Sarkom

Senaste dagarna har det varit mycket känslor och tankar som förvirrat mig. Mycket tankar på cancern och på vad svaret på biopsin säger. Ska dit om två veckor. Det känns jobbigt att det är så långt tid dit, jag vill veta nu. Eller vill jag det?

Jag fikade med min faster igår. Hon är bra. Hon är läkare (visserligen pensionerad nyligen, men ändå), så vi kan prata endel sjukdomar och hon försöker alltid besvara mina frågor så gott det går även om hon inte är någon expert på cancer. Hon frågade igår, hur svaret på biopsin kommer förändra mitt nuvarande liv. Jag tänker såhär; om biopsin säger att det inte är några cancerceller, eller att cancercellerna är döda, förändras ingenting. Jag kommer fortsätta arbetsträna och köra på som vanligt. Om biopsin säger att det är cancerceller men att dom inte är döda, men läkarna vill fortsätta med samma behandling förändras ingetning heller. Behandlingen jag går på med interferon fungerar ju bra och jag mår bra. Då fortsätter livet som vanligt. Men om dom säger att jag ska börja med cellgifter igen, så blir det ju en förändring. Jag vet iof inte om det är aktuellt med cellgifter just nu. Vi får svar om två veckor helt enkelt..

Igår var första dagen på min arbetsträning. Var där och tränade i tre timmar nästan. Det gick bra, tiden gick fort. Satt mest och läste papper och pratade med kvinnan jag har som kontaktperson. Men det var roligt, det känns bra, det är det här jag vill. Jag vill komma ut, jag vill jobba. Jag vill göra något, utvecklas, skaffa mig kunskap. Allt sånt roligt, det vill jag!

Idag tränade jag med min sjukgymnast igen. Har inte träffat henne på... ja... några månader. Hon har ju varit sjukskriven. Det var liiite roligt att hon (som hade sträckt sig i knät) gick runt med kryckor, när jag tränade. Jag fick nya övningar och hon var väldigt positiv med att jag blivit starkare och hon tyckte att det var avsevärd skillnad. Vilket var jätteroligt att höra. Hon tror att jag kan bli ännu starkare i min lårmuskel vilket känns riktigt skönt. Jag ska ju bli bodybuilder i min vänstra lårmuskel har jag bestämt... Såatte, det är ju bara att se till att börja träna!

Man ska fan aldrig googla på sin sjukdom. Det är INTE bra. Eller, det kanske är bra. Jag vet inte. Har inte bestämt mig än.

Jag har googlat några gånger på min cancer. Mycket google blev det när jag varit på cityakuten på hötorget, när jag fick veta att jag hade en "cystisk förändring" på lårbenet. Hela familjen googlade, men jag tror inte att vi blev så mycket klokare av det. Eller, vi konstaterade nog bara att; ja, det skulle kunna vara cancer, men också bara en tumör på/i lårbenet. Man ville ju inte göra sig sjukare än vad man behövde liksom..

Sen har jag googlat några gånger, efter det. Ibland bara för att se om informationen som finns på nätet stämmer med det jag upplevt, och ibland också bara för att få klarare information om vissa saker. En gång googlade jag på lungmetastaser och läste någonstans att 33 procent av alla dom som har metastaser (om det var just i lungorna eller om det var metataser generellt) överlever. Det kändes ju lagom bra..

Igår iaf, tänkte jag att jag skulle googla för att försöka hitta min blogg. Det gjorde jag ju inte. Iaf inte när man sökte på dom orden som jag ville söka på. Men jag hittade en annan blogg, skriven av en mamma vars son dött i samma typ av cancer som jag. DET var jobbigt att läsa. Han var 16 år (tror jag) när han fick veta att han hade cancer. Men han mådde betydligt sämre än jag när han fick veta. Han måste ha gått längre tid med sin sjukdom än jag (och jag tyckte att jag gick länge med min). Han hade hög feber och hade infektion i kroppen som dom trodde berodde på cancern. Men likt mig, så tog han värktabletter för att lindra smärtan. Någonstans på bloggen läste jag att han hade fått tinnitus av cellgifterna. Det har jag också. 

När jag läste om hans sjukdomsförlopp (som hans mamma skrivit om på sin blogg), så var det så olikt mig och mitt sjukdomsförlopp. Jag grät när jag läste det. Det var så hemskt. Bland annat, fick han först veta att hans ben som han hade cancer i, inte gick att rädda, att dom skulle bli tvungna att amputera det. Efter några dagar fick han veta att han hade cancer även i det andra benet, upp i höften. Det benet skulle inte heller gå att rädda och dom trodde även att han hade cancer i en körtel i ljumsken. Sen fick han beskedet att han inte skulle få genomgå någon operation. Läkarna bedömde hans chanser att överleva till 0.

Det jobbiga med att läsa bloggen, förutom att det var fruktansvärt hemskt, var ju för att jag kunde leva mig in i det. Jag har samma sjukdom. Det har drabbat någon mer än jag och personen dog. Jag VET ju att dom kan rädda 2 av 3 sjuka. Men att liksom, det fanns kort på honom, jag kunde se hur han såg ut, att veta att det faktiskt hade varit en fysisk person, den där tredje som inte överlever. Det var fruktansvärt jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt fortfarande. Jag drömde om honom och hans familj i natt. Det var ingen mardröm eller så. Dom bara dök upp i drömmen. Jag minns inte exakt hur det var... bara att dom var i drömmen.

Jag försöker att tänka, som alltid när jag hittar information om min sjukdom på nätet, att allt inte gäller mig. Och det gör det ju egentligen inte. Jag passar inte i någon "normal" statistik. Jag är inte så normal heller, så det kan bero på det! Jag vill som vanligt, alltid kunna påverka min situation. Jag försöker vara positiv och se det positiva i allt. Och jag hoppas och tror att det är det som gjort att jag mår så bra som jag gör idag!

Jag nu känns det som om allt händer på en gång.. Och jag har inte tid med allt. På ett sätt kan det vara skönt. Jag är verkligen inte van vid att känna mig stressad. Men den här veckan lyckades jag hitta 100 roliga saker att göra. Så att tassa på i mitt vanliga lunk var inte att tänka på. Det är nog därför jag är stressad..

Igår kom ett brev, från karolinska. Det är alltid samma sak, man får en tid bokad att dyka upp hos en läkare. Det är ofta det, eller ett papper om att man ska ta blodprov. Igår var det iof både och. Men jag fick en tid till återbesök hos en ny läkare. Självklart var det en tid mina föräldrar inte kan dyka upp på, för att dom är i Barcelona (jag fick inte följa med!). Återbesöket gäller ju att få svar på lungbiopsin. Det känns vettigt att ha med någon iaf, någon som kan ställa frågor. Jag blir ofta helt paralyserad när jag är hos läkarna. Jag frågar inte så mycket, jag vet inte varför men jag kommer aldrig på något att fråga. Frågorna kommer jag på i efterhand. Men mamma och pappa brukar alltid komma på saker att fråga. Jag har också lärt mig att det är ganska bra att ha med minst en till person i rummet med läkare. Man tolkar alltid informationen på olika sätt och det kan vara bra att vara flera som lyssnar på samma information.

Iaf, jag tänkte inte mycket på det när jag fick kallelsen, mer än att det var en läkare jag inte träffat (dom är fyra sarkomläkare på mottagningen, jag har bara träffat en.. Alla känner till mitt fall). Men tydligen så hände det processer i kroppen. För inatt drömde jag att dom hade hittat metastaser i gallan. Jag har drömt såhär en gång tidigare. När vi var i Jordanien, precis innan jag skulle röntga lungorna. Fast då drömde jag att den hade metastaserat till hjärnan. Men jag tänker mig att då gick det bra, så jag hoppas att det här betyder att det är ett positivt besked nu också!

Jag glömde berätta i mitt inlägg igår att jag ramlade. Jag har känt av att när jag låg på sjukhus tappade mycket muskler som jag byggt upp under 1,5 månads tid. Det är väsentligt för mig att ha mycket muskler, framförallt i benpartierna, eftersom jag är naturligt svagare i mitt vänstra ben. Jag kände det tydligt att jag blivit svagare. På sjukhuset försökte jag ju gå i korridoren fram och tillbaka flera gånger om dagen för att hålla igång det. Men jag lyckades inte tillräckligt. Igår bestämde jag mig iaf för att träna. Jag vågade inte träna överkroppen med tanke på såret på rygg/sida. Men träna benen lite tänkte jag att jag kunde göra. OJ vad jag hade tappat muskler på bara 1,5 vecka. Jätteläskigt! Men iaf. När jag skulle gå till bilen här i går morse så vek sig benet. Det är helt omöjligt att vara beredd eller hålla emot. Benet bara vek sig och jag (som vet att det gör fruktansvärt ont att vika ihop benet helt, som att sitta på huk, det funkar inte) kastar mig framåt och landar på det andra knät.. Lite skrubbsår fick jag. Men jag klarade mig bra ändå. Det visade tydligt för mig att jag inte klarar mig länge utan träning. Jag blir väldigt instabil i benet då. Hela dagen igår vad jag rädd att ramla och göra samma sak en gång till. Men som sagt, det gick bra.

Tisdagar är lite "ingemansland" för mig under veckorna. Tisdagar händer sällan några vettiga saker. Jag har ringt några samtal idag, bland annat för att få ta bort mitt stygn jag har sen operationen. Men idag ska jag faktiskt göra något roligt. Jag ska träffa en vän till mig, som jag ser väldigt sällan nu för tiden. Men han har ställt upp på mig så OTROLIGT mycket under tiden jag var sjuk. Under perioder på sommar/höst när tumören var så stor att jag hade svårt att gå, hjälpte han mig med hundarna vissa dagar, så att min mamma slapp åka hem så tidigt från jobbet. Han har kommit hem till mig med lunch, hållt mig sällskap och hälsat på mig på sjukhuset när jag fick cellgifter. Jag är honom evigt tacksam, han har verkligen ställt upp.

Jag har pratat med andra cancersjuka vars vänner tydligen dragit sig undan när dom berättat om sin sjukdom. Jag har inte känt att mina vänner dragit sig undan, men vissa vänner har nog medvetet hållt sig undan, av olika orsaker. Vissa är ju mer engagerade än andra och alla har ju klart sitt eget liv att bekymra sig över. Så jag förväntar mig inte att alla är lika engagerade i min cancer som jag och min familj är. Men cancer är en svår sjukdom att förhålla sig till. Många sätter alltid cancer i relation till "döden" och typ "plågsamt" och då kan jag nästan förstå att man drar sig undan. Å andra sidan är det när man är som sjukast och behöver mest stöd som vännerna är viktigast och det är också då man inser vilka som bryr sig mest.

Min blogg är egentligen inte tänkt att vara en politisk blogg. Men jag är den första att erkänna att inlägg som publiceras här ibland kommer visa min poltiska färg, och jag står för den, så det är inte det. Men jag hoppas att folk kan förstå mina poänger ändå, även om man inte alltid håller med om den politiska färgen. Iaf, here it goes..

Jag blir irriterad på människor som inte är insatt i politik men som ändå måste diskutera, utan någon som helst efterforskning. Jag såg en tjej i ett tv-program (Ja, det var Big Brother) som kritiserade att vi hade hög skatt i Sverige och att hon inte förstod vart pengarna tog vägen. Hon var övertygad om att de mesta av pengarna myglades bort iform av bedrägerier av olika slag... Jag kan lätt förklara för er, älskade vänner, att pengarna ni betalade i skatt för år 2010 räddade livet på mig. Jag är övertygad om att jag hade dött om vi inte hade haft så bra sjukvård i Sverige. Jag ska förklara för er som är skeptiska.

För det första har vi betalat läkarna som behandlat mig, med pengar för deras kunskap. Den kunskapen är ovärderlig. Pengarna har kommit från forskningbidrag och annat som betalas av skattepengar. För det andra, jag har legat på sjukhus 5 gånger det senaste halvåret. Bara tanken på alla mediciner och cellgifter jag fått.. All personal som passat upp mig, gett mig mat, mediciner, tagit hand om mig när jag låg där.. Jag vill inte veta kostnaden för det. Det samma gäller min protes i benet. Jag ska maila ortopeden och fråga vad den kostar... För den är inte billig.. Allt detta har betalats med skattepengar. Detsamma gäller för min medicin, som hindrar cancern från att växa, som kanske till och med tagit död på den (det vet vi ju inte än, men vi kan ju hoppas) PegIntron som jag får, 4 sprutor kostar 4000 kronor. Jag tar en spruta i veckan. Det skulle bli 52000 kronor på ett år.. Jag betalar 1800 i och med högkostnadsskyddet på mediciner som vi har. Jag kan fortsätta rabbla kostnader om ni vill, men jag tror ni förstår min poäng. Utan skattepengar hade jag inte fått den bästa vården. Utan skattepengar hade alla insatser man gör i vården satts i relation med "Vad kostar det mig att göra det här".. Jag vill inte ha ett sånt Sverige. Sjukvård kostar pengar och det ska få kosta pengar.. Jag har dessutom bara pratat om sjukvården, tänk på vår fantatastiska skola, att barn och unga kan få gå i skolan, att vi kan få utbilda oss. Jag pluggade i tre och ett halvt år utan att betala ett öre till skolan.

Något som jag också skrivit i tidigare inlägg. Känslan att behöva jaga pengar när man är sjuk, den är inte rolig. Jag kan bara tänka hur känslan hade varit om jag betalat all min sjukvård själv. Att varje piller hade kostat pengar. Att jag behövt tänka att "vågar jag ringa på sjuksköterskan för att be om smärtstillande, dom kostar ju så mycket pengar dom där sprutorna man får". Att gå och ha ont, att lägga ner energi och tid på att fixa pengar så att jag kunnat bli frisk. JAG VILL INTE HA DET SÅ!

Jag kan bli så irriterad. Vi har det bra i Sverige. Jag vill inte ha det som i USA där man får 200 000-300 000 kronors skulder bara för att man varit sjuk. Jag har inte gjort något fel, jag drabbades av cancer, varför vet man inte. Vissa säger att jag hade otur, läkarna kan inte berätta varför. Dom kan inte förklara vad jag gjort för att bli sjuk. Man vet bara att det hänt.

Jag är i alla fall OTROLIGT tacksam över den svenska sjukvården och att vi betalar skatt i vårt fantastiska land. Ni får gärna tycka annorlunda men jag är övertygad om att jag, om sjukvården inte betalats med skattepengar, idag hade legat på sjukhus och helt enkelt varit påväg att dö.

Så tack svenska folket! Ni har gjort mig frisk och för det är jag evigt tacksam.

Jag är hemma! Ledsen att jag inte bloggade igår om att jag kommit hem, ni som har mig på Facebook vet ju. Men jag var ganska slö och trött igår och försökte göra så mycket "normala" saker som möjligt. Att blogga är inte något "normalt" för mig, än. Men det kanske kan bli!

Jag fick i alla fall komma hem igår! Som jag skrev på facebook, det är inte personalen på sjukhuset jag vill undvika, men det är alltid härligast att vara hemma av någon konstig anledning. Men nu är jag här, och hemma ska jag stanna ett tag. Eller ja, det var kanske en överdrift eftersom att vi ska åka till landet i helgen, men landet får iaf räknas som hemma.

Min morfar fyller nämligen 85 år idag! GRATTIS MORFAR! Har även en kusin som fyller 35 idag. Så grattis till dig också kära kusin Victor! Så vi ska äta god mat i Norrtälje i morgon och spendera helgen ute på landstället som ligger norr om Hallstavik. Jag har inte varit där på några veckor nu, så det ska bli skönt att komma ut dit. Hoppas det är fint väder också. Så man kan njuta. Fast mamma och pappa (som är där jämt) säger att det fortfarande är mycket snö där ute. Men så länge det är sol är jag glad. Min moster och hennes man kommer upp också. Dom har jag inte träffat sen begravningen förra året när min yngsta kusin dog i en olycka. Ska bli skönt att få träffa dom och prata med dom. Vi har hållt sporadisk kontakt under året som gått men har inte träffats. Så det ser jag fram emot jättemycket.

Idag kände jag mig lite bra. En av undersköterskorna angav mig som exempel.. Jag ska förklara:

Tjejen som ligger här brevid är några år yngre än jag. Ganska liten tjej, kroppsmässigt alltså. Iaf enligt mig. Vill inte beskriva för mycket, vill ju inte hänga ut folk. Jag har INGEN aning om vad hon varit med om. Förstår bara att hon gjort någon typ av operation på lungan. Troligtivis en större operation än vad jag gjorde i och med att hon har ondare än jag och annan typ av smärtstillande än vad jag får. Men iaf, idag mådde hon dåligt. Psykiskt dåligt, hon var ledsen och tyckte livet var skit. Då sa undersköterskan att titta på tjejen här bredvid. Hon har också opererats som du och blev av med sin dränering igår. Du ser ju hur hon mår. DET kändes FETBRA kan jag bara erkänna. Jag har strosat runt i korridorerna hela dagen här idag. Jag mår prima ballerina. Toppenbra. Känner knappt av såren. Det känns inget i lungan alls. Det känns toppen verkligen. Jag mår kalasbra. Jag tror att det delvis är min envishet och delvis är min positiva inställning som gör att jag tillfrisknar så fort.

I måndags kväll hade jag svårt att andas. Jag tycker att jag klarar av smärta bra men har riktigt svårt om jag har svårt att andas eller om det är något med hjärtat. Sånt är läskigt, annars får smärtan vara hur hemsk som helst. Jag hade en period på kanske 3 minuter, när jag tyckte att livet var skit. Jag grät några tårar men insåg rätt fort att varför? Det gör mig inte piggare, det gör mig inte gladare och jag blir definitivt inte friskare av att må dåligt psykiskt. Sen dess har jag nästan förbluffat personalen här på avdelningen med att jag är uppe och går. Första gångerna sa dom "Nej men vad trevligt att se dig uppe". Jag har försökt ta så djupa andetag som möjligt för att tvinga kroppen att läka snabbare och försöka få bort smärtan. Det har känts som att ju mer jag plågat mig med "smärta" desto mer har kroppen läkt. Nu kan jag ta riktigt djupa andetag utan att det känns. Så det är viktigt. Där kommer min envishet in. Jag tvingar mig själv. Jag tvingar mig att ha ont, att ligga och sova på den opererade sidan, att andas djua andetag, att vara uppe och gå, för jag vet att jag kommer bli friskare och må bättre när jag gjort det. Det är bara så roligt när man kan användas som ett positivt exempel.

Något annat jag bara måste kommentera är att jag fått veta att (åtminstone) en person lyckats googla upp min blogg, utan att veta om att den finns. DET är skitroligt! Jag hoppas verkligen att folk vill läsa bloggen, även om dom inte känner mig, eller känner till mig. Kommentera gärna om ni hittat mig genom att googla. :) 

Nu ska jag åter sprida lite positiv energi på sjukhuset! So long my friends! 

Röntgenresultatet hade kommit. Jag har en luftficka typ i lungan. Hur fan man nu kan ha det vet jag inte, luft har man väl i lungorna hela tiden? Men iaf. Det har jag, och dom tror att min kropp fixar det själv. Men det betyder att jag blir kvar en dag till. Känns surt, för jag vill hem. Men röntgen i morgon bitti och sen är planen, om det ser bra ut, att jag får åka hem!

Så har ni tråkigt idag, roa mig vettja!

Här ligger jag kvar. Fick en ny rumskamrat igår kväll. En ung tjej, typ min ålder. Vi har inte pratat så mycket, hon har väldigt ont.

Jag vill åka hem idag. Men det verkar inte som om att jag får det. Vilket suger. Men vad ska man göra. Jag får helt enkelt roa mig på sjukhus ännu en dag då. Jag förstår inte riktigt vad jag ska göra här. Röntgen verkade ha gett ett bra resultat och jag har inga starka smärtstillande tabletter mer än alvedon och voltaren. Men ändå ska jag hänga här. Aja, vi får väl se. Tror dom går rond snart, då får jag väl veta mera!

Snart kommer jag börja oroa mig för reslutatet av operationen. Inte själva såren, utan för vad biopsin kommer säga. Än har jag inte funderat så mycket på det. Men om någon vecka kommer jag ju få resultatet.. Åh vad nervös jag kommer vara. Dumt att börja härja om det nu, vi tar det senare, om två veckor typ!

Nä, nu ska jag uggla lite mer här på sjukhuset!

Tjingeling så länge Amigos!

Kära bloggläsare!

Operationen gick kalasbra. Iaf enligt kirurgen som opererade. Även om jag fick vänta ganska länge igår innan jag fick opereras. Jag tittade på klockan kvart i ett igår på dagen innan jag fick narkosen och kom tillbaka till uppvaket kl halv 4. Det blev titthål vilket är skönt, då läker det snabbare. Mamma och pappa fick komma och säga hej till mig på uppvaket också. Det kändes skönt.

Jag hade lite ont igår när jag kom tillbaka till avdelningen men nu är det mest bara ömt. Lite som om jag har slagits med någon. Dom tog bort dräneringen idag vilket inte gick smärtfritt och slutade med att dom fick klippa upp stygnen och sy dit ett nytt innan dom var färdiga. Men det var inte så farligt som det låter, även om det gjordes utan bedövning (skryt).

Men nu mår jag rätt bra. Är fortfarande ganska trött och somnar då och då. Får inget morfin men min kropp är expert på att läka sig själv, så att sova är nog bara bra tror jag. Dessutom har man ju inte allt för mycket sysselsättning på ett sjukhus. Så att sova är rätt bra. Har dock haft lite problem med maten, men det börjar ordna upp sig nu. Har bett mamma ta med nötter och godis när hon dyker upp senare. Det borde jag få i mig.

Blir inget långt inlägg idag kära vänner. Men det kommer mera, senare..

Nu är jag här, jag har fått fint armband och allt. :) Så nu tillhör jag sjukhuset tills att jag väljer att lämna.. på ett eller annat sätt..

Jag hade saknat att ligga på sjukhus.. Jag trodde iaf att jag saknade det. Fast det är lite skillnad att vara inlagd på sjukhus för att få cellgifter och för att opereras. Jag mådde ju inte dåligt alls när jag låg på sjukhus och fick cellgifter. Det var nästan bara mysigt. Men att ligga på sjukhus för att man ska opereras är inte alls lika roligt. MEN det gäller att bara hålla modet uppe och köra på! Ska försöka se Big Brother ikväll och liva upp stämningen inombords lite.

Jag ligger iaf på tvåsal. Tillsammans med en äldre dam. Hon är säkert trevlig, vi har knappt pratat.

Så om ni har tråkigt någon av de närmsta dagarna, titta förbi vettja!

I morgon läggs jag in på sjukhuset. Känns lagom roligt men det är bara en sak jag måste igenom. Var på sjukhuset igår och träffade sjuksköterskor, kirurger och narkosläkare. Det kändes väl inte riktigt som att alla dom jag träffade hade någon större koll på vad för typ av operation jag skulle göra. Men opererande kirurg hade koll, och det kändes bra iaf. Han berättade att dom ska ta biopsiprover från någon/några lungförändringar på högra lungan. Troligtvis går dom in med två titthål och tar prover. Men om dom inte kommer åt som dom ska så måste dom öppna upp några cm. Han berättade också att jag kanske måste ligga kvar några dagar, lite beroende på hur ont jag har. Men en av de andra läkarna jag träffade berättade att dom ger ut den typen av morfinbaserade läkemedel som jag fått på ortopeden och onkologen. Jag vet att jag inte mår väldigt dåligt av dom eller att jag blir helt snurrig. Så min förhoppning är att jag kan åka hem på onsdag (ska inte lova förmycket, men det är ett mål!).

Jag var på Velamsund idag och hälsade på tjejerna i min gamla grupp. Var iof inte många av dom jag red med som red kvar i samma grupp. Men två av dom tjejerna som jag ridit med tidigare red kvar iaf och det var roligt att träffa dom. Jag kunde väl dock känna lite att gå tillbaka och rida på ridskola kanske inte är riktigt vad jag vill. Men jag måste börja någonstans och jag måste börja testa att rida igen. Eftersom att jag inte ridit med mitt ben och jag vill veta hur mycket jag kan och hur mycket jag orkar. Så jag funderar på att ta någon privatlektion så småningom. Eller så åker jag ner till skåne och sätter mig på Furina igen och testar. Vi får se!

Men först - lördagskväll och jag antar att jag ska se melodifestivalen :)

Igår var jag på bio med min kompis Maja och några av hennes vänner (och vänners vänner). Vi såg Black Swan, en ganska bra film. Vi kom nog alla fram till att det är en biofilm. Så ni som funderat på att gå och se den kan verkligen göra det typ nu. Fast ha inte allt för höga förväntningar, för SÅ bra är den inte. Den är lagom bra.

I morgon är det sjukhuset som gäller. Jag ska bli inskriven på avdelningen in för min provtagning med narkos på måndag. Men läggs inte in för än på söndag. Tror jag ska göra en massa blodprov och någon röntgen också. Men har sällskap av Maja och min mamma. Så det känns bra!

Mycket tankar kring svaret på provtagningen. Men ska försöka sluta fundera på det.. Ska istället tänka på det där varma täcket man får när man ska opereras, och dom där benstrutarna man får! Det är mysigt det! Hatar bara nersövningsdelen.. Eller snarare hatar att vakna upp ur skiten.. MEN jag ska vara positiv och sluta tänka på det jobbiga. Det kommer gå bra!

Så heter det jag ska göra. Så jag slipper någon större operation, vilket känns jättebra! Fick tag på den sjuksköterska som skickade information om operationen till mig. Hon förklarade att dom ska ta prover på "lungförändringarna" som dom kallar dom. Det görs genom titthål, vilket är väldigt smidigt. Och jag skulle i stort sett inte känna av något. Så det känns väldigt lugnande till skillnad från informationen jag fick i brevet jag läste i söndags kväll.

Känns lite sjukt. Kvinnan jag pratade om pratade om "lungförändringar" för att man inte kan vara säker på att det är tumörer jag har i lungorna. Min onkolog har berättat att man inte vet exakt vad det är, det kan vara något annat än tumörer också, men att det med största sannolikhet är tumörer. Men när den här kvinnan berättade att dom inte vet alls, kändes det sjukt hoppfullt. Tänk om jag inte har några tumörer i lungorna, tänk om det är något annat? Som inte är farligt? och så har jag gått och oroat mig pisslänge för att jag har tumörer där.. Mycket tankar.. Det kanske är bäst att inte tänka så mycket på det utan bara se vad som händer på måndag när dom gjort operationen och analyserat svaret. Då vet vi ju vad det är!

Känns bra nu!

Tjipp!

Mina måndagsmornar brukar alltid vara det samma. Jag vaknar, snackar lite skit med pappa och sen åker jag iväg och tränar. Men pappa hade redan åkt till jobbet idag när jag vaknade. Så jag fick åka och träna utan pappas visa ord! Men det gick bra. Skönt att få träna lite efter helgen. Trots att jag hade mycket i huvudet så gick det ganska bra.

Det här med operationen försöker jag låta bli att tänka på, även om det är svårt. Mest för att jag inte alls vet hur operationen blir. Ingen aning om den är stor eller liten, om det är någon större rehabiliteringstid eller om jag får åka hem och leva som vanligt dagen efter. Min tanke är att jag idag ska försöka ringa avdelningen och se om jag kan få tag på någon som vet. Så jag vet vad jag ska ställa mig in på!

Efter träningen åkte jag hem och duschade. Och precis innan jag skulle fixa lite brunch så ringer telefonen. Det var en man som ville kolla om jag fortfarande var intresserad av arbetsträning. Inget säkert än, men jag hoppas liite ändå :) Komiskt nog ringde AF precis efter och var inte alls lika engagerade i att försöka få mig att arbetsträna. Såatte.. Dom kan ju ta sig i röven.. typ..

Dagen spenderas i telefon. AF ville att jag skulle ringa FK och kolla om jag måste vara inskriven hos AF för att få arbetsträna, eller om jag kan fixa allt sånt själv. Sen ska jag försöka ringa avdelningen och se om jag kan få kontakt med någon som kan berätta om vad jag ska göra för operation. Blir säkert fler samtal innan jag är färdig.. Men först.... POWERNAP!

Tjingeling Amigos!

Så mycket för att känna sig frisk. Nu känner jag mig sjuk igen.

Jag fick ett brev från Karolinska. Jag ska tydligen göra den där lungoperationen/biopsin för att få reda på om tumörerna har levande cancerceller eller inte. Det känns skönt att kunna få ett svar på om de är döda eller levande. Men jag oroar mig för själva operationen. Om det blir ett större ingrepp eller om det bara är en titthålsoperation. Jag ska till sjukhuset på fredag för inskrivning, röntgen osv.. och sen ska jag opereras på måndagen den 13. På fredag ska jag även träffa kirurg och narkosläkare. Så då får jag väl svaret på hur operationen går till!

Såna här saker gör att man känner sig sjuk igen. Och jag vill inte vara sjuk. Jag vill vara frisk!

Det är så lätt att tänka "Tänk om.." när man får en cancerdiagnos. "Tänk om jag hade gått till vårdcentralen istället för att avboka tiden jag hade" eller "Tänk om jag hade varit lite mer påstridig om att få benet undersökt av sjukvården" så hade jag kanske inte fått tumörer i lungorna och då hade det inte varit lika stor risk för mitt liv, som det är nu.

När jag fick min diagnos bestämde vi oss alla, hela min familj, för att inte tänka bakåt. Man kan grubbla ihjäl sig på varför man inte tog kontakt med sjukvården tidigare eller varför man inte förstod att det var cancer osv. Men det går inte att göra något åt, vilket vi alla fyra i familjen insåg. Vi insåg också att om vi hade hamnat i samma situation en gång till hade vi fortfarande inte tänkt att cancer var ett alternativ. Som min bror så bra uttryckte det, "cancer i benet är inte ens någon av de 10 vanligaste sakerna man tänker på när man har ont i knät/benet" och det är så sant. Min cancerfom drabbar 2 personer per miljoner invånare. Vilket är ungefär mellan 15 och 20 personer per år i Sverige. Jag tror till och med att min onkolog sa att det är mellan 10 och 15 personer som drabbas varje år i Sverige. De flesta som drabbas är barn och ungdomar mellan 10-20 år. Att få sarkomdiagnosen efter 20-års åldern är väldigt ovanligt.

Vi har dessutom i min familj insett att jag hade väldig tur. Jag hade tur att jag just den dagen tagit mig just till Cityakuten på Hötorget och att jag just träffade den kirurgen som förstod direkt vad det var. Det kanske finns en mening med vissa saker ändå..

Jag börjar må riktigt bra nu. Nästan så bra att jag tänker i termer av "Jag har haft cancer" istället för att jag har.. Jag vet att det är väldigt tidigt att tro att man är frisk, men jag mår så bra och trivs så jättebra med livet!

Ta hand om er där ute!

Oj, har inte skrivit på ett bra tag insåg jag. Har iof inte haft mycket att skriva. Har träffat mycket härliga vänner och det är tur att jag har alla er! Livet blir liksom mycket lyckligare då.

Har fortfarande inte fått någon kontakt med arbetsförmedlingen. Senast ringde mannen som jag försökt få tag på och konstaterade att han inte är handläggare och kan därför inte ta hand om mitt case. Han skulle hitta någon som skulle ta mitt case. Så jag vet inte vad som händer. AF och FK skulle ha någon form av diskussion om mig och sen kontakta mig (antar jag) när en handlingsplan lagts upp. MEN dom har fortfarande inte hört av sig. Så jag vet inte och jag kan inte kontakta AF heller eftersom jag inte vet vem som är min handläggare. Jag hoppas bara att det fixar sig snart, för jag vill ut och arbetsträna!

Min sjukgymnast är sjukskriven, så jag tränar själv utan uppsikt när jag är där. Det går ganska bra, men jag hoppas att hon kommer tillbaka och 1, kan se att jag blivit starkare och peppar mig lite att fortsätta, 2, att jag kanske kan få nya övningar att jobba med. Jag har inte sett henne på snart två månader, så jag hoppas verkligen att hon snart är tillbaka!

Det är väldigt roligt att träna. Jag märker själv att jag blivit starkare (i nästan alla muskler) och jag älskar att ha träningsvärk! Dock märker jag att jag blir riktigt trött på dagen, om jag tagit ut mig på gymmet på morgonen. Jag hoppas att det kan bli bättre så småningom och att kroppen blir piggare och piggare.

Thats all my peeps!