätit så mycket onyttigheter, det var nog mest bara bristen på motion). Så nu är det promenader som gäller igen och jag hoppas att jag orkar ta mig till gymmet ibland också. Det hade varit behövligt.
 
So long!

Mår bra!

Men hallå! Jag har som vanligt gjort massor av annat och inte fått till ett enda blogginlägg. Dåligt av mig. Igår började jag strålas. Hittills känns det inte så mycket. Jag känner dock lite annorlunda smärta i ryggen. Jag vet inte om det har med strålningen att göra.. Jag får se om det blir värre. Då får jag väl ta någon typ av smärtlindring. Annars jobbar jag på. Det är väldigt skönt att ha jobbet. Det får mig att känna mig normal, det får mig att känna mig mindre sjuk. Kollegorna är underbara också, vilket gör jobbet ännu bättre. Dock tycker jag att tröttheten tilltagit ganska rejält. Det skulle kunna vara mina nya mediciner som spökar. Igår hade jag svårt att fokusera i samtal med pojkvännen och pojkvännens bror. Annars blir jag mest trött när jag sätter mig ner, vilket jag inte känt tidigare. Får se hur det hela utvecklar sig. Tydligen kan man bli trött av strålningen också. Men det kände jag inte förra gången, så jag hoppas att jag slipper det. Annars mår jag bra. Jag och pojkvännen tänkte ha lite semester från och med måndag. Vi får se om vi kommer iväg någonstans, jag ska ju strålas fram till och med den 16 augusti. Så fram till dess måste vi vara hemma på vardagarna. Men vi får se. Spontansemester är ju också trevligt! (bild på pojkvännen och min lilla Tea).


Home alone

Pojkvännen åkte precis iväg till jobbet för att jobba natt. Hundarna är ute på landet med mamma och pappa. Så jag är hemma i lägenheten helt själv. Det känns lite konstigt, har inte hemma helt ensam utan varesig hundar eller pojkvän på väldigt länge. Och jag måste medge att det känns lite konstigt. Jag är så van vid att alltid ha hundarna runt mig. Så att inte ha någon att mysa med i soffan, eller som kommer sova med mig i sovrummet känns lite speciellt. Och det att jag inte kommer ta mig ut ikväll på kvällspromenad, det känns jättekonstigt. Jag vet nästan inte hur man gör...
 
Men jag tänkte slänga mig i soffan med en kopp te och se på en film. Eller kanske två. Vi får se hur många jag orkar med innan jag somnar.

God morgon!

Det är en riktigt härlig morgon idag tycker jag. Jag känner mig fortfarande glad och positiv och idag fick jag även sova ut, något som jag kände att jag behövde. Väldigt skönt!
 
Idag tänkte jag faktiskt försöka ta mig till gymmet. Jag har inte alls fått till träningen på över en månad nu. Som jag har skrivit förut så orkar jag inte ta mig till gymmet efter jobbet på dagarna. En förhoppning jag har är att jag kanske ska kunna få till det när jag är ledig (fredagar) och söndagar. Men det blir ju bara av om man är hemma. Vissa helger åker vi till landstället eller åker iväg på andra saker och då blir träningen lidande. Men jag ska verkligen försöka få till träningen. Jag måste, jag måste, jag måste!
 
Jag får i allafall till promenader varje dag. Det är tur att jag har hundarna annars hade jag nog varit helt förslappad. Med hundarna så får jag till över dom där 10 000 stegen man ska ta varje dag, vilket känns skönt. 1,5 timmes promenad (dock inte sammanhängade, men ändå) varje dag är bra jobbat för mig tycker jag. Ibland tänker jag på hur mycket jag klarar med tanke på att jag har en protes i lårbenet och muskler som saknas i låret och ändå syns det knappt på mig när jag går att så är fallet. Det är lite häftigt tycker jag, man klarar mer än vad man tror.
 
I eftermiddag åker jag, sambon, bror, brors flickvän och två hundar ut till landstället. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut på landet igen. Jag gillar att vara där. Vi får hoppas på fint väder också så kanske det kan bli riktigt trevligt.
 
So long!

Tidigare inlägg
RSS 2.0