Kommentarer!

Det gör mig så glad när jag får kommentarer på bloggen. Det känns fantastiskt att det finns människor som vill följa mig på bloggen och hur det går med sjukdomen. Det var därför jag startade bloggen, så att man på ett lätt sätt kan följa vad som händer. Och när vänner som jag inte träffar eller hör av så ofta kommenterar att dom läser, blir jag väldigt glad. Då känns det som om att jag inte är ensam att fightas mot den här sjukdomen.
 
Jag har insett att jag borde byta foto på bloggen. Nu mera har jag ju hår. Väldigt långt dessutom... Och väldigt lockigt. Så jag borde fixa ett nytt kort på mig själv. Jag var hos frisören för några veckor sen och jämnade till topparna. Jag hade ju inte klippt mig sen jag rakade av allt hår. Jag hade bara låtit det växa. Så det var dags att fixa till det. Min sambo tyckte inte att han såg någon skillnad alls gällande längden på håret. Och det var ju bara topparna som klipptes och eftersom att jag har så lockigt hår så syns det inte alls när det klipps så lite. Men hon klippte upp lite i bak och tunnade ut håret lite (jag har ju så tjockt hår!). Det kändes väldigt skönt.
 
Ett vanligt problem som dyker upp när man småpratar med människor (som hos frisören) är frågan "vad jobbar du med?". Jag är ju så jäkla dålig på att ljuga, så jag säger nästan alltid att jag är sjukskriven. Jag har försökt att någon gång säga att "jag jobbar på ett liknande HVB-hem för ungdomar", men om personen frågar mer saker om mig så måste jag tillslut säga att jag har cancer och är sjukskriven, men att jag arbetstränar. I början av min sjukdom så tyckte jag att det var helt okej att prata om sjukdomen jämt. Den var en sån stor del av mig just då, den var hela jag just då. Och att prata om den var som att prata om sitt jobb eller sin familj. Den fanns där hela tiden och den var mitt uppdrag då. Men ju längre tiden har gått och ju mer jag insett att jag är mer än bara en sjukdom desto mindre vill jag prata om cancern. Det är inte så att jag avskyr att berätta om det, jag berättar gärna om sjukdomen och vad jag varit med om, men jag vill vara något mer än bara sjuk. Därför älskar jag att vara på jobbet. Kollegorna vet om att jag är sjuk och när saker händer gällande min sjukdom så kan vi prata om det och dom frågar saker. Men det är annars väldigt lite prat om cancer. Vi pratar om ungdomarna som vi jobbar med och problemen som ska lösas. Och det känns så jäkla skönt. Där känner jag mig inte ett dugg sjuk. Där är jag en resurs!
 
Idag ska vi bjuda svärfar (får man säga så även om jag och Alvaro inte är gifta?) på lunch. Han åker nämligen iväg i morgon och bor i Uruguay över vintern. Förhoppningsvis kommer jag och Alvaro iväg på en resa till Uruguay i vinter så vi kan hälsa på honom. Men först blir det lunch på stan!

Hello all you beautiful people!

Åh, jag mår så bra. Tänk, det är väl konstigt att man kan må bra när man har en livshotande sjukdom. Men just nu trivs jag med mycket i mitt liv, vilket gör att det som inte går min väg är lättare att hantera. Igår insåg jag vad fina människor jag har omkring mig. Min sambo, min familj och släkt, mina vänner. Alla är guld värda! Och så har jag mina två älskade vovvar som finns vid min sida jämt. Livet är så härligt!
 
I torsdags var det familjemiddag hos mamma och pappa. Det är alltid lika härligt att umgås med familjen. För något år sen var det "bara" mamma, pappa, jag och Hugo (och hundarna självklart). Men vår lilla familj har utökat med Alvaro och Hugos flickvän M. Vilket gör familjemiddagarna mycket roligare och mig lyckligare.
 
I torsdags var också min sista strålning. Det har gått så fort och väldigt smärtfritt. I början skrev jag att jag kände av att det gjorde lite ont i skelettet. Men det försvann efter några gånger och sen har jag inte känt av strålningen alls. Jag har inte ens fått något märke i huden (likt det jag har på benet. Där är jag "brunare" och huden är läderaktig). Nu hoppas vi på att medicinen gör sitt och att det visar bra resultat på nästa röntgen. Jag tror dock att det är ett tag kvar till nästa röntgen. Min kontaktsjuksköterska ringde mig i torsdags och frågade hur jag mådde. Hon sa då att hon skulle boka in mig för ett läkarbesök i slutet av september. Jag har dock för mig att min läkare sa på förra läkarbesöket att hon ville träffa mig då för att se hur jag mår och hur det fungerar medicinerna. Och att hon sen skulle beställa en röntgen och att vi efter en månad skulle ha ny uppföljning och se hur tumören såg ut då. Så röntgensvar får vi nog vänta på några månader.
 
Men det känns ändå skönt. Det ger mig chans att andas ut och njuta av det jag har här och nu. Det känns lite som jag levde tidigare, innan jag fick veta om tumören i höften. Jag levde i 3 månaders perioder. Efter varje röntgen kunde jag andas ut och leva till det var dags för nästa röntgen. Och lite så lever jag nu också. Jag försöker att inte fundera så mycket på hur röntgen kommer se ut eller vad som kommer sägas på läkarbesöket efter röntgen. För just nu spelar det inte någon roll. Just nu spelar det bara roll hur jag mår och jag mår väldigt bra. Jag lever efter det. Vad som händer efter nästa röntgen får vi ta då och jag är säker på att jag dagarna innan kommer hinna oroa mig tillräckligt mycket för att jag ska slippa oroa mig nu.
 
Idag hade jag tänkt att jag bara skulle ta det lugnt. I 2,5 vecka har jag varje vardag åkt till sjukhuset och strålat mig. Och de dagar jag inte varit på sjukan har jag gjort andra saker. Så idag tänkte jag ta det lugnt och inte göra något speciellt alls. Det enda som får mig att ta mig ut idag är hundarna, annars ska jag bara slappa. För det kan jag behöva!

Positiv!

Jag känner mig otroligt positiv just nu. Positiv inför beskedet och positiv inför framtiden. Just nu känns det som om inget kan stoppa mig från vad jag vill. Det känns väldigt skönt. Känslan är skön i hela kroppen, även om jag fortfarande känner av höften.
 
Det där med höften är väldigt konstigt tycker jag. Senast på läkarbesöket så sa jag till min läkare att jag tror att jag känner av den där grejen som dom tog prover på igår. MEN igår när dom tog prover så var det inte ens i närheten av där jag har ont. Jag har ont i höften, dom tog prover på bäcken-kanten. Så jag tror inte alls att det hör ihop. Det som gör ont i höften är mer muskulärt eller senor som gör ont (tror jag). Det känns inte som om det gör ont i skelettet och det är det jag trott hela tiden att det är muskulärt och inte något med skelettet. Men så när hon frågade om jag "kände av det i höften" så trodde jag ju att smärtan hängde ihop med det där vad det nu är. Så efter det hade jag ju jäkligt ont, vilket troligtvis var psykologiskt. Men men. Jag har hittat ett sätt att strecha det där muskelfästet eller vad det nu kan vara som gör så jäkla ont ibland. Jag hoppas att det kan bli bättre snart, jag har ju haft ont ett tag där.
 
I helgen blir det ut till landet igen. Det ska bli skönt att vara där ute med familjen och i helgen blir det lite firande också, eftersom att min sambo fyller år!
 
Jag vill att mitt liv ska fortsätta i den här riktningen. Det känns så skönt och så bra och jag vet vad jag vill. Kan det se till att bli så då också? Jag ska kämpa för att få som jag vill.

Home!

Äntligen hemma! Eller... Kanske inte så mycket äntligen, egentligen. Vi har haft en riktigt bra semester, även om vi inte hade uppfattat att den engelska drottningen hade sitt diamantjubeleum just i helgen. Så det var extremt mycket folk ute på gatorna framför allt på söndagen. Men vi har gjort andra saker, som att gå på madame tussauds, sea world och åka i London eye.

Skönt ändå att få komma hem. Hotellet vi bodde på var inte det bästa eller trevligaste. Så att få sova i sin egen säng när man kom hem var lycka.

Lägger upp några bilder från Madame tussauds, big ben, London eye och sea world.

 

 

 


Ett år - London!

Idag firar jag och pojkvännen ett år tillsammans. Tänk att det gått så fort.

Så vi tänkte åka iväg på en liten ett års tripp till London över helgen. Varken Alvaro eller jag har varit i London sen vi var i unga tonåren. Så det blir kul att se stan igen, typ 10-15 år senare.

Vi hörs igen när vi kommit hem. Förhoppningsvis med några fina bilder också.

So long!


Roslagen!

Den här helgen har spenderats med pojkvännen på landet. Så otroligt härligt att få vara där ute och njuta av livet. Sol, värme, kärlek. Det är väl nästan det enda man behöver.

Det är så underbart när man kan vara lycklig. När man känner att allt är underbart. När man känner ro i själen och kan njuta av vad livet har att erbjuda. Efter allt jag gått igenom är det såna enkla saker som gör att jag känner att jag lever livet.

Nästa måndag är det dags för röntgen. Jag är faktiskt lite orolig. Det är jag ju alltid, men av någon anledning känns inte min kropp 100 % vilket gör mig fundersam. Så idiotiskt att tänka i de banorna överhuvud taget. Men jag vill vara frisk!

Nästa helg är jag och Alvaro i London. Vi firar nämligen att vi varit tillsammans i ett år då. Det känns helt galet. Har det redan gått ett år? Har vi "bara" varit tillsammans i ett år, det känns som om vi känt varandra i evigheter... Men så härligt ändå att få spendera ettårsdagen i London tillsammans med min kärlek. Det är sånt som gör mig fantastiskt glad!

Men först en jobb-vecka. Jag trivs riktigt bra på jobbet. Roliga kollegor och klienter. Jag har planer på att trappa upp min arbetstid lite. Vill ju försöka komma upp i 50 % och bli anställningsbar snart! Målet är till årsskiftet, men det gör ju inget om det går fortare än så. Jag vill, jag vill, jag vill. Nu är det bara kroppen som ska orka också, så är saken biff!

Bjuder på några härliga bilder på underbara Roslagen!

God natt!


Lycka

Det känns som om mitt liv börjar ordna upp sig. Det som har varit på hold så länge nu (1,5 år), kanske kommer tillbaka. Den känslan är enorm. Det finns mycket drömmar som jag vill förverkliga och det känns som om dessa drömmar kommer ett steg närmare att bli förverkligade snart. Jag vågar tyvärr inte skriva ut exakt vad det är som är på väg att hända. Men det handlar om jobb.

Igår fyllde morfar år. Han blev 86 år gammal. Det är en riktigt bra ålder på en gammal man. Men hans minne är inte riktigt med honom. Mormor hjälper honom så gott det går men ibland är det jobbigt för henne också. Men igår var vi där och blev bjudna på restaurang. En väldigt trevlig restaurang i Norrtälje med god mat och STORA portioner. Jag åt en planka och kunde knappt få i mig halva plankan. Så jag tog en doggybag. Men det kändes skönt att sitta ner och få träffa mormor, morfar, mamma, pappa och brorsan en stund. Det händer inte så jätteofta att vi kan sitta ner, allihopa och bara umgås. Så det är så underbart att få göra det. Synd att min älskling inte kunde vara med bara.

Våren är ju på väg. Det är för mig helt fantastiskt för det innebär att jag kan ta längre promenader med vovvarna. När det är snö och halt är det svårare och jobbigare att ta långpromenader. Så när våren kommer så går vi mycket. Nu när pojkvännen inte är hemma heller så har jag inte så mycket mer sysselsättning än att ta promenader (man kan ju titta på tv, men det är ju inte så mycket roligt på tv att se). Så jag promenerar och promenerar, vilket hundarna verkar tycka om. Dom sover i alla fall gott efteråt. Snarkar så högt att när man väl sitter och tittar på tv så måste man höja ljudet till max för att höra vad dom säger. Men det är underbart när mina små grisar mår bra.

Det är fantastiskt skönt med ögonen också. Att jag kan se ordentligt utan linser och glasögon. Visserligen har inte synen stabiliserats riktigt än, så till och från blir det lite suddigt (inte så suddigt att jag inte ser, men lite suddigt). Men det ska ta några veckor till innan det är helt perfekt. Jag är väldigt nöjd att jag gjorde operationen. Synen är bra och jag har inga besvär med ögonen.

Just nu känns allt bara så jäkla bra. Det är underbart!

Oman

Oj. Jag måste ju hinna blogga också, kom jag på!

Hej på er, förresten! Jag är hemma nu. Vi kom, efter mycket om och några men, hem igår eftermiddag. Flyget var 12 timmar försenat ("Bara?" som en svensk man uttryckte sig när han fick beskedet). Lagom trötta var vi när vi kom hem, och direkt satte oss i bilkö för att komma hem från Arlanda. Vi skulle egentligen ha landat kl 02.55 på natten och insåg att för att ta oss hem (och även dit) så blev vi tvungna att ta bilen. Men vi landade istället kl 14.50 och då var det betydligt fler bilar som var ute på vägarna.

Men utöver förseningarna så har resan varit toppen. Vi har bott på lyxhotell (nästan gratis!), solat, badat i Omans största pool, ätit god mat, druckit piña colada och varit ute i världens största sandöken. Och nej, Sahara är inte världens största sandöken, Empty Quater eller The Rub' al Khali, som den heter på Arabiska, är världens största sandöken. Där sov vi under bar himmel och fick sand i ungefär alla kroppsöppningar ni kan tänka er. Huden blev nästan peelad och håret var alldeles strävt. Men det var jäkligt häftigt att sitta ute i öken, med ett gäng man aldrig hade träffat förut (en del svenskar och några omanier), mysa vid elden och sen lägga sig och sova på madrasser, under filtar och sova under bar himmel.

Jag kan verkligen rekomendera att åka till Oman om man vill ha sol och bad. Tidsomställningen är bara 3 timmar, även om flygresan är ca 8 timmar. Men det är nästan garanterat sol och värme. Så för er som är nyfikna på ett väldigt trevligt och vänligt arabiskt land med härliga människor, tycker jag ska åka till Oman.

För övrigt mår jag förresten bra. Jag höll på att glömma bort att skriva det. Foten och framförallt benet, blev lite stelt under flygresan. Men det har gått bra ändå.

Jag missade dock min läkartid som jag hade inbokad igår kl 13 på onsdagen för att få svar på röntgen som jag gjorde innan jag åkte. Jag satt som bäst och funderade på läkarbesöket (som man alltid gör inför att man ska få svar på röntgen) när vi fick reda på att vi skulle bli 12 timmar försenade hem. Men jag hoppas på att jag snart kan få en ny tid till sjukhuset.

Annars rullar livet på som vanligt.

Honey, Im home!

Inte för att min älskling var hemma så jag kunde ropa så. Men jag har i alla fall kommit hem till stan. Må man säga vad man vill om landet, det är otroligt mysigt att vara där, men det är skönt att få komma hem också. Så nu har jag duschat (jag duschade där ute också, men vattnet där ute är lite konstigt och håret blir.. ja.. konstigt..), och nu sitter jag i soffan och njuter.

Jag kunde gå upp för trappan här hemma alldeles utan besvär. Det kändes så skönt. Jag kan ta mig upp för trappan genom att gå, behöver inte hoppa tre trappor. Och det känns så skönt! Jag känner mig fri och stabil på fötterna. Det är helt underbart!

Så i morgon har jag och pojkvännen bestämt att vi ska gå på bio. Det ska bli så härligt att få komma ut och göra vanliga saker. Jag och Alvaro brukar gå mycket på bio och jag är så glad att jag kan få komma ut och titta på bio i morgon.

Bara att få göra vanliga saker. Typ som att gå och handla har jag inte gjort på länge. Det är en befrielse att kunna ta sig runt själv. Jag är så glad, så glad, så glad!

Var en sväng hos min sjukgymnast idag. Fick lite nya övningar att göra till den 10 när jag ska ta av gipset. Och så ska jag tillbaka till henne den 11 januari, utan gips!

RSS 2.0