La Paloma
Punta del Este
I morse checkade vi ut från vårt lilla vandrarhem i gamla stan i Montevideo och körde via Atlandia (där vi stannade och badade) och Piriapolis (där vi stannade och åt) till Punta del Este. Jag hade blivit förvarnad om att Punta del Este är den del av Uruguay som inte liknar resten av landet. Och trots den varningen kunde jag ändå inte föreställa mig hur det egentligen var.
Punta del Este beskrivs vanligen som Sydamerikas paradis. Stora lyxhotell, flådiga villor och överklass. De som bor här eller har hus här är de rikaste rika i Uruguay och Argentina. Punta del Este är nämligen även Argentinarnas paradis.
Punta del Este ligger, precis som det låter, som en udde ut i Atlanten. Ute på udden finns inga stränder, men dock en enormt fin rambla, alltså strandpromenad. Det är också här de fina och flådigaste villorna ligger. På båda sidor av udden ligger de stora hotellkomplexen och även stränderna. Det bästa med Uruguay är att trots att de stora hotellen ligger väldigt nära stränderna, är alla stränder offentliga. Så alla kan verkligen njuta av det bästa Uruguay har att erbjuda, utan att betala en spänn.
Vårt hotell, som ligger bland de stora flådiga villorna ute på udden, saknar moderniteter skulle vi kunna säga.. När vi checkade in på hotellet registrerade den äldre damen i receptionen vår ankomst för hand, med papper och blankett. På frågan om Alvaros civilstatus kunde han bara svara "gift" eller "singel", inget där emellan. (Just under dessa två dagar är vi därför gifta). Vi konstaterade att nymodigheter inte riktigt var grejen här (trots att de enligt bokningssodan hade trådlöst Wifi och hon hade en liten kopiator bakom disken.) Vi frågade om hon tog kort och hon svarade att hon bara tog Visa och MasterCard. Vi skämtade lite, medan vi väntade på att hon skulle skriva färdigt alla dessa lappar, att hon säkert skulle ta betalt med en sån där kortdragare som var populär på 80-talet. Innan magnetremsor, chip och Internet. Ni vet en sån där man lägger kortet i en dragapparat, lägger ett papper och drar sen fram och tillbaka en grej som kalkerar kortets nummer på pappret.. Och efter en kvart eller så, var det precis en sån apparat hon använde, innan hon ringde banken på telefonen för att registrera överföringen.
Hotellet ligger visserligen bra till, men standarden är inte den bästa. Sängöverkastet är både fläckigt och sunkigt, duschdrapperiet är det hål på och för att få igång golvfläkten i rummet måste man spänna elkabeln över dörrknoppen på garderobsdörren. Tv:n har två kanaler och en gammal antenn. Ni vet en sån som man måste justera hela tiden för att få minst dålig bild... Men hotellet är billigt och ligger väldigt fint. Vi tänkte dessutom inte spendera vår tid i Punta del Este på hotellrummet. Sängen är skön, rummet hyfsat svalt och duschen fungerar. Resten löser sig!
En annan rolig grej med nymodigheter. Igår var vi inne på en TaTa-butik. Det är motsvarande Ica eller Konsum hemma. I kassan tänkte vi betala med kort, vilket har visat sig vara lite komplicerat här i Uruguay. Här finns inte våra chip-avläsare, utan här har dom det gamla systemet där kassörskan drar magnetremsan i en magnetremsa-avläsare i tangentbordet i kassan. Så kassörskan tog emot kortet och drog en 3-4 gånger innan hon konstaterade att det inte funkade. Vi trodde att hon då skulle ge upp, men hon böjde sig bara ner under disken och tog upp en brun läder-necessär. I den hade hon en plastficka som hon la kortet i, spände den överflödiga plasten runt kortet och drog det i magnetläsaren. Direkt fungerade det. Vi stod först helt chockade och sen skrattade vi gott. Hur kassörskorna på TaTa kommit på knepet med plastfickan får vi nog aldrig veta.
Det är väldigt härligt här i Uruguay. Trevligt folk, god mat, härliga stränder och fint väder. Men jag inser dock att jag måste öva på min spanska.
Ciao!
Punta del Este beskrivs vanligen som Sydamerikas paradis. Stora lyxhotell, flådiga villor och överklass. De som bor här eller har hus här är de rikaste rika i Uruguay och Argentina. Punta del Este är nämligen även Argentinarnas paradis.
Punta del Este ligger, precis som det låter, som en udde ut i Atlanten. Ute på udden finns inga stränder, men dock en enormt fin rambla, alltså strandpromenad. Det är också här de fina och flådigaste villorna ligger. På båda sidor av udden ligger de stora hotellkomplexen och även stränderna. Det bästa med Uruguay är att trots att de stora hotellen ligger väldigt nära stränderna, är alla stränder offentliga. Så alla kan verkligen njuta av det bästa Uruguay har att erbjuda, utan att betala en spänn.
Vårt hotell, som ligger bland de stora flådiga villorna ute på udden, saknar moderniteter skulle vi kunna säga.. När vi checkade in på hotellet registrerade den äldre damen i receptionen vår ankomst för hand, med papper och blankett. På frågan om Alvaros civilstatus kunde han bara svara "gift" eller "singel", inget där emellan. (Just under dessa två dagar är vi därför gifta). Vi konstaterade att nymodigheter inte riktigt var grejen här (trots att de enligt bokningssodan hade trådlöst Wifi och hon hade en liten kopiator bakom disken.) Vi frågade om hon tog kort och hon svarade att hon bara tog Visa och MasterCard. Vi skämtade lite, medan vi väntade på att hon skulle skriva färdigt alla dessa lappar, att hon säkert skulle ta betalt med en sån där kortdragare som var populär på 80-talet. Innan magnetremsor, chip och Internet. Ni vet en sån där man lägger kortet i en dragapparat, lägger ett papper och drar sen fram och tillbaka en grej som kalkerar kortets nummer på pappret.. Och efter en kvart eller så, var det precis en sån apparat hon använde, innan hon ringde banken på telefonen för att registrera överföringen.
Hotellet ligger visserligen bra till, men standarden är inte den bästa. Sängöverkastet är både fläckigt och sunkigt, duschdrapperiet är det hål på och för att få igång golvfläkten i rummet måste man spänna elkabeln över dörrknoppen på garderobsdörren. Tv:n har två kanaler och en gammal antenn. Ni vet en sån som man måste justera hela tiden för att få minst dålig bild... Men hotellet är billigt och ligger väldigt fint. Vi tänkte dessutom inte spendera vår tid i Punta del Este på hotellrummet. Sängen är skön, rummet hyfsat svalt och duschen fungerar. Resten löser sig!
En annan rolig grej med nymodigheter. Igår var vi inne på en TaTa-butik. Det är motsvarande Ica eller Konsum hemma. I kassan tänkte vi betala med kort, vilket har visat sig vara lite komplicerat här i Uruguay. Här finns inte våra chip-avläsare, utan här har dom det gamla systemet där kassörskan drar magnetremsan i en magnetremsa-avläsare i tangentbordet i kassan. Så kassörskan tog emot kortet och drog en 3-4 gånger innan hon konstaterade att det inte funkade. Vi trodde att hon då skulle ge upp, men hon böjde sig bara ner under disken och tog upp en brun läder-necessär. I den hade hon en plastficka som hon la kortet i, spände den överflödiga plasten runt kortet och drog det i magnetläsaren. Direkt fungerade det. Vi stod först helt chockade och sen skrattade vi gott. Hur kassörskorna på TaTa kommit på knepet med plastfickan får vi nog aldrig veta.
Det är väldigt härligt här i Uruguay. Trevligt folk, god mat, härliga stränder och fint väder. Men jag inser dock att jag måste öva på min spanska.
Ciao!
Jan. 28, 2013
Dåligt uppdaterad blogg
Vi får också se vart jag kan blogga här näst. Den som väntar på något gott.... Framme!
Resa!
Snabb uppdatering
Tungt besked
Allt har varit planerat inför den här resan som vi ska göra på fredag. Mediciner, blodprover... allt! Men inget fick ju gå fel! Inte det här året, det här var året när vi skulle komma iväg.
Men så fick jag samtal idag. Från min kontaktsjuksköterska på KS. Blodprovet såg inte så bra ut, jag hade låga trombocyter igen, så som det var i höstas. Mitt värde låg på 77. Ett värde som ska vara över 100. Då (i höstas) var mina läkare oroliga över att jag kanske hade leukemi också. Men efter ett benmärgsprov visade det sig att min kropp bara var trött. Och det kan den ju vara nu också, medicinen påverkar ju allt sånt. Det kan också vara något annat. Blodprovet såg ju bra ut förra veckan, så vad som hänt till den här veckan vet jag inte. Jag känner mig pigg och frisk, trots allt.
Men det är jobbigt att min kropp inte fungerar som jag vill att den ska fungera. Jag vill inte att vi ska behöva ställa in den här semestern också. Vi vill komma iväg till sydamerika. Bestämt är att jag inte ska börja med medicinen innan jag tar nytt blodprov. Nytt prov tas på måndag och då ska kontaktssk ringa igen.
Det värsta är att man inte kan göra något. Det är benmärgen som är trött och det finns inget man kan äta eller dricka för att den ska vakna till liv igen. Det finns ju mediciner för att få den att vakna. Vi får se om det blir akuellt, eller om jag bara ska vänta med medicineringen till dess att jag kommer hem (vilket iof blir väldigt långt tid).
Så blir det att leva i ovisshet igen. Jag hatar det. Men det gäller att ställa in sig på att allt är som vanligt och att det är det fram till måndag innan ssk ringer. Jag känner dock att jag inte riktigt är mig själv i psyket. Jag är inte lika lugn och resonabel som jag brukar vara. Jag känner mig mer hispig och har mer katastroftankar. Till exempel så började jag gråta efter det här beskedet. Vilket jag inte brukar göra.
Helgen får spenderas med att väcka en trött benmärg.
