Nexavar

Nexavar är tydligen en riktigt kraftfull medicin på mig. Jag vet inte riktigt varför, om det beror på att min fysiska status är dålig redan från början eller om det verkligen är så att medicinen är ett riktigt gift. Men jag vaknade i onsdags och mådde inte bra. Jag mådde så uruselt så att det knappast går att beskriva. Kroppen var helt orkeslös. Jag hade inga krafter till någonting. Varken äta, blogga, titta på tv, se en film, spela spel på mobilen.. Allt det där som jag vanligtvis gör på dagarna här ute, det hade jag inte någon som helst ork till. Jag bara satt i sängen. Jag orkade faktiskt knappt prata. Så orkeslös var jag.
 
Och det känns rätt illa när man är så orkeslös att man inte orkar prata med sin omgivning. Jag började fundera där på morgonen vad det kunde bero på. För visst att jag hade varit trött i två dagar, men så orkeslös som jag kände mig i onsdags morse det hade jag inte känt av på länge. Men sen kom jag på mig. Att visst var det exakt den här känslan jag hade innan jag åkte in akut till sjukhuset..? Så kom jag på att det faktiskt hade gått 5 dagar sen vi hade höjt dosen på Nexavaret och att det var därför jag kände av denna enorma orkeslöshet
 
När vi höjde dosen så hade onkologen hälsat att om jag började må dåligt igen så skulle vi gå ner på två tabletter Nexavar, för det har ju trots allt fungerat Så vi ringde Radiumhemmet och dom bekräftade bara att jag skulle minska dosen med en tablett. Så sen i onsdags äter jag bara två tabletter Nexavar per dag.
 
Men det går ganska långsamt att återhämta sig. För orkeslös var jag hela onsdag. Igår fick jag besök av kuratorn från ASiH och jag tror att jag totalt lyckades prata med henne i 15 minuter, resten av tiden sov jag. För igår var jag inte lika orkeslös, jag var mest bara trött. Eller snarare, jag var trött på förmiddagen. För på eftermiddagen och kvällen kom orkeslösheten tillbaka. Idag känns det dock lite bättre med orkeslösheten. Men jag är trött, något som har en helt annan historia.
 
Nämligen att jag igår började få ont i ljumsken. Och det är ju inte jättekonstigt med tanke på att jag har tumörer där. Smärtan var väl hanterbar igår, det gjorde lite ont när jag satte mig upp och la mig ner i sängen, men annars så var det inget konstigt (även om jag under natten, när jag först kände av det började tänka "åh nej, ska jag få blindtarmsinflammation på det här också".). Och igår kväll när jag skulle lägga mig och sova så fick jag ett ganska kraftigt tryck över bröstet, något som jag också härleder till mina tumörer i lungorna. Det blev jobbigt att andas och jag bad mamma ringa ASiH (tänk vad skönt det är att ha dom och bara kunna slå en pling när man är orolig eller fundersam). Sjuksköterskan kom med rådet att jag skulle ta min inhalatorspuff (som vidgar luftrören och är avsvällande), min nya ångesmedicin som jag fick i onsdags Xanor, som man visserligen blir väldigt dåsig av, men som är ångestreducerande, hjälper mig att slappna av så att jag andas bättre och två morfintabletter. Så det gjorde jag och det fungerade jättebra mot andningen och trycket över bröstet.
 
Men så vaknar jag mitt i natten av att jag hade ont i ljumsken igen. Tog två morfintabletter igen och hoppades att jag skulle bli smärtlindrad och somna på det. Sov halvtaskigt fram till kl 04 när jag kände att smärtan har knappt släppt alls, jag tog en morfin till. Lyckades väl somna om lite till men sov oroligt och hade fortfarande ont, fram till kl 06 när jag ber mamma ringa ASiH och fråga vad vi skulle göra. Fick tipset att ta två morfintabletter till. Och då släppte smärtan (men jag var både trött och ganska rejält påverkad av morfinet vilket på mig ger sig i uttryck att jag blir långsam i tal och rörelse, plus att jag blir hes). Sjuksköterskan skulle också ta upp mig på ronden på morgonen.
 
På förmiddagen idag kom min läkare ut hit till oss. Han ville titta till mig och prata om smärtan och smärtlindringen. Vi konstaterade väl båda att smärtan inte pågått tillräckligt länge för att det skulle vara dags att ändra doseringen på det plåster jag har. Utan att jag får ta morfintabletter vid behov, utöver det jag får genom plåstret. Och fortsätter smärtan så får vi helt enkelt öka dosen i plåstret.
 
Annars så pratade vi om mina lungor. Han hade ju hört att jag hade haft det jobbigt vid tappningen och konstaterade själv attt nästa gång (för det blir nog en nästa gång), så ska han försöka få in mig på en avdelning så att jag får sova över och tappas i lugn och ro. Sen lyssnade han på lungorna och konstaterade att det finns vatten i båda lungorna, även om det inte alls är så mycket som det har varit förut. Men han tyckte ändå att det var värt att i början av nästa vecka åka in till sjukhuset och göra en lungröntgen och eventuellt förbereda en tappning.
 
Sen pratade vi lite om att det finns en behandlingsmetod där man sprutar in ett ämne som gör att lungan och lungsäcken sugs ihop och där med kan inte vätska tränga igenom och man behöver inte tappas på vätska. Det kanske blir ett alternativ så småninom, istället för att jag varannan vecka måste åka till sjukhuset för att tappas på vätska i lungan.
 
Det blev ett långt inlägg idag. Men det blir så när man inte bloggar på några dagar.
 
Trevlig helg!

Dåliga dagar

Det var jättehärligt att få träffa min faster, farbror och kusin en snabbis. Dom kom på eftermiddagen på lördagen och åkte vid lunch på söndagen. Men vad gör det när man i alla fall får umgås lite. Och jag vet i ärlighetens namn inte om jag hade orkat så mycket mer än så. För jag var fullkomligt slut igår kväll. Redan vid 9 tiden var jag så slut att jag bara satt och hängde med huvudet. Så del var till att göra sig i ordning inför natten och sen la jag mig i sängen och slocknade som en stock. Och jag tror faktiskt inte att jag sovit så bra som jag gjorde i natt på väldigt många månader. Det var riktigt skönt.
 
En av anledningarna till att jag var så trött var kanske för att jag inte riktigt kunde slappna av när vi hade besök här. Jag vet inte av vilken anledning, men jag blev inte trött alls i lördags kväll när vi hade ätit och umgåtts på kvällen. Jag tror att jag somnade efter klockan 01 någon gång. Vilket är väldigt ovanligt för mig. Vanligtvis brukar jag vara trött och hängig redan vid 20-21-tiden på kvällen.
 
Men det är svårt att reda ut vad som är vad när det gäller min kropp och tillståndet den är i nu. Det känns mest som att man bara får hänga med och hoppas på det bästa. För ingen dag är den andra lik. Ibland känns andningen katastrof (som idag), andra dagar är andningen mycket bättre, men jag är trött och hängig. Det känns inte som om att det finns någon logik i vad som händer omkring mig och sen hur min kropp reagerar. Vilket är väldigt underligt  och lite frustrerande, eftersom att man då inte kan förvänta sig ett visst scenario efter en viss typ av händelse.
 
Igår fick jag tokångest också. Jag har nämligen kommit underfund med att jag vill ha min familj nära mig. Det fungerar allra bäst när alla är här, mamma, pappa och Alvaro. Då känner jag mig som tryggast. Men Alvaro jobbar heltid inne i stan och kan bara åka ut de gånger han har lite längre ledigt. (VI håller på att fixa med sån närståendepenning så att han kan ta ut dagar lite då och då). Min mamma jobbar varannan vecka och åker då in till stan och bor där större delen av den veckan (ibland åker hon ut hit och sover en natt, men åker tillbaka på morgonen igen). Min pappa är pensionär (som tur är) och kan vara här ut med mig mesta delen av tiden. Men i veckan ska han också åka iväg och mamma är den som kommer vara här ute med mig då. Och igår kände jag bara att det blev så ledsamt när inte alla är här. Om man bara fick önska skulle ju hela ens familj kunna vara samlad, jämt. Det är ju då livet är som bäst.
 
På ett sätt känns det jättefånigt att vid snart 27 års ålder få ångest och bli ledsen över att man inte har familjen nära. Men jag måste också tänka på att det är en väldigt speciell situation jag är i. Mitt liv ser inte ut som alla andras. Jag är väldigt beroende av att någon hjälper mig och tar hand om mig hemma. Och vilken trygghet är då bättre än den trygghet man växt upp med och skapat själv? Tryggheten är A och O för att man ska må bra. Och om kroppen inte mår bra så måste man ju göra allt för att resten av en själv är trygg. Och det är för mig då när min familj finns omkring mig.
 
ASiH var just här och bytte plåster. Jag tog upp frågan om en syrgasgrej som är portabel, för det pratade läkaren om när han var här senast. Hon skulle kolla upp det, hon skulle också kolla upp när sjukgymnasten kunde komma hit. Det skulle vara bra med lite andningsövningar, framförallt. Sen ska jag få läkemedel till min inhalator som jag har, pari boy heter den, med kortison i, eftersom att jag har svårt att ta den där astmamedicinen som jag fått. Men läkaren sa att vi måste vänta lite med den medicinen till dess att jag trappat ner kortisonet jag har i tablettform, annars kan det ge svamp i lungorna. Och det känns som att det är något jag inte alls behöver just nu.
 
Det var väl min lilla uppdatering för idag. Nu ska jag försöka meditera/andas lugnare och så hoppas vi att jag och pappa kan komma ut på en liten hundpromenad så småningom.

Min vikt

Jag har tänkt mycket på det här med vätskan i min kropp och framförallt vätskan i mina lungor (eller i alla fall i min ena lunga, den jag dränerade här om dagen). Min pappa säger att han tycker att han ser på mig att jag minskar i omfång/volym när jag är dränerad, och det är väl kanske inte så konstigt med tanke på att 2,5 liter måste synas någonstans.
 
Och det bästa sättet att hålla koll på om man lägger på sig mycket vätska är att väga sig. Något jag inte gjort på ganska många veckor/månader. Jag tror ärligt talat inte att jag har vägt mig sen jag fick min sista cellgiftskur, vilket var sista juni, och då vägde jag runt 84 kilo. Själv märker man ju väldigt lite att man tappar i vikt, speciellt när det inte är fettet på kroppen som försvinner först, utan för mig har det ju varit muskelmassan.
 
Igår fick jag därför för mig att jag nu ska hålla lite koll på min vikt. Jag kanske bör väga mig varje dag bara för att se hur det ligger till med vätskan. Jag har ju furixtabletter att ta till också, om det skulle vara så att jag känner att jag lägger på mig väldigt mycket vätska. Men igår då, så vägde jag mig som sagt och vågen stannade på 77 kilo. (Egentligen stannade den på 76 kilo, men vågen vi har här på landet är lite av en lyckovåg, så den drar av nästan ett kilo på ens "riktiga" vikt.) Jag vet inte riktigt hur mycket vätska jag hade lungorna när jag låg på sjukhuset och vägde 84 kilo, men jag har svårt att tänka mig att det var mer än kanske 1-2 kilo. Resten är muskelmassa som jag har förlorat.
 
Men nu kan jag i alla fall hålla lite koll på vätskebalansen i kroppen. Vilket känns skönt. Då har jag ju också möjlighet att bolla med ASiH om det skulle vara något, att jag gått upp många kilon på bara några dagar. Men vi får se, förhoppningsvis slipper jag mer vatten i lungorna nu.
 
 

Permobilpromenad

Jag har haft min permobil i mer än en vecka, säkert nästan två, utan att jag tagit mig ut på en längre promenad. Men idag blev det premiär.
 
Mamma och pappa brukar turas om att ta ut vovvarna på morgonen när vi bor här ute. Mest för att hundarna ska få möjlighet till promenad även om dom också kan kissa och bajsa på tomten/i skogen runt om kring. Men det är bra att dom i alla fall får en promenad om dagen. Men sen jag kom hem från sjukhuset senast har jag haft svårt att vara själv. Jag sover inte själv, det är alltid någon (mamma, pappa eller Alvaro) som sover i soffan bredvid mig varje natt. Och det är alltid någon i huset som kan hjälpa mig om det skulle vara något. Jag vet inte om jag hade klarat av att bli lämnad helt ensam. Egentligen inte för att jag tror att något skulle hända, men ifall något skulle hända, så skulle jag få extrem panik och jag vet inte hur jag hade klarat av det. Så vi har löst det så, att någon alltid finns i min närhet.
 
Men i morse skulle mamma åka iväg och jobba en sväng. Hon åkte så tidigt att varken hon eller pappa hade orken att gå ut med hundarna innan hon åkte. Så jag och pappa bestämde att vi skulle ta ut hundarna på en promenad på förmiddagen, bara jag hade vaknat till, kommit igång och fått i mig mat och mediciner. Så vid 10.30-tiden så kom vi ut på en permobilrunda. Det var riktigt skönt och kul. Skönt att känna att man äntligen kom ut i naturen (även om vi gick/åkte på vägen) och fick se lite annat än "bara" vårt fina landställe.
 
Och det gick faktiskt väldigt bra med hundarna också. Nu gjorde vi så att pappa gick med hundarna och jag åkte bredvid. Men ingen av hundarna är rädda eller på något sätt skeptiska till permobilen. Tea, min Jack Russel tycker snarare att det är en rolig sak. Hon skuttar gärna runt den när man kör och jag tror säkert att hon skulle hoppa upp i knät på mig när jag kör om jag hade tillåtit det. Chowen är väldigt ointresserad som vanligt. Han luktar lite på den då och då, men han är annars inte så speciellt intresserad. Ibland kan han ställa sig precis framför permobilen, så att jag får väja för att inte köra på honom. Men det är skönt att dom inte är rädda för den. För det betyder ju att jag snart kanske kan ta en av hundarna själv när vi är ute på promenad.

Uppdatering

Det fortsätter att rossla i lungorna. Dock inte alls som det gjorde igår. Men jag tutar och kör ändå. Vad ska man göra liksom? Så länge jag inte får den där tokpaniken som jag fick igår när jag hostade och rosslade på en gång, det var riktigt obehagligt. Men jag har lite mediciner som ska påverka andningen och rosslet. Och så hoppas vi på att det snart stabiliserar sig.
 
Jag känner mig så glad och trygg över att ha ASiH. Jag tror inte att någon som inte varit i liknande situation som mig förstår hur befriande det är. Jag hatar, som ni vet, att ligga på sjukhus och det är så fantastiskt skönt att ha sjukvården så nära att man bara kan ringa ett samtal och så kommer dom med mediciner, eller sprutor eller vad det kan vara man behöver just så. Hade jag inte haft ASiH så hade jag troligtvis fått spendera natten som var på sjukhus. Och det hade ju inte gjort min dag bättre. Så det är riktigt betryggande att dom finns.
 
I morgon får vi besök här på landet. Min faster, hennes man (som jag kallar min farbror) och min kusin kommer och hälsar på. Först var min tanke och önskan att hela min kusins familj skulle följa med, men sen kom jag fram till att jag faktiskt inte vet om jag skulle orka med två små underbara kusinbarn. Hur mycket jag än skulle vilja, så vet jag att det skulle ta all min energi för flera dagar framåt och det är det tyvärr inte värt. Jag hoppas och önskar att jag snart är så pass pigg att vi kan ses snart ändå.
 
Jag glömde skriva att min onkolog ringde mig igår, just när jag var på väg att få dränet i lungan. Så mamma fick ta samtalet. Men det gällde min medicin, Nexavar. Nu har jag ätit halv dos Nexavar i en vecka och det har fungerat bra med illamående och kräkningar. Jag har inte haft några problem än så länge (peppar, peppar ta i trä). Så han tyckte att vi skulle höja dosen Nexavar med en tablett på morgonen, så att jag nu äter totalt tre tabletter. Och det var precis det vi kom överrens om när vi var på sjukhuset senast. Han hälsade dock att om jag skulle börja må illa och kräkas så var det bättre att jag gick ner till att äta två tabletter Nexavar istället för att plågas. Så vi får se nu hur det fungerar. Jag tog två tabletter i morse.
 
Han förklarade också att han hade pratat med de andra onkologerna och strålningsläkarna ett varv till gällande att stråla lungan. Och dom hade alla kommit fram till samma slutsats, att det just nu inte var aktuellt att stråla. Men det känns som ett kapitel som jag avslutade när vi var hos Foukakis senast. Då hade jag hoppats och trott att strålning skulle vara ett lätt alternativ att få lite bättre lungkapacitet. Men när han beskrev att man inte alls kan garantera något bra resultat, utan att det snarare kan bli sämre, så släppte jag tanken på det väldigt snabbt.
 
Jag litar på att mina läkare gör rätt riskbedömning när det gäller mig. Om dom tror på att Nexavaret har större positiv effekt på mina lungor så tror jag det också.

Stress, panik och dödstrött

Min nya ASiH läkare kom till oss igår morse. Han ville träffa mig och göra en bedömning av mitt tillstånd. Vi pratade lite mediciner och så. Han tyckte absolut att det var okej att jag tog vätskedrivande vid behov. Och det är ju bra.
 
Sen kom vi till lungorna. Han lyssnade på lungorna och konstaterade att det var en hel del vatten i den vänstra lungan och att han tyckte att det var läge att ta ut det. Speciellt med tanke på att jag pratade om att jag hade svårt att sova på något annat sätt än min vänstra sida (vilket för honom var väldigt logiskt, eftersom att jag då hade hela min högra lunga fri att andas med). Så han tyckte att vi skulle försöka fixa det där med dränering så fort som möjligt, typ redan på fredag. Det tyckte jag lät bra, för jag vet att det kommer att underlätta min andning.
 
Så jag trodde att jag hade hela dagen igår fri. Jag hade precis börjat få hjälp av mamma med att duscha när läkaren ringer och säger att han pratat med röntgenavdelningen på Norrtälje Sjukhus och att dom vill ha röntgenbilder på en gång. Eh, jaha? Vad gör man inte? Jag fick duscha färdigt (och bara att duscha för mig är en heldags-grej vid det här laget, det vet ni) och sen så snabbt jag kunde, utan att stressa (för jag stressar lätt upp mig och får då svårt att andas, panik och ångest) klä på mig, ta mig ut till bilen, åka till Norrtälje, ta röntgenbilder, få svar om att det var mycket vatten, ta blodprover, överväga att göra tappningen av lungan redan samma kväll/natt.. Allt var lite halvkaos igår eftermiddag/kväll, så tillslut bestämde vi oss för att tappningen skulle ske idag istället och att vi kunde åka hem efter att ASiH-sköterskan varit och tagit mina blodprover.
 
Sagt och gjort. Det är tur att jag har två bra, snälla och väldigt lugna föräldrar som inte stressar i onödan. För hade jag inte haft med mig dom igår vet jag inte hur det hela hade gått. Men oavsett hur lugnt och hyfsat stressfritt det var att ta sig in till Norrtälje igår så tog det all min energi. Idag är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter och ändå ska jag ta mig till Norrtälje idag igen för att få ut vätskan ur lungan.
 
Men vi har gått upp i tid, jag får inte äta frukost så det är ett moment mindre. Jag ska 1, komma ur sängen, 2, gå på toa och 3 ta mina mediciner. Sen kan jag åka. Tror ni att jag lyckas med det på 50 minuter utan att stressa?

Jag får börja nu.

Tankar, känslor och tro

Det är ett konstigt liv jag lever just nu. Den ena dagen är inte den andra lik, även om jag gör i princip samma saker, äter samma saker, tar samma typ av mediciner. Är det inte konstigt?

Kroppen är helt klart mycket speciell. Det måste man ändå få säga. Ibland känns det som om min kropp lever sitt eget liv, att jag inte har mycket att säga till om. Och ibland känns det verkligen som om jag kan styra mycket bara genom tanken. Sen jag låg på sjukhuset för snart tre veckor sen har jag haft mycket ångest. Eller snarare den har kommit och gått. Jag är ingen person som tidigare varit speciellt ångestfylld. Jag har tyckt att jag haft ett bra sätt att hantera ångesten på, när den väl varit närvarande. Men nu har jag i princip ingen chans när den väl slår till. Tankarna bara far runt i huvudet och jag mår nästan bara illa. Jag har fått ångestdämpande medicin, vilket är jätteskönt att kunna ta till när det väl blir jobbigt. Men det är också irriterande att jag inte kan kontrollera mitt huvud och mina tankar på ett bättre sätt, på ett sätt jag kunde göra innan jag blev så här sjuk.
 
Det som är absolut jobbigast just nu är andningen. Den påverkar precis allt. Den påverkar kroppen så pass att jag inte orkar gå, stå eller ens röra mig sittande på ett fysiskt ansträngande sätt (då menar jag lyfta saker, eller hålla emot när någon sätter på mig mina stödstrumpor, tex). Det kan till och med vara så illa att jag har svårt att ligga och sova på de sätt jag vill. Just nu kan jag bara sova på min vänstra sida, och lite halvt på rygg Jag älskar annars att sova på mage eller på min högra sida, men det går verkligen inte alls just nu. Vissa gånger går det inte inte för att jag flåsar alldeles för mycket, det känns nästan som om jag inte får luft, det gäller framförallt när jag lägger mig på mage. När jag lägger mig på min högra sida är det som om lungorna fylls med slem och jag börjar bara tokhosta.
 
Andningen påverkar också min ångest. Ju mer ångest jag har, desto svårare blir det att andas. Och ju svårare det blir att andas, desto mer ångest får jag. Det är som en ond spiral. Det är då jag önskar att jag kunde prata med mig själv, försöka förmå mig själv att andas lugnt och att andningen så småningom blir bättre, bara jag lugnar ner mig. Ibland fungerar det, så klart. Men man måste också förstå att min andning idag är inte alls som den var innan jag började med cellgiftsbehandlingarna i maj månad. Då kunde jag ta djupa andetag och andas "normalt". Nu är det nästan så att jag får vara glad bara jag inte flåsar när jag andas. Det är stor skillnad. På bara några månader har det blivit stor skillnad på min andning, till det sämre dvs.
 
Men jag är också övertygad om att min kropp kan återhämta sig och bli bättre. Kroppen har ju en sån grym förmåga att kompensera för sånt som den förlorat. Det har jag sett med mina egna ögon. Jag tänker bara på min stora benoperation som jag gjorde hösten 2010. Jag minns mitt första besök hos sjukgymnasten ca två veckor efter operationen och hon ber mig lyfta det opererade benet i olika vinklar. Jag minns att jag tog i för allt vad jag var värd och det kändes som om benet flyttade på sig, i alla fall några cm över bänken. Men känslan och sanningen var inte riktigt ihopkopplade just då. Men jag fick ett träningsprogram av henne, jag tränade som fasiken på det där träningsprogrammet. Minst en gång om dagen. Och efter några veckor hade det gett resultat och med långsiktig träning har jag haft riktigt bra funktion i mitt ben, trots att jag saknar muskler.
 
Jag tänker också på alla dessa människor som drabbas av stroke eller andra sjukdomar där kroppen tappar delar av sin funktion. Med rätt träning och med rätt inställning så kan man ändå bli återställd. Det kanske inte blir exakt som det var innan man blev sjuk/drabbades av olycka, men man kan ändå träna upp kroppen igen till en förmåga där man ofta kan klara sig ganska bra efteråt. Och jag tänker att jag också har den förmågan. Jag har förmågan att klara av att överleva den här sjukdomen och också få kroppen att så småningom återhämta sig tillräckligt för att jag ska kunna återgå till ett hyfsat normalt liv. Det är i alla fall vad jag tror på. Och något måste man ju tro på, annars hade jag vid det här laget redan gett upp.

Ingen dränering

Läkaren jag haft på ASiH sen jag blev inskriven för någon vecka sen slutade igår. Han jobbade tydligen bara på ASiH över sommaren, annars har han andra uppdrag som läkare. Men han var i alla fall villig att dränera min vänstra lunga på vatten, i hemmet. Vilket hade varit väldigt skönt, om det hade varit mycket vatten. Men enligt hans bedömning när han lyssnade och knackade mig på ryggen/lungan så visade det sig att vätskan inte fyllts på speciellt mycket sen han undersökte mig dagen efter att jag kommit hem från sjukhuset. Och då var frågan om jag själv ville bli dränerad (det är tydligen bara han på ASiH som var villig att göra det hemma hos oss, annars får jag ta mig till sjukhuset för att få det gjort). Men han konstaterade själv att ju mer och ju oftare man dränerar lugnan på vatten, desto fortare kommer lungan att fyllas med vatten igen. Tumörerna vill tydligen att det ska vara vatten där, och då är det kanske bara värt att dränera lungan när det verkligen behövs.
 
Och när vi sen började prata om att jag tyckte mig må mycket bättre bara efter att jag fått en vätskedrivande spruta (som troligtvis inte alls påverkar vattnet i lungorna, utan bara att jag har extra vätska i kroppen) så kom vi fram till att det kanske är mer värt att ge mig en till spruta istället för att göra en dränering. Och jag tycker att jag kunnat sova bättre och känner att andningen känns bättre när jag får kissa ur mig ordentligt. För jag har haft lite problem med det. Att kissa, vilket gör att jag undviker att dricka eftersom att det känns som om jag bara lägger på mig vatten. Och det blir lite som en ond spiral. Men ASiH kommer i morgon med nytt morfinplåster och då har jag frågat om ifall jag kan få vätskedrivande tabletter som jag själv kanske kan ta om jag känner att jag behöver. Vi får se i morgon helt enkelt.
 
Testade att köra in permobilen in i huset, och med tungan rätt i munnen fungerar det faktiskt! Då kanske jag är lite mindre beroende av att mina familjemedlemmar att dom ska kunna köra mig dit jag vill/ska.
 
Det är kul med hjälpmedel :)

Ett steg fram, två jättehopp tillbaka

Det går lite upp och ner med min ork nu för tiden. Det känns som om jag har en hyfsad dag, när jag orkar göra annat än att bara ligga i sängen och sova/glo på tv. Sen har jag två eller tre dagar när jag bara ligger. Igår var jag så frustrerad och arg på min kropp att jag grät och grät. Jag sa till min sambo att jag inte orkar mer. Att jag har tröttnat på den här sjukdomen, att jag har tröttnat på att vara stark. För det är jobbigt må ni tro. Men efter att ha fått ut all ångest och all vrede så mår man bättre, så även igår.
 
Idag har jag en hyfsad dag. Jag har orkat duscha (vilket inte sker varje dag nu för tiden kan jag erkänna. Jag är glad om jag orkar duscha typ en gång i veckan.) och snart väntar vi min faster med man hit till landet. Det ska bli kul att träffas och jag hoppas att jag orkar vara med och vara trevlig. Dom stannar till onsdag.
 
Jag tror jag har ungefär alla biverkningar från nya medicinen. Förutom det där med fötterna och händerna. Som tur är har jag inte känt av några sår eller blåsor där, än. Det är i alla fall positivt. I övrigt har jag viss aptitlöshet, ont i kroppen, ont i leder och skelett, diarré, ont i munnen, smärta i magen, trötthet och tumörsmärta. Och i morse hade jag också feber. Jag ringde sjukhuset om febern men enligt min läkare är det inte farligt. Så det var ju tur. Vi får se om det fortsätter.
 
I lungorna känns det ändå rätt okej. Pulsen är fortfarande hög vissa dagar, som idag när den ligger på 108 i viloläge. Men här om dagen låg jag ändå på 87, vilket får ses som ett framsteg. Men att lungorna känns okej är ibland bara ett litet, litet positivt steg i rätt riktning när jag är så fruktansvärt trött att jag knappt ens kommer upp ur sängen. Det är så frustrerande att vara så trött. Kroppen orkar ingenting. Det är jobbigt bara att gå på toaletten eller att resa sig och gå de 20 stegen ut till vår veranda och äta en bit mat. Har jag en dålig dag blir det mycket flåsande (när jag går, som tur är flåsar jag inte när jag sitter) och jag sitter mest och hänger i stolen.
 
Men det är som min älskling säger. Jag får njuta av dagarna som jag har idag. När jag har lite mer ork, när jag orkar vara med och inte bara ligger i sängen. Förhoppningsvis kommer dessa dagar lite oftare. Jag tycker ändå att de har kommit lite oftare nu sen jag började med nya medicinen. Så jag hoppas och tror att den nya medicinen ska ge cancern en riktig jävla omgång.
 

Orolig

Då var man på sjukhuset igen då. Trodde att jag skulle få egen sal och allt, men det visar sig att jag måste byta rum om några timmar. Så man får väl njuta så länge det varar med eget rum.
 
Det tog långt tid innan jag fick en säng överhuvudtaget. Tydligen har man stängt av den andra behandlingsavdelningen, så alla patienter måste trängas på en avdelning över sommaren. Detta pga personalbrist. (TACK ALLIANSEN!)
 
De har i alla fall hunnit ta blodprov på mig, och blodvärdet var 110 idag. Dvs inget blod behövs. Och enligt läkaren som just var här inne så är det inte pga det låga blodvärdet som jag flåsar så. Så nu blir jag orolig. Vad fan är det då som gör att jag flåsar? Visserligen tycker jag att det har blivit lite bättre med flåset, men det är tydligt att jag flåsar. Jag vill inte tro att det är tumörerna i lungorna som växt under tiden jag fått cytostatika och att det är därför jag flåsar. Dessutom tycker jag att det har kommit så plötsligt. Det började ju en vecka efter förra behandlingen, och har sen dess varit konstant. Innan dess mådde jag ganska bra och kunde gå korta promenader.

Vi får se hur det fungerar med den här behandlingen. Glädjande var i alla fall att min port fungerade utan problem. Blodretur på första försöket ur båda ingångarna. Och jag behövde inte ens ta ett djupt andetag. Det bara funkade.
 
 

Flåset

Idag var jag otroligt trött när jag vaknade. Jag vaknade i och för sig ganska tidigt på grund av att Alvaro kom hem vid halv 8 och skulle lägga sig och sova. Det är svårt att inte vakna då. Men jag sov faktiskt bättre i natt än natten innan. Även om jag fortfarande inte sov lika bra som jag gör när Alvaro sover bredvid mig.
 
Jag har fixat hundpensionat för mina två vovvar i nästa vecka när jag ska ligga på sjukhus. Jag hatar att lämna bort dom, men vad ska man göra när ingen jag känner kan ta hand om dom? Jag vet att i alla fall den ena vovven trivs bra där på pensionatet. Det är i alla fall lite skönt att veta. (Jag tror att den andra vovven också tycker att det i alla fall är okej att vara där. Även om hon trivs bäst hemma med oss.)
 
Jag har riktigt dåligt med energi just nu. Det är jobbigt att känna att kroppen knappt orkar stå upp utan att jag börjar flåsa. Och idag är det dags för blodprov, så idag måste jag ta mig ut och åka till sjukhuset. Alvaro ska följa med mig, så det känns skönt att jag inte behöver åka själv.
 
Dags att ta tag i den här dagen. Jag har inte varit utanför dörren sen i lördags. Så det är väl dags idag då.
 
 

Irritation

Jag försöker att inte irritera mig över saker jag ändå inte kan påverka. Och, om jag får säga det själv så är jag ganska bra på att inte irritera mig i onödan. I alla fall när det gäller saker kring min sjukdom och hur sjukhuset hanterar min behandling. Jag försöker acceptera och mest vara glad över att jag får den hjälp jag får.
 
Men idag blev jag både irriterad och ledsen. Jag fick ett brev för två veckor sen som sa att min nästa behandlingsperiod skulle börja måndagen den 24:e juni. Jag skulle först ta blodprov, sen till Foukakis (en annan sarkomonkolog) och sen upp på behandling kl 10.00. Och idag fick jag brev från min läkare om att min behandling blev ändrad till att börja den 27 juni istället.
 
Och det hade väl varit jätteokej, om det nu inte hade varit så att jag är väldigt beroende av att någon kan ta hand om mina hundar undertiden jag ligger på sjukhus. Och just den veckan (som från första början inte alls var en behandlingsvecka för mig, men som blev en behandlingsvecka eftersom att min förra behandlingsperiod blev flyttad för att sjukhuset strulade med att boka min behandling) är en komplicerad för min familj att ta hand om mina hundar. Vi hade lyckats planera ihop veckan tillsammans på ett fungerande (om än inte ultimat) sätt när tanken var att jag skulle behandlas den 24:e.
 
Men nu blir det istället så att ingen kan ta hand om mina hundar. Mina båda föräldrar är bortresta i jobb, min älskling jobbar natt, jag ligger på sjukhus och min storebror är bortrest hos sin flickvän i Thailand. Och jag som redan känner mig som en dålig matte som inte orkar/kan ta hand om sina hundar ordentligt måste än en gång göra dom besvikna och boka in dom på hundhotell i 4 dagar. Bara pga sjukhusets strul.
 
Jag mailade min läkare och frågade varför tiden hade ändrats men hon visste inte varför. Det är avdelningen som av någon anledning har ändrat tiden ör min behandling, och sen hör dom inte av sig till mig och berättar det, utan det får bröst- och sarkommottagningen göra. Min läkare bad så hemskt mycket om ursäkt men sa att hon inte kunde göra något åt det.
 
Nu har jag i alla fall fått kräkas ur mig min irritation. Nu är det bara att släppa det och gå vidare.
 

Senaste veckan

Oj, jag har inte bloggat på en hel vecka! Ibland går tiden bara så fort och då glömmer jag bort att jag ska blogga. Förra veckan var det 3 blodprov som skulle hinnas med och sen var det ju ledigheter också. Så sen i onsdags eftermiddag så har jag varit på landet tillsammans med mamma och pappa. Alvaro kom ut i fredags och i lördags fick jag finbesök av mina tre fina vänner från Skåne. Vi pluggade socionomlinjen tillsammans innan jag blev sjuk och eftersom att dom bor nere i Skåne och jag här så är det inte så ofta vi ses. Men nu bestämde dom sig för att komma upp och hälsa på, vilket gjorde mig jätteglad. Det var så otroligt härligt att se dom! Det gör mig så glad att mina vänner gör sig besväret att åka 8 timmar i bil bara för att få hälsa på mig i 12 timmar och sen sätter sig och åker hem igen. Det är riktiga vänner och det gör mig så gott att veta att dom finns där för mig, även när jag är sjuk.
 
Natten till lördag fick jag feber. Liksom förra omgången cellgifter så förstod jag inte riktigt varför. Jag kände mig inte sjuk och med hjälp av Alvedon och Ipren så kunde jag få ner febern. Och då kände jag mig som vanligt. Jag var kanske lite dum som inte ringde sjukhuset för att meddela att jag fått feber, men det var lördag och mina vänner var på väg från Skåne för att hälsa på mig. Jag ville inte behöva åka in till sjukhuset och bli inlagd när dom skulle komma. Så jag proppade i mig mediciner så fort jag fick frossa och på kvällen så hade febern försvunnit. Jag har en liten teori om att det skulle kunna vara mina immunstimulerande sprutor som gör att jag får frossa och feber. Men jag måste kolla det med sjukhuset först innan jag vet om det är så eller inte. Det skulle ju också bara kunna vara cancern som dom var inne på förra gången.
 
Jag har haft lite svårt med mat de senaste dagarna också. Smaken har kommit tillbaka, men av någon anledning är det bara svårt att äta. Det är lite irriterande, eftersom att jag inte vet vad det beror på. Jag hoppas att det snart blir bättre. Men jag inser att jag måste äta, så jag kämpar på med maten.
 
Men den här behandlingsperioden har varit lite annorlunda jämfört med förra. Jag mådde lite sämre på sjukhuset och kräktes två gånger. Men när jag väl kom hem mådde jag väldigt bra, ända fram till i fredags. I torsdags kände jag mig så pigg att jag var ute och tog en liten morgonpromenad med mamma och pappa innan frukost. Och det kändes väldigt bra. Men i fredags kände jag att kroppen kändes mycket mer nergången och jag började må dåligt och sen kom febern i lördags. Jag hoppas att måendet är på väg uppåt igen den här veckan.

Natten har varit god!

God morgon kära bloggläsare!

Ni börjar faktiskt bli ganska många (i alla fall för mig) som dyker upp på bloggen varje dag. Jag snittar nog på ca 40 personer som är inne varje dag och läser, vilket är väldigt roligt. Speciellt med tanke på att jag började med ungefär 4 som läste min blogg.

Än har jag inte börjat känna den där ruttna känslan i kroppen. Egentligen är det fantastiskt vad kroppen klarar av, för jag tror inte att cellgifter är något som direkt behandlar kroppen som någon prinsessa. Snarare tvärt om. Men än har den inte protesterat nämnvärt.
 
Natten har fungerat bra. Jag var ganska trött igår kväll, så jag började slumra till redan vid 21-tiden. Sen kom nattsjuksköterskan och skulle byta cytodroppet igen vid 22 och då fick man ju vakna till lite. Men mitt problem är sällan att somna, så efter det kunde jag gå på toa (så klart!) och sen somna om. Några till toabesök har det självklart blivit under natten, trots att jag själv inte druckit mycket under natten. Jag brukar försöka undvika att dricka större mängder under natten så att jag i alla fall kan få sova lite. Sen vid 04.30 var det dags för nytt dropp. I eftermiddag kl 17 har jag gjort mitt första dygn.
 
Lite roligt att jag fick träffa en sjuksköterska från förra gången i natt. Dom är två sjuksköterskor på natten och hon som egentligen skulle jobba lite längre ner i korridoren svarade på min ringning när det var dags att byta dropp. Och då hade vi lite chans att prata och hon sa att hon kände igen mig. Vilket inte är så konstigt, hon var den sjuksköterska som tog hand om mig förra gången när jag fick Methotrexate och inte fick lämna sjukhuset på en vecka. Det var väldigt struligt då, så inte konstigt att hon mindes mig. Och när jag berättade hur det var så kom hon till och med ihåg att jag då låg på samma sal som jag gör nu, bara sängen tvärs över. Det var lite roligt. Så vi pratade om vilka sjuksköterskor som jobbade kvar och så. Väldigt trevligt.
 
Sen kunde jag somna om en stund (för mig kändes det som en väldigt kort stund, men det var minst tre timmar) innan jag blev väckt och det var vägning och frukostdags. (Här vägs jag två gånger om dagen för att se om jag lagt på mig någon vätska. Än har det inte skett, men jag tror att jag inom en snar framtid kommer få en furix-spruta och kissa två liter på 30 minuter. Det är ett väldigt effektivt sätt att förlora två kilo på.)
 
Vi får se vad dagen idag har att erbjuda. Inga besök inplanerade idag. Alvaros pappa kom tillbaka till Sverige igår efter att ha varit i Uruguay över vintern. Så dom ska umgås idag och mamma och pappa är på landet och ska ta emot leverans. Så jag får roa mig bäst jag kan. Men det brukar inte vara några problem. Några toa besök här, lite droppbyte där så brukar dagen ha gått ganska fort.

So long!

Äntligen uppkopplad!

Då var jag på sjukhuset och tillslut också uppkopplad till ett cytostatikadropp. Det tog en väldans tid idag att få igång min behandling. Först hade min plats blivit tvungen att ges bort till någon akutpatient (dom bad så hemskt mycket om ursäkt för att de blev tvungna att ta akutpatienter när dom vet att jag är en inbokad patient, men dom har tyvärr inte så mycket val). Sen när jag väl hade fått en säng och fått nålar i porten så började porten strula. Det gick att spola in vätska i porten, men det krävs blodretur (att dom kan dra tillbaka blod i porten) för att porten ska vara "godkänd" att användas till dropp. Först hade sjuksköterskan i ett medel som ska lösa upp proppar och skit ifall något sitter i slangen, men när inte heller det fungerade tillräckligt så satte hon igång droppet ändå. Och sen fick jag byta rum. Och när hon sen skulle ta blodprov så ville hon testa att göra det i porten igen istället för att behöva sticka mig.

Men inte ville porten fungera. Hon försökte, och tillkallade en kollega som också försökte. Och tillslut säger den ena ssk att jag skulle ta ett djupt andetag. Och vips så fungerade det. Men bara när jag tar ett djupt andetag. Men det funkar!
 
Den här gången hade jag inte turen att få eget rum. Men det gör inte så mycket. Det är jag och några äldre damer på rummet. Och det är ju trevligt med lite sällskap. Dessutom kommer jag nog mest vara uppkopplad till min dator för att titta på mina DVD-boxar, så det gör inget om det är andra i rummet samtidigt.
 
Jag har legat på den här avdelningen 2010 när jag behandlades förra gången. Jag känner igen några av sjuksköterskorna och några undersköterskor. Även om inte dom kommer ihåg mig.
 
Vi får se hur långt tid det tar innan kroppen börjar kännas skrutt igen. Det brukar ta någon dag med cyto innan det kickar in. Just nu känns det ändå väldigt bra.
 
Nu ska jag återgå till mina DVD-boxar en stund.

Celebert besök!

Fick besök av min läkare Lidbrink idag. Hon ville kolla hur det går, hon var påväg på semester såhär över kristiflygare, så hon ville bara se hur jag mådde.

Och jag mår bra. Det är klart att det är segt att ligga på sjukhus, och hon skulle kolla upp om det finns något smidigare sätt att göra det här på, så att det inte tar så många dagar. Kanske till nästa gång. Men annars idag har jag haft fullt upp med att försöka få tag på mediciner som jag ska ha med mig hem i morgon. Det är ju en hel vetenskap, och det försvårar saken att det är röd dag i morgon och apoteken har stängt här på KS. Dessutom ligger jag på en avdelning som vanligtvis inte brukar hantera sarkompatienter, så dom har inte jättebra koll på vilka mediciner och medicinscheman jag ska ha med mig hem i morgon. Det är tur att jag gjort det här förut, så att jag vet att jag ska ha ett nedtrappningsschema på medicinerna.
 
Annars har jag sovit på förmiddagen (jag har varit riktigt seg idag) och sen har det strulat lite med droppet och pumparna som ska pumpa in cyton i kroppen. Två sjuksköterskor och tre pumpar senare så fungerade det!
 
Något att se fram emot i morgon är i alla fall att jag 1, får gå hem, och 2 innan jag går hem är det handbollsfinaler som går på svtplay som jag kan roa mig med! Så rent krast måste jag bara fördriva tiden fram till kl 14.00 i morgon. Sen är det handboll, Och i kväll är det hockey. Och innan dess får jag besök av min älskling. Så livet är inte så mycket piss ändå. Man får njuta och längta till de roliga sakerna i livet!
 
Och appropå att längta. Jag har själv kommit på att jag ska kolla upp lite resmål till vintern. Jag och Alvaro hoppas på att komma iväg på någon resa i vinter, även om det bara är för någon vecka. Jag har kollat runt lite och Mexico verkar som ett toppenalternativ! Vi får se vad som händer och sker, men att njuta av härliga bilder på internet är aldrig fel.

Drar ut på tiden!

Jag hade räknat med att få åka hem senast torsdag fm. Men det verkar dra ut mycket på tiden här på sjukhuset. Av någon anledning har jag väntat i en timme nu på att få min nya cytostatikakur och än har inte sjuksköterskan kommit in och kopplat in den. Jag förstår inte vad som tar sån tid!
 
Och ju längre tid hon tar på sig, desto senare ikväll kommer nästa cytodropp kunna kopplas in, och sen tidigt i morgon bitti för att ta ända till i morgon förmiddag innan jag kan börja med min nästa cytokur som ska gå på 24 timmar. Och ju senare blir det ju att jag får komma hem.

Men jag hoppas att jag får komma hem senast torsdag kväll. Det skulle vara bedrövligt om jag måste vänta ända till fredag bara för att alla byten tar sån tid!
 
Usch, nu ska jag sluta vara bitter. Dom jobbar så hårt och snabbt dom kan för att få allt att fungera. Dom har ju andra patienter också.

Och nu är det middag. Gott!

Första natten

Natten har varit god. På sjukhus får man förvänta sig att man vaknar då och då av olika anledningar. Men trots att jag blivit tvungen att kissa några gånger, att mina cytopumpar har pipit av olika anledningar och att cyton skulle bytas halv tre i natt, så har jag sovit väldigt bra. Jag slocknade snabbt igår kväll vid halv 12 (efter att jag fått vätskedrivande och kissat tre gånger på en timme, totalt 1,3 liter) och vaknade inte för än kl 1 när mitt ena vätskedropp hade tagit slut. Det var lite oväntat både från mig och sjuksköterskan, men pumpen pep. Hon bytte droppet och cyton vid halv 3 tiden och sen har jag kunnat sova ganska bra (pumpen pep någon gång där efter också och jag har kissat någon gång efter det).
 
Men jag är förvånad över hur bra jag mår och hur bra det går att äta, framför allt. Så som jag minns det så mådde jag ganska bra förra gången jag låg inne och fick den här behandlingen också, men då hade jag en stor tumör i benet som gjorde ont och som hindrade mig att röra mig fysiskt. Och jag har för mig att jag hade svårare att äta ju längre behandlingen gick. Men just nu känns det väldigt bra, så vi får se hur det utvecklas nu under sjukhusvistelsen.
 
Vi får se vad den här dagen har att ge, jag vet i alla fall att Alvaro kommer förbi efter jobbet och att mamma skulle dyka upp på sin väg ut till landstället. Besöken ser jag mest fram emot idag.

Efter helgen

Jaha, både ni och jag trodde att jag skulle få ett samtal av min läkare i fredags. Men jag fick inget samtal. Vilket gjorde mig både irriterad och frustrerad. Det här handlar om mitt liv och min framtid. Jag förstår att min läkare har massor av andra patienter och mycket att göra. Men jag väntar på att få svar på vad jag ska göra fram över. Det är ingen lätt sak att vänta på. Även om jag har blivit ganska bra på att vänta. Men jag vill ha svar, jag vill veta vad jag måste ställa mig in på. Jag vill veta nu.
 
Att jag inte fick svar gjorde att jag fick psykbryt i lördags morse. Jag bara grät och grät och grät. Min stackars sambo gjorde inget annat än att försöka trösta mig. Jag var så ledsen. Jag kunde inte se något positivt med något. Hittills under min sjukdomstid har jag ändå längtat efter att få bli frisk. Men i lördags morse hittade jag ingenting som gjorde det värt att kämpa. Jag var bara så ledsen. Jag ville inget och jag mådde så dåligt. Tillslut lyckades jag ändå komma fram till att jag gärna ville åka ut till landet. Så sagt och gjort. Vi packade varsin liten väska och åkte. Det är skönt att kunna ha landet så nära ändå. Det är ju trots allt bara 1,5 timme bort.
 
Och det var helt rätt beslut att åka ut dit. Fint väder, snön hade smält bort och hundarna var där ute med mamma och pappa. Det var så skönt att kunna vara ute i det fina vädret. Vi fick till och med bytt däcken på bilen (äntligen!). Och jag blev gladare och lugnare i själen. Igår åkte vi hem igen. Alvaro ska jobba och jag ska träffa min kurator i morgon och min vän Maja som jag inte träffat på länge.
 
I fredags mailade jag min läkare om att hon skulle ringt mig i fredags (hon har inte svarat) och jag har även idag på morgonen ringt sjukhuset för att meddela att hon lovat att ringa mig redan i fredags. Än har jag inte hört något, men jag förväntar mig att dom hör av sig under dagen. I alla fall på något sätt. Men jag hatar verkligen att JAG måste vara den som ska höra av mig till dom för att få någon typ av besked. Det är inte så bra vård ska fungera.
 
Så jag väntar och lovar att ge besked på bloggen så fort jag vet vad som händer.

Läkarbesöket

Okej, det blev inte riktigt som jag ville på läkarbesöket. Tumörerna har fortsatt att växa, och eventuellt har den gamla tumören i höften börjat växa igen. Det är oklart hur det såg ut med de nyaste tumörerna i ljumsken. Men framförallt hade tumörerna i lungorna växt. Det är troligtvis därför jag hostar som jag gör.
 
Så nu väntar intravenösa cellgifter igen. Exakt vilka, hur ofta och hur länge är oklart. Min onkolog ville prata med sina kollegor och en kollega hon har i Lund som hon diskuterat mig med tidigare innan hon gav besked om vilka cellgifter. Så jag vet inte mycket mer just nu, än att jag måste åka till sjukhuset i perioder för att bli behandlad. Om det blir samma kurer igen är oklart. Troligtvis blir de inte lika starka kurer som förra gången, med tanke på att mina njurar och lever inte hängde med då.
 
Just nu känns det inget speciellt. Jag vet att jag sagt tidigare att intravenösa cellgifter har varit min skräck, men just nu känns det faktiskt inget alls. Jag känner mig inte rädd eller mår dåligt över tanken på intravenösa cellgifter. Jag kanske fortfarande är chockad.
 
Och just nu är det inga besked alls som jag ser det. Jag vet som sagt inte när, hur eller hur ofta. Jag vet inte hur jag kommer må, jag vet inte om jag kommer tappa håret eller inte. Just nu känns det inte som om jag har något att ta ställning till alls faktiskt.
 
Något som ändå känns hoppfullt. När jag var på läkarbesöket i oktober 2010, efter min stora benoperation, fick jag beskedet att cellgifterna ändå inte hade tagit på tumören, och att det därför inte var värt att fortsätta med cellgifterna. Och det är något jag fortsatt att tro. Att cellgifterna inte tog på tumören. Idag visade det sig att min läkare inte hade förstått hur många omgångar av cellgifterna jag hade fått. Jag fick väldigt lite cellgifter innan operationen, så att tro att de skulle haft effekt på tumören så fort är nog mest utopiskt. Därför är nu intravenösa cellgifter ett alternativ igen.
 
Min läkare ska ringa mig på fredag för att ge besked om vilka cellgifter och hur det hela ska fungera. Vi får helt enkelt vänta till dess.

Tidigare inlägg
RSS 2.0