Permobilpromenad

Jag har haft min permobil i mer än en vecka, säkert nästan två, utan att jag tagit mig ut på en längre promenad. Men idag blev det premiär.
 
Mamma och pappa brukar turas om att ta ut vovvarna på morgonen när vi bor här ute. Mest för att hundarna ska få möjlighet till promenad även om dom också kan kissa och bajsa på tomten/i skogen runt om kring. Men det är bra att dom i alla fall får en promenad om dagen. Men sen jag kom hem från sjukhuset senast har jag haft svårt att vara själv. Jag sover inte själv, det är alltid någon (mamma, pappa eller Alvaro) som sover i soffan bredvid mig varje natt. Och det är alltid någon i huset som kan hjälpa mig om det skulle vara något. Jag vet inte om jag hade klarat av att bli lämnad helt ensam. Egentligen inte för att jag tror att något skulle hända, men ifall något skulle hända, så skulle jag få extrem panik och jag vet inte hur jag hade klarat av det. Så vi har löst det så, att någon alltid finns i min närhet.
 
Men i morse skulle mamma åka iväg och jobba en sväng. Hon åkte så tidigt att varken hon eller pappa hade orken att gå ut med hundarna innan hon åkte. Så jag och pappa bestämde att vi skulle ta ut hundarna på en promenad på förmiddagen, bara jag hade vaknat till, kommit igång och fått i mig mat och mediciner. Så vid 10.30-tiden så kom vi ut på en permobilrunda. Det var riktigt skönt och kul. Skönt att känna att man äntligen kom ut i naturen (även om vi gick/åkte på vägen) och fick se lite annat än "bara" vårt fina landställe.
 
Och det gick faktiskt väldigt bra med hundarna också. Nu gjorde vi så att pappa gick med hundarna och jag åkte bredvid. Men ingen av hundarna är rädda eller på något sätt skeptiska till permobilen. Tea, min Jack Russel tycker snarare att det är en rolig sak. Hon skuttar gärna runt den när man kör och jag tror säkert att hon skulle hoppa upp i knät på mig när jag kör om jag hade tillåtit det. Chowen är väldigt ointresserad som vanligt. Han luktar lite på den då och då, men han är annars inte så speciellt intresserad. Ibland kan han ställa sig precis framför permobilen, så att jag får väja för att inte köra på honom. Men det är skönt att dom inte är rädda för den. För det betyder ju att jag snart kanske kan ta en av hundarna själv när vi är ute på promenad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0