Att hjälpa sig själv..
Nu är boken utläst. Jag måste erkänna att det tagit längre tid än vad jag velat att det skulle göra. Men mycket beror på att boken ger mycket tankar, funderingar och känslor. Det är också väldigt mycket fakta i boken (om man nu väljer att ta den till sig). Därför är det behövligt att stanna upp, fundera och diskutera bokens innehåll då och då. Jag tror att det är därför den tagit lite längre tid för mig att läsa, än en skönlitterär bok.
Men boken är bra. Om man är intresserad och väljer att tro på att de han skriver kan ha vissa poänger, så är den riktigt bra. Han påpekar hela tiden att även om cancer är en välfärdssjukdom så är vi som redan blivit drabbade inte skyldiga till vår egen sjukdom. Han menar också på att om man väljer att ta boken till sig är upp till var och en av oss. Han vill inte tvinga innehållet på någon människa.
Men det han skriver i boken är inte hokus pokus. Det handlar inte om mediciner eller något som påverkar den mänskliga kroppen negativt, snarare tvärt om. Han menar på att det är viktigt att ta hand om sin kropp, att lyssna på den och ha en tro på att den kan ta hand om sig själv. Kroppen är bättre på att läka sig själv än vad vi ger den kredd för. Författaren menar också att man inte ska säga nej till konventionell behandling, som cellgifter, operation och strålning. Boken, eller tipsen i boken, är ett komplement till dessa behandlingar och har man inte blivit drabbad av cancer så kan man göra mycket för att slippa få sjukdomen. Bara man tar hand om sin kropp och använder den till vad den är till för.
För det han påpekar i boken är att vi bör äta rätt typ av mat. Med det menar han sånt som naturen gjort. Man ska i så stor utsträckning som möjligt undvika sånt som är "påhittat". Dvs halvfabrikat eller helfabrikat, sånt som är besprutat och innehåller kemikalier och tillsatsämnen. Ersätt sånt med frukt (ekologiskt eller skippa skalet på frukten), grönsaker och ekologiska kött och mejeriprodukter. Undvik sånt med högt GI-värde och undvik också socker. Kryddor är också bra grejer, samt grönt te. (Är man jätteintresserad så beskriver han i boken exakt HUR dessa kryddor, grönsaker, frukter och kryddor påverkar cancern.)
Författaren syftar också på att man bör ta vara på kroppen, psykiskt och fysiskt. Med det menas att kroppen är till för att röra på sig. Den mår bättre då. Så minst 30 minuters promenad sex gånger i veckan. Man bör också lära sig att meditera eller på andra sätt hitta sitt inre. Detta menar han på är väldigt viktigt för att kunna få kroppen att slappna av och för att stärka immunförsvaret.
Det bästa med boken som jag tycker är att varje påstående han gör i boken, att något minskar eller bidrar till cancer, kan han följa upp med studier. Ofta inte bara en studie utan flera. Och som jag skrev tidigare, han beskriver hur det påverkar kroppen.
Är man intresserad av kropp, hälsa och vill veta vad man kan göra för att försöka slippa få cancer - Läs boken. Den är väldigt bra! Jag rekomenderar den väldigt starkt. Speciellt om man är flera som läser boken, så kan man diskutera innehållet tillsammans.
Men boken är bra. Om man är intresserad och väljer att tro på att de han skriver kan ha vissa poänger, så är den riktigt bra. Han påpekar hela tiden att även om cancer är en välfärdssjukdom så är vi som redan blivit drabbade inte skyldiga till vår egen sjukdom. Han menar också på att om man väljer att ta boken till sig är upp till var och en av oss. Han vill inte tvinga innehållet på någon människa.
Men det han skriver i boken är inte hokus pokus. Det handlar inte om mediciner eller något som påverkar den mänskliga kroppen negativt, snarare tvärt om. Han menar på att det är viktigt att ta hand om sin kropp, att lyssna på den och ha en tro på att den kan ta hand om sig själv. Kroppen är bättre på att läka sig själv än vad vi ger den kredd för. Författaren menar också att man inte ska säga nej till konventionell behandling, som cellgifter, operation och strålning. Boken, eller tipsen i boken, är ett komplement till dessa behandlingar och har man inte blivit drabbad av cancer så kan man göra mycket för att slippa få sjukdomen. Bara man tar hand om sin kropp och använder den till vad den är till för.
För det han påpekar i boken är att vi bör äta rätt typ av mat. Med det menar han sånt som naturen gjort. Man ska i så stor utsträckning som möjligt undvika sånt som är "påhittat". Dvs halvfabrikat eller helfabrikat, sånt som är besprutat och innehåller kemikalier och tillsatsämnen. Ersätt sånt med frukt (ekologiskt eller skippa skalet på frukten), grönsaker och ekologiska kött och mejeriprodukter. Undvik sånt med högt GI-värde och undvik också socker. Kryddor är också bra grejer, samt grönt te. (Är man jätteintresserad så beskriver han i boken exakt HUR dessa kryddor, grönsaker, frukter och kryddor påverkar cancern.)
Författaren syftar också på att man bör ta vara på kroppen, psykiskt och fysiskt. Med det menas att kroppen är till för att röra på sig. Den mår bättre då. Så minst 30 minuters promenad sex gånger i veckan. Man bör också lära sig att meditera eller på andra sätt hitta sitt inre. Detta menar han på är väldigt viktigt för att kunna få kroppen att slappna av och för att stärka immunförsvaret.
Det bästa med boken som jag tycker är att varje påstående han gör i boken, att något minskar eller bidrar till cancer, kan han följa upp med studier. Ofta inte bara en studie utan flera. Och som jag skrev tidigare, han beskriver hur det påverkar kroppen.
Är man intresserad av kropp, hälsa och vill veta vad man kan göra för att försöka slippa få cancer - Läs boken. Den är väldigt bra! Jag rekomenderar den väldigt starkt. Speciellt om man är flera som läser boken, så kan man diskutera innehållet tillsammans.
Fantasilös rubriksättning
Nu har det snart gått tre veckor sen min pojkvän åkte iväg till USA. Vilket betyder att han snart är hemma. I morgon får jag träffa honom igen, vilket känns väldigt skönt. Jag har saknat honom mycket.
De senaste blogginläggen har handlat om min medicin. Igår ringde min faster mig och tyckte att vi borde göra något åt problemet. Så hon ringde till läkemedelsdistributören och frågade hur det stod till. Och han menade på att just det läkemedlet jag tar (eller snarare just den dosen, förfylld i en spruta) hade varit restnoterad men var på väg till de apotek som hade beställt den. Annars menade han på att min medicin finns i en högre dos (den är på 80 mikrogram, den jag tar är på 50, men man kunde ställa in sprutan så att jag fick rätt dos) eller i pulver och vätskeform och att man blandade och gjorde sprutan själv. Dessa två alternativ har funnits hela tiden, dom sprutorna (alternativt pulver och vätska) har funnits att tillgå hela tiden. Jag antar bara då att det inte är så farligt att vara utan Interferonet, eftersom läkarna inte har meddelat att det går att lösa på det här sättet. Igår ringde jag apoteket där jag beställt min medicin men hon hade inte fått in den än, och skulle, om den kom in idag, skicka mig ett sms. Jag har inte fått något sms.. vilket känns väldigt konstigt.. Och dom har stängt i morgon.. Och jag åker tillbaka till Stockholm i morgon.. Vet inte hur jag ska lösa det riktigt..
Jag har snart läst ut min anti cancerbok. Det är nästa med sorg och lite vemod jag slutar läsa den. Det finns SÅ mycket matnyttig information och SÅ mycket saker att tänka på och jag undrar om jag fått in allt i huvudet.. Men jag äger ju boken. Och kan läsa den om och om igen. Jag kan dessutom bläddra i den och minnas allt sånt jag borde minnas!
Sen hittade jag en bok i mammas recepthylla. "Hälsokokboken" hette den, med massor av bra och nyttiga recept. Jag hoppas att jag kan ta dom till mig, i alla fall några och göra dom till en del i min vardag. Och förhoppningsvis även kunna dela med mig av dom till er, kära bloggläsare!
De senaste blogginläggen har handlat om min medicin. Igår ringde min faster mig och tyckte att vi borde göra något åt problemet. Så hon ringde till läkemedelsdistributören och frågade hur det stod till. Och han menade på att just det läkemedlet jag tar (eller snarare just den dosen, förfylld i en spruta) hade varit restnoterad men var på väg till de apotek som hade beställt den. Annars menade han på att min medicin finns i en högre dos (den är på 80 mikrogram, den jag tar är på 50, men man kunde ställa in sprutan så att jag fick rätt dos) eller i pulver och vätskeform och att man blandade och gjorde sprutan själv. Dessa två alternativ har funnits hela tiden, dom sprutorna (alternativt pulver och vätska) har funnits att tillgå hela tiden. Jag antar bara då att det inte är så farligt att vara utan Interferonet, eftersom läkarna inte har meddelat att det går att lösa på det här sättet. Igår ringde jag apoteket där jag beställt min medicin men hon hade inte fått in den än, och skulle, om den kom in idag, skicka mig ett sms. Jag har inte fått något sms.. vilket känns väldigt konstigt.. Och dom har stängt i morgon.. Och jag åker tillbaka till Stockholm i morgon.. Vet inte hur jag ska lösa det riktigt..
Jag har snart läst ut min anti cancerbok. Det är nästa med sorg och lite vemod jag slutar läsa den. Det finns SÅ mycket matnyttig information och SÅ mycket saker att tänka på och jag undrar om jag fått in allt i huvudet.. Men jag äger ju boken. Och kan läsa den om och om igen. Jag kan dessutom bläddra i den och minnas allt sånt jag borde minnas!
Sen hittade jag en bok i mammas recepthylla. "Hälsokokboken" hette den, med massor av bra och nyttiga recept. Jag hoppas att jag kan ta dom till mig, i alla fall några och göra dom till en del i min vardag. Och förhoppningsvis även kunna dela med mig av dom till er, kära bloggläsare!
Till Sveriges politiker:
Hej kära politiker..
Jag har en liten undran och en liten uppmaning till er. Det är nämligen så, jag blev sjuk för ett år sen. Jag fick cancer (om man läser min blogg så får man reda på mer). Jag är 24 år (var då, 23 år), hade precis blivit klar med socionomstudier och var på väg ut i arbetslivet när jag fick min diagnos. När jag sen sökte ersättning hos försäkringskassan fick jag veta att jag inte var berättigad till sjukpenning, för att jag inte hade en sjukpenninggrundande inkomst. Jag hade ju pluggat i tre och ett halvt år, inte jobbat. Visserligen löste det hela sig, då jag var berättigad till att söka aktivitetsersättning istället. Men jag tänker att av flera skäl borde det vara annorlunda.
Jag kan förstå poängen att om man inte jobbat och betalat skatt så har man inte heller någon rätt till den ersättningen. Men jag läste på universitet i tre och ett halvt år. Det var inte så att jag låg hemma på soffan och glodde på tv. Och då tycker jag ändå att rätten till ersättning borde bli en annan, än den som gäller för oss som är berättigade till aktivitetsersättning. Alla som är i min situation är ju inte heller berättigade till aktivitetsersättning då en läkare måste kunna intyga att sjukdomen sträcker sig över en längre tid. Har man av andra skäl blivit sjuk, än just att man som jag har cancer, gäller kanske inte det och då måste man söka socialbidrag istället, som är en helt annan typ av bidrag och som grundar sig på helt andra villkor än för dom när man är sjuk. Jag har även hört om ungdomar som har gjort lumpen och som sen blivit sjuka. Även här blir man drabbad av systemet...
Jag tycker att ni borde se över det här. På något sätt borde studier på högskola/universitet/folkhögskola vara ungefär likställda med att arbeta. Eller är tanken att man måste arbeta samtidigt som man pluggar för att säkra upp, ifall man nu skulle bli sjuk?
Min undran är alltså vad ni tänker göra åt saken, och uppmaningen är att göra något åt saken. När jag blev sjuk kändes det som om jag hamnade mellan två stolar. Som att systemet inte riktigt hade tänkt på mig. Men jag tror vi är några stycken som blir sjuka i min ålder och som inte jobbat tillräckligt frekvent för att kunna vara berättigade till sjukersättning. Och som jag skrivit, alla är inte heller berättigade till aktivitetsersättningen, som tur nog jag blev. Allt beror ju på vad man har för sjukdom och hur läkaren bedömmer sjukdomsförloppet.
Jag har också en annan lite undran som är i ungefär samma stil. Eftersom att jag pluggat i tre och ett halvt år, och blev sjuk innan jag fick ett jobb. Hur är tanken att jag nu ska kunna komma ut på arbetsmarknaden? Jag har ingen erfarenhet, tog examen för ett år sen och vet inte om jag kan gå ut och börja jobba 100 procent direkt. Det har dessutom folk nästan förbjudit mig att göra, för om jag inte orkar jobba 100 procent så får jag inte återgå till sjukskrivning på (till exempel) 50 procent igen.. Mina läkare tycker dessutom att det är dumt att börja jobba 100 procent direkt, när jag varit sjukskriven i ett år nu, och fortfarande behandlas för min cancer.
Jag arbetstränar 10 timmar i veckan, som jag fått godkänt av min handläggare på FK.. (Arbetsträningen har varit på en organisation som varit snälla nog att låta mig göra småuppgifter hos dom under våren. Nu under hösten har jag fått arbetsträning på ett litet företag med administrativa uppgifter. Jag har fått veta att dom inte tänker anställa mig...) Men sen då, hur kommer jag vidare? Och hur hittar jag en arbetsgivare som är villig att anställa mig på säg 50 procent för att sen öka? Arbetsförmedlingen är inte speciellt glada i mig, kan jag meddela. Dom tycker att väldigt lite ligger på deras bord och även om namnet antyder att dom borde förmedla arbeten, så kan jag berätta för er att det gör dom inte. Så här bör ni också tänka till.. Mitt största problem är att jag inte vet, jag vet inte hur mycket jag orkar och jag vet inte hur framtiden ser ut.. Det enda jag vet är att jag tycker att dom 6100 kronor ni ger mig varje månad i aktivitetsersättning inte räcker för att klara mig. Jag vill dessutom ut och skapa mig ett liv och börja arbeta med det jag är utbildad som. Men hur fan gör jag?
Vore väldigt tacksam för svar!
Hälsningar
Edit
Jag har en liten undran och en liten uppmaning till er. Det är nämligen så, jag blev sjuk för ett år sen. Jag fick cancer (om man läser min blogg så får man reda på mer). Jag är 24 år (var då, 23 år), hade precis blivit klar med socionomstudier och var på väg ut i arbetslivet när jag fick min diagnos. När jag sen sökte ersättning hos försäkringskassan fick jag veta att jag inte var berättigad till sjukpenning, för att jag inte hade en sjukpenninggrundande inkomst. Jag hade ju pluggat i tre och ett halvt år, inte jobbat. Visserligen löste det hela sig, då jag var berättigad till att söka aktivitetsersättning istället. Men jag tänker att av flera skäl borde det vara annorlunda.
Jag kan förstå poängen att om man inte jobbat och betalat skatt så har man inte heller någon rätt till den ersättningen. Men jag läste på universitet i tre och ett halvt år. Det var inte så att jag låg hemma på soffan och glodde på tv. Och då tycker jag ändå att rätten till ersättning borde bli en annan, än den som gäller för oss som är berättigade till aktivitetsersättning. Alla som är i min situation är ju inte heller berättigade till aktivitetsersättning då en läkare måste kunna intyga att sjukdomen sträcker sig över en längre tid. Har man av andra skäl blivit sjuk, än just att man som jag har cancer, gäller kanske inte det och då måste man söka socialbidrag istället, som är en helt annan typ av bidrag och som grundar sig på helt andra villkor än för dom när man är sjuk. Jag har även hört om ungdomar som har gjort lumpen och som sen blivit sjuka. Även här blir man drabbad av systemet...
Jag tycker att ni borde se över det här. På något sätt borde studier på högskola/universitet/folkhögskola vara ungefär likställda med att arbeta. Eller är tanken att man måste arbeta samtidigt som man pluggar för att säkra upp, ifall man nu skulle bli sjuk?
Min undran är alltså vad ni tänker göra åt saken, och uppmaningen är att göra något åt saken. När jag blev sjuk kändes det som om jag hamnade mellan två stolar. Som att systemet inte riktigt hade tänkt på mig. Men jag tror vi är några stycken som blir sjuka i min ålder och som inte jobbat tillräckligt frekvent för att kunna vara berättigade till sjukersättning. Och som jag skrivit, alla är inte heller berättigade till aktivitetsersättningen, som tur nog jag blev. Allt beror ju på vad man har för sjukdom och hur läkaren bedömmer sjukdomsförloppet.
Jag har också en annan lite undran som är i ungefär samma stil. Eftersom att jag pluggat i tre och ett halvt år, och blev sjuk innan jag fick ett jobb. Hur är tanken att jag nu ska kunna komma ut på arbetsmarknaden? Jag har ingen erfarenhet, tog examen för ett år sen och vet inte om jag kan gå ut och börja jobba 100 procent direkt. Det har dessutom folk nästan förbjudit mig att göra, för om jag inte orkar jobba 100 procent så får jag inte återgå till sjukskrivning på (till exempel) 50 procent igen.. Mina läkare tycker dessutom att det är dumt att börja jobba 100 procent direkt, när jag varit sjukskriven i ett år nu, och fortfarande behandlas för min cancer.
Jag arbetstränar 10 timmar i veckan, som jag fått godkänt av min handläggare på FK.. (Arbetsträningen har varit på en organisation som varit snälla nog att låta mig göra småuppgifter hos dom under våren. Nu under hösten har jag fått arbetsträning på ett litet företag med administrativa uppgifter. Jag har fått veta att dom inte tänker anställa mig...) Men sen då, hur kommer jag vidare? Och hur hittar jag en arbetsgivare som är villig att anställa mig på säg 50 procent för att sen öka? Arbetsförmedlingen är inte speciellt glada i mig, kan jag meddela. Dom tycker att väldigt lite ligger på deras bord och även om namnet antyder att dom borde förmedla arbeten, så kan jag berätta för er att det gör dom inte. Så här bör ni också tänka till.. Mitt största problem är att jag inte vet, jag vet inte hur mycket jag orkar och jag vet inte hur framtiden ser ut.. Det enda jag vet är att jag tycker att dom 6100 kronor ni ger mig varje månad i aktivitetsersättning inte räcker för att klara mig. Jag vill dessutom ut och skapa mig ett liv och börja arbeta med det jag är utbildad som. Men hur fan gör jag?
Vore väldigt tacksam för svar!
Hälsningar
Edit
Restnoterad..
Min medicin är jätteslut. Typ helt slut, mer slut går inte att vara.. Typ så slut.
Jag ringde apoteket jag beställt medicinen på.. Kvinnan jag pratade med sa att medicinen fortfarande var restnoterad hos båda tillverkarna av medicinen. Hennes tips var att ringa till de stora apoteken runt sjukhusen i Stockholm eller ringa läkaren. Jag ringde Radiumhemmet och dom hade inga bra förslag. Dom kunde inget göra men gav mig också tipset om att ringa sjukhusapoteken. Så jag ringde även dit och där är medicinen också slut.
Jag frågade kvinnan på radiumhemmet hur länge man kan vara utan Interferon.. Hon sa att man inte vet det.. Så vi får väl bara hoppas att det inte finns någon lite cancercell i kroppen som tar fart nu då. Jag får dessutom jobba på att stärka mitt egna immunförsvar genom att dricka grönt Te, äta nyttiga grönsaker och fisk. Jag känner mig ganska lugn, faktiskt. Inte speciellt orolig över att något kommer hända. Cancer växer ganska långsamt.. Så jag hinner nog få min medicin i tid ändå!
Jag ringde apoteket jag beställt medicinen på.. Kvinnan jag pratade med sa att medicinen fortfarande var restnoterad hos båda tillverkarna av medicinen. Hennes tips var att ringa till de stora apoteken runt sjukhusen i Stockholm eller ringa läkaren. Jag ringde Radiumhemmet och dom hade inga bra förslag. Dom kunde inget göra men gav mig också tipset om att ringa sjukhusapoteken. Så jag ringde även dit och där är medicinen också slut.
Jag frågade kvinnan på radiumhemmet hur länge man kan vara utan Interferon.. Hon sa att man inte vet det.. Så vi får väl bara hoppas att det inte finns någon lite cancercell i kroppen som tar fart nu då. Jag får dessutom jobba på att stärka mitt egna immunförsvar genom att dricka grönt Te, äta nyttiga grönsaker och fisk. Jag känner mig ganska lugn, faktiskt. Inte speciellt orolig över att något kommer hända. Cancer växer ganska långsamt.. Så jag hinner nog få min medicin i tid ändå!
Söndag..
Jag tror i alla fall att det är söndag. När det är semester har man svårt att hålla koll på dagarna..
Igår var jag i stort sett apatisk. Jag hade lite lust till något.. Jag tror det hela berodde på allt som händer i Norge och den sorg som man delar med det norska folket. Tankarna har funnits att det kunde varit i Sverige, det kunde lika gärna varit ett UNF-läger (Ungdomens nykterhetsförbund).. Jag har varit med på många UNF-läger i min ungdom... Därför känns det så påtagligt.
Appropå mitt senaste blogginlägg om min medicin. Apoteket ringde inte i fredags och sa att min medicin hade kommit. Så jag får helt enkelt ringa till apoteket på måndag och kolla hur läget ligger. När jag kan tänkas få min medicin. Om det är långt fram i tiden får jag också ringa till Radiumhemmet och fråga vad jag ska göra.. Det känns lite konstigt.. och lite läskigt.. Det kan ju vara medicinen som gör att jag lever idag..
Jag har lite ont i mitt ben (det opererade). Det har strulat lite med en nerv som jag tror ligger i kläm i höften. Det har gjort ont till och från. Framförallt när jag från sittande läge ställer mig och börjar gå.. Det har blivit bättre, men det gör ont till och från. Igår tappade jag knät helt och föll ihop (det gör fruktansvärt ont kan jag meddela) och samma sak lyckades jag göra idag när vi var ute på morgonpromenad. Så jag har lite ont i benet.. Jag vet faktiskt inte exakt varför jag får ont, om det är för att protesen trycker på muskler och annat, eller om det är muskler/senor som sträcks när jag ramlar. Ont gör det i alla fall..
Jag var och hämtade en ny ortos i torsdags. En väldigt smidig sak. Jag är faktiskt hyfsat nöjd med den. Jag vill egentligen inte gå med ortos någonsin, men jag har insett att om jag vill kunna gå riktiga promenader, där jag inte bara luffsar fram utan går aktivt, då måste jag gå med ortos. Den här ortosen är som sagt mycket mindre (den sträcker sig bara över knät i stort sett) och den har gummiband som hjälper benet att sträcka ut. Inte för att jag har några större problem att sträcka ut, det är ju därför jag kan gå så bra som jag gör, utan för att utsträckningsprocessen ska gå snabbare, dvs jag hoppas på att kunna gå fortare.. Det vet jag inte om jag kommer kunna, men jag hoppas ändå. Det krävs bara att jag fixar in en stopp i ortosen. En stopp som gör att jag inte kan böja ortosen mer än i kanske 90-graders vinkel. Just därför att jag, som jag gjorde idag, inte ska ramla och trycka ihop benet, utan att det tar stopp.
För att förklara.. När jag går, sätter jag ner benet helt rakt. Ingen böjning i knät. Ibland sätter jag inte ner benet helt rakt och då slår protesen antingen bakåt eller framåt. Bakåt händer inget speciellt, mer än att det är obehagligt, men protesen tar stopp. Slår den framåt, har jag inte kvar någon muskelstyrka i knät som gör att jag kan hålla mig uppe, detta pga att dom tagit bort de två musklerna i låret som kontrollerar knät mest. De två musklerna som sitter på in- och utsidan av knät. Det blir som om jag sätter mig på huk på mitt opererade ben. Och det är egentligen inget som är problem i det, mer än att protesen inte klarar av att sitta på huk. Den kan inte vika sig mer än ca 120-130 grader. Och av någon anledning gör det då ont i mitt ben. Så att jag har ortosen gör också att jag känner mig säkrare att om jag nu skulle "tappa knät" så gör jag mig inte illa i benet..
Ganska tråkigt väder idag också.. Vad ska man hitta på då?
Igår var jag i stort sett apatisk. Jag hade lite lust till något.. Jag tror det hela berodde på allt som händer i Norge och den sorg som man delar med det norska folket. Tankarna har funnits att det kunde varit i Sverige, det kunde lika gärna varit ett UNF-läger (Ungdomens nykterhetsförbund).. Jag har varit med på många UNF-läger i min ungdom... Därför känns det så påtagligt.
Appropå mitt senaste blogginlägg om min medicin. Apoteket ringde inte i fredags och sa att min medicin hade kommit. Så jag får helt enkelt ringa till apoteket på måndag och kolla hur läget ligger. När jag kan tänkas få min medicin. Om det är långt fram i tiden får jag också ringa till Radiumhemmet och fråga vad jag ska göra.. Det känns lite konstigt.. och lite läskigt.. Det kan ju vara medicinen som gör att jag lever idag..
Jag har lite ont i mitt ben (det opererade). Det har strulat lite med en nerv som jag tror ligger i kläm i höften. Det har gjort ont till och från. Framförallt när jag från sittande läge ställer mig och börjar gå.. Det har blivit bättre, men det gör ont till och från. Igår tappade jag knät helt och föll ihop (det gör fruktansvärt ont kan jag meddela) och samma sak lyckades jag göra idag när vi var ute på morgonpromenad. Så jag har lite ont i benet.. Jag vet faktiskt inte exakt varför jag får ont, om det är för att protesen trycker på muskler och annat, eller om det är muskler/senor som sträcks när jag ramlar. Ont gör det i alla fall..
Jag var och hämtade en ny ortos i torsdags. En väldigt smidig sak. Jag är faktiskt hyfsat nöjd med den. Jag vill egentligen inte gå med ortos någonsin, men jag har insett att om jag vill kunna gå riktiga promenader, där jag inte bara luffsar fram utan går aktivt, då måste jag gå med ortos. Den här ortosen är som sagt mycket mindre (den sträcker sig bara över knät i stort sett) och den har gummiband som hjälper benet att sträcka ut. Inte för att jag har några större problem att sträcka ut, det är ju därför jag kan gå så bra som jag gör, utan för att utsträckningsprocessen ska gå snabbare, dvs jag hoppas på att kunna gå fortare.. Det vet jag inte om jag kommer kunna, men jag hoppas ändå. Det krävs bara att jag fixar in en stopp i ortosen. En stopp som gör att jag inte kan böja ortosen mer än i kanske 90-graders vinkel. Just därför att jag, som jag gjorde idag, inte ska ramla och trycka ihop benet, utan att det tar stopp.
För att förklara.. När jag går, sätter jag ner benet helt rakt. Ingen böjning i knät. Ibland sätter jag inte ner benet helt rakt och då slår protesen antingen bakåt eller framåt. Bakåt händer inget speciellt, mer än att det är obehagligt, men protesen tar stopp. Slår den framåt, har jag inte kvar någon muskelstyrka i knät som gör att jag kan hålla mig uppe, detta pga att dom tagit bort de två musklerna i låret som kontrollerar knät mest. De två musklerna som sitter på in- och utsidan av knät. Det blir som om jag sätter mig på huk på mitt opererade ben. Och det är egentligen inget som är problem i det, mer än att protesen inte klarar av att sitta på huk. Den kan inte vika sig mer än ca 120-130 grader. Och av någon anledning gör det då ont i mitt ben. Så att jag har ortosen gör också att jag känner mig säkrare att om jag nu skulle "tappa knät" så gör jag mig inte illa i benet..
Ganska tråkigt väder idag också.. Vad ska man hitta på då?
Medicinjäveln är slut..
Jag vet inte riktigt vad om där på "göra medicin"-företaget håller på med.. Men interferonsprutorna som jag tar varje vecka har till och från under våren varit slut. Överallt, på alla lager och har inte gått att få tag på.. Det skedde någon gång i april att dom var slutnoterade, dock lyckades apotekaren som jag pratade med hitta en förpackning inne i stan på ett apotek och reserverade paketet åt mig. Vilket var tur eftersom jag inte hade sprutor kvar och efter det har sputorna varit beställningsbara..
Men när jag skulle beställa sprutor för snart två veckor sen, så var dom slut igen. I hela landet... Apotekaren som jag pratade med hoppades att dom skulle få in sprutorna som idag, men var inte alls säker.. Jag vet inte riktigt vad som händer om jag inte får mina sprutor. Jag tar sprutorna varje tisdag.. Så på tisdag är det dags.. Jag vet att det inte är så allvarligt att ta på exakt samma dag, man kan skifta lite.. men jag vet inte vad som händer om jag inte får dom på tisdag/onsdag nästa vecka.. Måste i så fall ringa sjukhuset och fråga vad som händer..
Men det kanske är bra...? Jag skulle egentligen vilja sluta med sprutorna. Även om dom inte påverkar mig nämnvärt så är det ändå ett läkemedel och jag är inte glad för att ta läkemedel en längre period. Dom har dessutom pratat om att jag kanske måste ta interferon resten av livet. Mest för att dom inte vet om det är interferonet eller något annat som håller cancern i schack. Och att ta en spruta i låret en gång i veckan, jämfört med att få cancern tillbaka vinner ju sprutorna med hästlängder!
Men när jag skulle beställa sprutor för snart två veckor sen, så var dom slut igen. I hela landet... Apotekaren som jag pratade med hoppades att dom skulle få in sprutorna som idag, men var inte alls säker.. Jag vet inte riktigt vad som händer om jag inte får mina sprutor. Jag tar sprutorna varje tisdag.. Så på tisdag är det dags.. Jag vet att det inte är så allvarligt att ta på exakt samma dag, man kan skifta lite.. men jag vet inte vad som händer om jag inte får dom på tisdag/onsdag nästa vecka.. Måste i så fall ringa sjukhuset och fråga vad som händer..
Men det kanske är bra...? Jag skulle egentligen vilja sluta med sprutorna. Även om dom inte påverkar mig nämnvärt så är det ändå ett läkemedel och jag är inte glad för att ta läkemedel en längre period. Dom har dessutom pratat om att jag kanske måste ta interferon resten av livet. Mest för att dom inte vet om det är interferonet eller något annat som håller cancern i schack. Och att ta en spruta i låret en gång i veckan, jämfört med att få cancern tillbaka vinner ju sprutorna med hästlängder!
Tips till cancersjuka
Jag tänkte att jag skulle tipsa lite om hur man bäst är cancersjuk. Eller bäst vet jag inte, men det fungerade för mig och kommer säkert fungera för någon annan också. Det är inget revolutionerande, bara normalt vett.. Men jag tänkte ändå att jag kunde skriva det här..
1. När man får sin cancerdiagnos tänker nog alla människor: Cancer = döden. Det gjorde även jag. Och på något sätt tror jag det är behövligt (i alla fall prata om döden och inse att det är något som kan inträffa). För det är en sjukdom som årligen tar människoliv, så naturligtvis tänker man på döden. Men bara för att människor dör i cancer betyder inte det att du dör i cancer bara för att du fått diagnosen. Mycket med sjukdomen handlar om inställning. Cellgiftsbehandlingen blir jobbigare om man förväntar sig att den ska vara jobbig och har man ställt sig in på att dö så gör man troligtvis det också. Jag tror därför att det är viktigt att vara positivt inställd till det mesta med sin sjukdom.
2. Jag tror också att det är viktigt att låta sig själv vara sjuk och låta det ta den tid det tar att vara sjuk. Tror man på att man blir frisk, så blir man det också så småningom.. Men jag tror inte det går fortare för att man försöker ignorera det faktum att man är sjuk och behandlas för sin sjukdom. Dock har jag insett under min sjukdomsperiod att man måste få hantera sin sjukdom på sitt sätt. Låta den ta så mycket tid och energi som man låter den. Men jag tror inte på sättet att ignorera den helt, att agera som om den inte finns och aldrig funnits. Tex att då jobba precis lika mycket som tidigare. Jag tror också att det ligger lite pristige i det där med att jobba undertiden man är sjuk. Att "titta på mig, jag är cancersjuk OCH jobbar heltid". Det fungerar säkert för någon.. men långt i från alla. Och vi som inte jobbar när vi är sjuka tycker inte jag ska känna någon press.
3. Hitta det som funkar för dig. Vissa människor vill börja meditera, gå på yoga eller hitta andra sätt att hantera sin sjukdom. Andra går på samtalsterapi (vilket jag tror är väldigt bra om man har svårt att prata med folk i sin närhet om hur man upplever sjukdomen), några försöker få bort tankarna på sjukdomen och försöker vara normala då och då, genom att jobba/gå i skola, eller socialisera med vanligt folk på olika sätt. Några (som jag) försöker hitta alternativa metoder till att bli frisk. Tex genom att läsa böcker och få kunskap i varför man drabbas av sjukdomen och vad man kan tänkas göra åt saken. Man måste få låtas hitta ett sätt som funkar för en själv.
Jag tror dock det finns några saker som är väldigt viktiga att tänka på: Det första är att cancer bara dödar dig om du ger upp. Vilket jag förstår många människor gör efter långa och/eller jobbiga sjukdomsår.. Jag vet bara själv vilka tankar jag hade när jag mådde som sämst och hade näringsbrist. Vi kan bara konstatera att det var inga trevliga tankar och att jag hoppas dom håller sig borta länge! Men jag tror på det faktum att när hjärnan ger upp ger också kroppen upp, och så länge man tror på att man kan bli frisk och leva ett bra liv så lever man vidare. Måste kanske tilläggas att detta inte är något studerat faktum från min sida, det är bara en tro.
Det andra, som jag också tror är väldigt viktigt, att man måste prata om sina känslor. Vissa dagar känner man att livet är piss, att man ger upp, man känner ångest och oro. Det är fullt normalt och jag tror det är viktigt att man ska kunna prata med någon om det. Och om man absolut inte vill prata med någon (ens en psykolog/kurator) så skriv. Skriv blogg eller dagbok eller vad, som hjälper dig att hantera det som du känner. Jag tror det är livsfarligt att gå runt och ha en massa känslor i kroppen som aldrig får komma ut. Jag tror också att det är viktigt att man inom familjen/vänskapskretsen ska kunna prata om det mesta.
1. När man får sin cancerdiagnos tänker nog alla människor: Cancer = döden. Det gjorde även jag. Och på något sätt tror jag det är behövligt (i alla fall prata om döden och inse att det är något som kan inträffa). För det är en sjukdom som årligen tar människoliv, så naturligtvis tänker man på döden. Men bara för att människor dör i cancer betyder inte det att du dör i cancer bara för att du fått diagnosen. Mycket med sjukdomen handlar om inställning. Cellgiftsbehandlingen blir jobbigare om man förväntar sig att den ska vara jobbig och har man ställt sig in på att dö så gör man troligtvis det också. Jag tror därför att det är viktigt att vara positivt inställd till det mesta med sin sjukdom.
2. Jag tror också att det är viktigt att låta sig själv vara sjuk och låta det ta den tid det tar att vara sjuk. Tror man på att man blir frisk, så blir man det också så småningom.. Men jag tror inte det går fortare för att man försöker ignorera det faktum att man är sjuk och behandlas för sin sjukdom. Dock har jag insett under min sjukdomsperiod att man måste få hantera sin sjukdom på sitt sätt. Låta den ta så mycket tid och energi som man låter den. Men jag tror inte på sättet att ignorera den helt, att agera som om den inte finns och aldrig funnits. Tex att då jobba precis lika mycket som tidigare. Jag tror också att det ligger lite pristige i det där med att jobba undertiden man är sjuk. Att "titta på mig, jag är cancersjuk OCH jobbar heltid". Det fungerar säkert för någon.. men långt i från alla. Och vi som inte jobbar när vi är sjuka tycker inte jag ska känna någon press.
3. Hitta det som funkar för dig. Vissa människor vill börja meditera, gå på yoga eller hitta andra sätt att hantera sin sjukdom. Andra går på samtalsterapi (vilket jag tror är väldigt bra om man har svårt att prata med folk i sin närhet om hur man upplever sjukdomen), några försöker få bort tankarna på sjukdomen och försöker vara normala då och då, genom att jobba/gå i skola, eller socialisera med vanligt folk på olika sätt. Några (som jag) försöker hitta alternativa metoder till att bli frisk. Tex genom att läsa böcker och få kunskap i varför man drabbas av sjukdomen och vad man kan tänkas göra åt saken. Man måste få låtas hitta ett sätt som funkar för en själv.
Jag tror dock det finns några saker som är väldigt viktiga att tänka på: Det första är att cancer bara dödar dig om du ger upp. Vilket jag förstår många människor gör efter långa och/eller jobbiga sjukdomsår.. Jag vet bara själv vilka tankar jag hade när jag mådde som sämst och hade näringsbrist. Vi kan bara konstatera att det var inga trevliga tankar och att jag hoppas dom håller sig borta länge! Men jag tror på det faktum att när hjärnan ger upp ger också kroppen upp, och så länge man tror på att man kan bli frisk och leva ett bra liv så lever man vidare. Måste kanske tilläggas att detta inte är något studerat faktum från min sida, det är bara en tro.
Det andra, som jag också tror är väldigt viktigt, att man måste prata om sina känslor. Vissa dagar känner man att livet är piss, att man ger upp, man känner ångest och oro. Det är fullt normalt och jag tror det är viktigt att man ska kunna prata med någon om det. Och om man absolut inte vill prata med någon (ens en psykolog/kurator) så skriv. Skriv blogg eller dagbok eller vad, som hjälper dig att hantera det som du känner. Jag tror det är livsfarligt att gå runt och ha en massa känslor i kroppen som aldrig får komma ut. Jag tror också att det är viktigt att man inom familjen/vänskapskretsen ska kunna prata om det mesta.
Men hurru du Fredrik Reinfeldt...
Nu har jag kommit vidare i min bok "Anti cancer - Ett nytt sätt att leva". Nu har jag kommit till delen i boken som handlar om Psyket. Och inte vilket psyke som helst, utan anticancerpsyket.
Boken beskriver flera studier där man studerat stress och känslor av vanmakt och hur det påverkar sjukdomar. Och sambandet finns. Även om det inte är lika tydligt samband som sambandet mellan cancer och mat, så finns det ett samband. Är man mer stressad, känner känslor av vanmakt och har svårt att se hopp om framtiden, så är risken större att man drabbas av sjukdomar, och framförallt cancer.
Då tänker jag lite såhär: Hur fan tänker du Fredrik Reinfeldt? Här lägger du fram en politik, som syftar till att göra det ännu jävligare för människor som redan har det svårt. Dom som kanske har en liten gnutta hopp om att livet kanske blir bra, för dom förstör du allt hopp genom din politik.
Det finns personer i vårt avlånga land som behöver sjukförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar och socialbidrag. Även om DU inte tänkte använda dessa livlinor i ditt liv, så finns det människor som av olika anledningar MÅSTE för att dom inte har något annat val. Och hur stressande och ångesfyllt är det inte att inte ha några pengar? Att inte kunna betala för sig, att ha enorma skuldberg... Att förlora alla känslor av hopp in för framtiden, är väl att ha skulder om något..?
Och nej Fredrik. Även om du vill tro, som Sveriges statsminister, att det är så jävla lätt att hitta jobb, att man kan jobba trots att man är sjuk och mår dåligt och att alla i Sverige tjänar lika mycket, eller mer än du.. Så kan jag berätta för dig att så är inte riktigt fallet.
Näru, du får allt tänka om och göra rätt med din politik.
Boken beskriver flera studier där man studerat stress och känslor av vanmakt och hur det påverkar sjukdomar. Och sambandet finns. Även om det inte är lika tydligt samband som sambandet mellan cancer och mat, så finns det ett samband. Är man mer stressad, känner känslor av vanmakt och har svårt att se hopp om framtiden, så är risken större att man drabbas av sjukdomar, och framförallt cancer.
Då tänker jag lite såhär: Hur fan tänker du Fredrik Reinfeldt? Här lägger du fram en politik, som syftar till att göra det ännu jävligare för människor som redan har det svårt. Dom som kanske har en liten gnutta hopp om att livet kanske blir bra, för dom förstör du allt hopp genom din politik.
Det finns personer i vårt avlånga land som behöver sjukförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar och socialbidrag. Även om DU inte tänkte använda dessa livlinor i ditt liv, så finns det människor som av olika anledningar MÅSTE för att dom inte har något annat val. Och hur stressande och ångesfyllt är det inte att inte ha några pengar? Att inte kunna betala för sig, att ha enorma skuldberg... Att förlora alla känslor av hopp in för framtiden, är väl att ha skulder om något..?
Och nej Fredrik. Även om du vill tro, som Sveriges statsminister, att det är så jävla lätt att hitta jobb, att man kan jobba trots att man är sjuk och mår dåligt och att alla i Sverige tjänar lika mycket, eller mer än du.. Så kan jag berätta för dig att så är inte riktigt fallet.
Näru, du får allt tänka om och göra rätt med din politik.
16 juli 2011
Då har dagen gått. Dagen jag lite har funderat över hur den skulle se ut. Idag, för ett år sen fick jag min diagnos.
Jag minns en dag, under behandlingarna. Jag pratade med min kontaktsjuksköterska på sarkommottagningen på Radiumhemmet, Lillian. Hon berättade att det var en tjej, i min ålder, som hade gjort samma typ av operation som jag senare skulle genomgå. Den där man tog bort en bit av mitt lårben och ersatte med en protes. Jag försökte fråga hur länge sen det var hon var sjuk. "Ett år" var svaret. Då tycket jag att ett år var otroligt långt tid. Det var en evighet. En evighet med cellgifter, en evighet med operation, återhämtning, illamående, kräkningar... Men det varade inte så länge för min del. Jag blev "frisk" ändå.
Ett år är verkligen långt tid. Ett år är också väldigt kort tid.
Dagen idag har inte spenderats på något speciellt sätt. Vi var inne i Hallstavik för att köpa en tårta för att fira lite. Men annars har vi inte gjort något speciellt. Och det känns rätt skönt. Förra året spenderades hela dagen med att tänka på cancer, livet och döden. Idag har jag inte tänkt mycket cancer alls faktiskt.
Jag har också ändrat lite vanor i livet. I boken (som jag fortfarande läser) Anti cancer - ett nytt sätt att leva, ger författaren tips på mat som man kan få i sig, som är lite anti cancer. Det är bland annat ekologiska varor, grönt te, fet fisk som är rik på omega 3 och olika kryddor (bland annat curry). Det är ganska intressant att läsa boken. För även om man kan vifta bort mycket av bokens teser, som att "det är inte testat på människor, så det är inget som är bevisat" så kan man inte vifta bort att det är BETYDLIGT färre cancerfall per år i länder som Indien och Japan, där man använder curry i matlagningen eller dricker grönt te.
Så jag tänkte börja vara lite nyttigare. Socker är rena cancerbomben. Det är som att BE om att få cancer. Så socker är något jag försöker få i mig väldigt lite av. Klart att det ibland (som idag) slinker ner en tårtbit eller så. Men jag försöker vara bättre på det där. Jag försöker också äta mer fisk (som jag egentligen inte tycker speciellt bra om. Men jag försöker) och igår drack jag till och med grönt te (här kan också tilläggas att jag inte tycker speciellt bra om te. Men grönt kan jag nog få i mig någon kopp om dagen eller två).
Jag har verkligen ändrat åsikt om tanken på mat som cancerframkallande (alternativt hämmande). Klart att man inte kan säga något helt klart, när det inte är ordentligt forskat på mat. Men tecknen är så tydliga, vi i västvärlden som äter mer onyttigheter, har också betydligt fler cancerfall. Och, nyttig mat är inget som man kan överdosera, det är inget som är farligt eller som kan skada någon. Därför är det inte heller någon fara att testa, att försöka leva lite nyttigare för att kunna få leva, förhoppningsvis, cancerfri.
Därför, är det lax till middag på landet idag!
Trollsländor
Trollsländorna har vaknat här på Långängen. Väldigt vackra är dom när dom flyger, det är riktig sommar när dom börjar komma fram.
Idag för ett år sen började min sjukdomstid. I alla fall det vi i min familj kallar min sjukdomstid. Jag och pappa var nämligen på cityakuten inne i Stockholm idag, för exakt ett år sen, och undersökte mitt knä. På något sätt trodde jag att den här dagen (framförallt den här veckan som slutar med den 16 juli då jag fick min diagnos) skulle kännas annorlunda. Att det skulle påminna mycket mer om tiden jag hade ont och tiden jag var sjuk. Men det gör det inte. Det känns som vilken normal dag som helst. Ingen skilland. På ett sett känns det skönt, att jag inte gör det till en så stor grej att det var just för ett år sen jag fick veta att jag var sjuk. På ett annat sätt så vill jag ändå påminna mig om tiden som var då. Hur det kändes, så att jag kan njuta av att jag mår så mycket bättre idag. Fast njuter gör jag ändå. Jag njuter av att inte känna av sjukdomen. Det känns så skönt!
Idag för ett år sen började min sjukdomstid. I alla fall det vi i min familj kallar min sjukdomstid. Jag och pappa var nämligen på cityakuten inne i Stockholm idag, för exakt ett år sen, och undersökte mitt knä. På något sätt trodde jag att den här dagen (framförallt den här veckan som slutar med den 16 juli då jag fick min diagnos) skulle kännas annorlunda. Att det skulle påminna mycket mer om tiden jag hade ont och tiden jag var sjuk. Men det gör det inte. Det känns som vilken normal dag som helst. Ingen skilland. På ett sett känns det skönt, att jag inte gör det till en så stor grej att det var just för ett år sen jag fick veta att jag var sjuk. På ett annat sätt så vill jag ändå påminna mig om tiden som var då. Hur det kändes, så att jag kan njuta av att jag mår så mycket bättre idag. Fast njuter gör jag ändå. Jag njuter av att inte känna av sjukdomen. Det känns så skönt!
Klockan 02.50...
I morse vaknade jag, klockan 02.50. Jag vet inte ens om det går att säga att det var "i morse". Jag var iof hyfsat pigg när klockan ringde. Dock hade jag kunnat somna om och sova gott i många timmar till. Men så blev det inte riktigt.
Jag skulle nämligen köra pojkvännen till T-centralen, där han skulle möta upp fyra vänner för att sen flyga (utan mig) till Los Angeles och spendera tre veckor där borta (helt utan mig)! Från vad det verkade, var min pojkvän tröttare än jag när han steg upp, och det var ändå för hans skull vi gick upp. Men det gick bra. Alla väskor kom med, trots tröttheten. Och alla killar tror jag kom med planet (även om jag fick oroande sms om att tre av dom var försvunna på Arlanda).
Frågan är bara nu, vad fan ska jag göra i tre veckor utan min pojkvän? Jag har dock kommit på tre missions att utföra:
Nummer 1, få upp lite flås. Mamma och jag brukar alltid ha som grej att när det är semester, då går vi morgonpromenader. Egentligen väldigt ologiskt att gå upp förbannat tidigt, när man äntligen har chansen att sova länge, för att gå ut och gå. Men så gör vi. Och det är tanken att denna ritual ska upptas även denna sommaren.
Mitt mission nummer 2, jag tänkte lära mig spanska. Egentligen kan jag spanska, i alla fall en aning av spanska, eftersom att jag läste det när jag gick i grundskolan. Det var några år sen nu.. och jag har inte pratat eller övat ett ord spanska sen dess.. och min pojkvän pratar flytande spanska. Så vi får se hur det går... Jag tänkte i alla fall försöka.
Mission nummer 3, jag tänkte bli brunare än Alvaro (min pojkvän). (Här ska också tilläggas att Alvaros pappa är från Uruguay och att han har latinska, ganska tydliga gener. Vilket gör att han redan innan han solat är brunare än jag och när han väl är i solen (för det är soligt i Californien så här års) blir knallbrun, tillskillnad från mig som bara blir röd). Men det är i alla fall ett mission. Jag får bara hoppas att solguden är med mig och att jag hittar precis rätt solkrämsfaktor så att jag blir brun och inte röd.
Annars är inte tanken att jag ska göra så mycket. Mormor och morfar lovar mig varje år att vi ska åka Ålandsbåt för att köpa godis och spela på banditer. Så det ska vi klart göra. Och så ska jag tokfira att det gått ett år sen jag blev sjuk. Jag funderar på att köpa typ raketer eller så (fast jag tror nog jag skippar det, jag skjuter raketer i tanken istället, mer praktiskt så.. billigare också...). Firas ska det i alla fall.
Sen har jag ju också sjukt mycket tid att uppdatera min blogg, att läsa böcker, bada i isvak... jag menar havet... busa med hundarna, plocka bär.. Ja, ni vet allt sånt där skoj man kan göra. Det ska jag göra.. och så vips har det gått tre veckor och Alvaro är hemma igen.
Just ja, jag glömde berätta att när jag lämpat av pojkvännen och hans enorma ryggsäck på T-centralen så tänkte jag att jag kunde passa på att köra ut till landet. Det kändes verkligen inte som någon idé att åka hem och lägga sig och sova för att senare åka till landet. Jag tog allt i ett svep och körde på en gång. Det var inte heller mycket trafik (jag såg två stillastående bilar från Danderyd till Rimbo) så det gick rätt snabbt. Klockan 05.26 svängde jag in på vår lilla väg och lyckades väcka både Tea och mamma. Men jag kan meddela att man blir lite trött av att gå upp klockan 02.50... Därför tänkte jag nog ta en liten tupplur nu, så man orkar med resten av dagen!
En stukad fot
Läkarbesöket i måndags gick bra. Jag fick göra ett nytt hörseltest (lika som jag gjorde veckan innan jag började med cellgifterna) och sen fick jag träffa en läkare som pratade med mig om resultatet. Hörseltestet gick rätt bra. Jag tyckte själv att allt var lättare på höger öra. Hon frågade mig om jag upplevde att hörseln på något öra var sämre, men det gör jag inte, inte vanligtvis i alla fall. Men jag tyckte nog att det blev svårare på vänster öra. Jag vet inte varför och jag minns inte om jag kände så förra gången heller. Men hörseltestet visade ingen onormal hörsel. Jag har bra hörsel och om cellgifterna har förstört något (vilket det har, eftersom jag har tinnitus) så kan dom i alla fall inte mäta det. Vilket kändes skönt.
Läkaren sa det samma. Han tyckte inte att det fanns så mycket att göra, utan trodde att kroppen så småningom skulle lära sig att "tänka bort" tinnitusen. Vilket den gör rätt ofta. Jag försöker att inte lägga fokus på att den är där. Det tjuter bara, men jag har varken svårt att koncentrera mig på saker eller svårigheter att somna på kvällen. Så han tyckte att vi inte skulle göra mer, och om jag kände att jag ville ha någon hjälp framöver skulle jag kontakta honom.
Idag var jag hos sjukgymnasten. Vi hade bokat in några strech-tider där hon tryckte ut musklerna i rumpan på mig och strechade mig i övrigt, baksida lår och så. Idag var näst sista tiden, men eftersom att jag tänkte att jag inte skulle vara i stan alls nästa vecka (då jag hade sista tiden bokad), så avbokade jag den tiden. Och då tyckte hon att vi skulle böja avsluta min tid hos henne. Vilket vi gjorde. Det kändes lite konstigt. Där har jag gått i mer än ett halvår nu och tränat och så ska jag nu bli normal och träna på ett vanligt gym och ha en sjukgymnast där som hjälper mig. Men det känns bra. Det ska bli kul att börja träna på ett vanligt gym, där alla andra friska människor tränar!
Men... När jag var på väg hem från sjukgymnasten så tänkte jag åka och köpa lite lunch. Så när jag gick in på Ica Maxi, precis i dörrarna, så ramlar jag.. Klantiga jag.. Jag lyckades på något sätt (tror jag) inte riktigt få fram foten på mitt vänstra (opererade) ben. Vilket slutade med att jag satte ner det böjt och ramlade framåt. Och eftersom att jag inte ramlar ihop på huk utan i stort sett till 90-graders vinkel och sen kastar mig framåt för att inte göra illa mitt ben, så hamnade foten på något konstigt sätt under mig och jag vred till den. Så jag tror den är stukad. Den gör ont, den är dock varken blå eller svullen vilket jag ser som ett gott tecken.
Så nu får jag kanske ta det lugnt några dagar för smärtan i foten! (Skit också). Men sen är det full fart som gäller.
Läkaren sa det samma. Han tyckte inte att det fanns så mycket att göra, utan trodde att kroppen så småningom skulle lära sig att "tänka bort" tinnitusen. Vilket den gör rätt ofta. Jag försöker att inte lägga fokus på att den är där. Det tjuter bara, men jag har varken svårt att koncentrera mig på saker eller svårigheter att somna på kvällen. Så han tyckte att vi inte skulle göra mer, och om jag kände att jag ville ha någon hjälp framöver skulle jag kontakta honom.
Idag var jag hos sjukgymnasten. Vi hade bokat in några strech-tider där hon tryckte ut musklerna i rumpan på mig och strechade mig i övrigt, baksida lår och så. Idag var näst sista tiden, men eftersom att jag tänkte att jag inte skulle vara i stan alls nästa vecka (då jag hade sista tiden bokad), så avbokade jag den tiden. Och då tyckte hon att vi skulle böja avsluta min tid hos henne. Vilket vi gjorde. Det kändes lite konstigt. Där har jag gått i mer än ett halvår nu och tränat och så ska jag nu bli normal och träna på ett vanligt gym och ha en sjukgymnast där som hjälper mig. Men det känns bra. Det ska bli kul att börja träna på ett vanligt gym, där alla andra friska människor tränar!
Men... När jag var på väg hem från sjukgymnasten så tänkte jag åka och köpa lite lunch. Så när jag gick in på Ica Maxi, precis i dörrarna, så ramlar jag.. Klantiga jag.. Jag lyckades på något sätt (tror jag) inte riktigt få fram foten på mitt vänstra (opererade) ben. Vilket slutade med att jag satte ner det böjt och ramlade framåt. Och eftersom att jag inte ramlar ihop på huk utan i stort sett till 90-graders vinkel och sen kastar mig framåt för att inte göra illa mitt ben, så hamnade foten på något konstigt sätt under mig och jag vred till den. Så jag tror den är stukad. Den gör ont, den är dock varken blå eller svullen vilket jag ser som ett gott tecken.
Så nu får jag kanske ta det lugnt några dagar för smärtan i foten! (Skit också). Men sen är det full fart som gäller.
Stolt segrare
Jag ber ännu en gång om ursäkt att jag är dålig på att uppdatera min blogg. Främst beror det på att jag inte bestämt mig om jag vill vara väldigt personlig i bloggen (dvs blogga om vad jag gör, sånt som inte alltid handlar om min cancer) eller om jag bara ska blogga om saker som handlar om cancern. Jag håller på att fundera. Om ni har några åsikter, så hör gärna av er!
Jag har varit ute på landet med pojkvännen. Det har varit väldigt härligt. Jag har till och med tagit årets första dopp. Men där av anledningen till att jag inte funderar så mycket på olika blogginlägg. Hoppas ni har överseende med det!
Igår började jag fundera över innebörden av mitt namn, Edit. Jag hade för mig att det betydde något med "rikedom" och "seger" eller nåt sånt.. Jag hade hyfsat rätt. Edit betyder nämligen Stolt segrare. Det kan ju bara vara någon betydelse i det, tänkte jag.
I morgon ska jag kolla min hörsel. Senast jag var hos onkologen så berättade jag om min tinnitus och hon remitterade mig till hörsel och balanskliniken på Huddinge. Jag vet inte hur man märker om en patient har tinnitus, men jag vet att cellgifterna jag fick också påverkar hörseln. Så jag antar att dom gör en koll på om hörseln blivit sämre också.
Idag blev jag sugen på att springa. Jag varken kan eller får springa (pga mindre muskler och protesen) men jag blev så sugen. Kanske inte på att springa en hel runda, men bara ta något springsteg. Bara få ur "springet" ur benen. Bara kunna få bli trött i benen och kroppen på det sättet man bara kan genom att ta ut sig när man springer allt vad man orkar. Det blev jag sugen på. Men det får jag aldrig mer göra.
Oftast känns det inte så tungt. Jag har aldrig varit någon som sprungit mycket, jag har varken kroppen eller knoppen för att vara en bra löpare. Så jag kan faktiskt inte säga att jag saknar det ofta. Jag är dessutom väldigt glad över att jag kan gå hyfsat obehindrat och att jag har kvar bägge benen. DET är helt klart det viktigaste, resten är sånt som man bara kan önska att man kunde.
Jag har varit ute på landet med pojkvännen. Det har varit väldigt härligt. Jag har till och med tagit årets första dopp. Men där av anledningen till att jag inte funderar så mycket på olika blogginlägg. Hoppas ni har överseende med det!
Igår började jag fundera över innebörden av mitt namn, Edit. Jag hade för mig att det betydde något med "rikedom" och "seger" eller nåt sånt.. Jag hade hyfsat rätt. Edit betyder nämligen Stolt segrare. Det kan ju bara vara någon betydelse i det, tänkte jag.
I morgon ska jag kolla min hörsel. Senast jag var hos onkologen så berättade jag om min tinnitus och hon remitterade mig till hörsel och balanskliniken på Huddinge. Jag vet inte hur man märker om en patient har tinnitus, men jag vet att cellgifterna jag fick också påverkar hörseln. Så jag antar att dom gör en koll på om hörseln blivit sämre också.
Idag blev jag sugen på att springa. Jag varken kan eller får springa (pga mindre muskler och protesen) men jag blev så sugen. Kanske inte på att springa en hel runda, men bara ta något springsteg. Bara få ur "springet" ur benen. Bara kunna få bli trött i benen och kroppen på det sättet man bara kan genom att ta ut sig när man springer allt vad man orkar. Det blev jag sugen på. Men det får jag aldrig mer göra.
Oftast känns det inte så tungt. Jag har aldrig varit någon som sprungit mycket, jag har varken kroppen eller knoppen för att vara en bra löpare. Så jag kan faktiskt inte säga att jag saknar det ofta. Jag är dessutom väldigt glad över att jag kan gå hyfsat obehindrat och att jag har kvar bägge benen. DET är helt klart det viktigaste, resten är sånt som man bara kan önska att man kunde.
