Sarkom

Då var man på sjukhuset igen då. Trodde att jag skulle få egen sal och allt, men det visar sig att jag måste byta rum om några timmar. Så man får väl njuta så länge det varar med eget rum.

 

Det tog långt tid innan jag fick en säng överhuvudtaget. Tydligen har man stängt av den andra behandlingsavdelningen, så alla patienter måste trängas på en avdelning över sommaren. Detta pga personalbrist. (TACK ALLIANSEN!)

 

De har i alla fall hunnit ta blodprov på mig, och blodvärdet var 110 idag. Dvs inget blod behövs. Och enligt läkaren som just var här inne så är det inte pga det låga blodvärdet som jag flåsar så. Så nu blir jag orolig. Vad fan är det då som gör att jag flåsar? Visserligen tycker jag att det har blivit lite bättre med flåset, men det är tydligt att jag flåsar. Jag vill inte tro att det är tumörerna i lungorna som växt under tiden jag fått cytostatika och att det är därför jag flåsar. Dessutom tycker jag att det har kommit så plötsligt. Det började ju en vecka efter förra behandlingen, och har sen dess varit konstant. Innan dess mådde jag ganska bra och kunde gå korta promenader.

Vi får se hur det fungerar med den här behandlingen. Glädjande var i alla fall att min port fungerade utan problem. Blodretur på första försöket ur båda ingångarna. Och jag behövde inte ens ta ett djupt andetag. Det bara funkade.

 

 

Idag var jag otroligt trött när jag vaknade. Jag vaknade i och för sig ganska tidigt på grund av att Alvaro kom hem vid halv 8 och skulle lägga sig och sova. Det är svårt att inte vakna då. Men jag sov faktiskt bättre i natt än natten innan. Även om jag fortfarande inte sov lika bra som jag gör när Alvaro sover bredvid mig.

 

Jag har fixat hundpensionat för mina två vovvar i nästa vecka när jag ska ligga på sjukhus. Jag hatar att lämna bort dom, men vad ska man göra när ingen jag känner kan ta hand om dom? Jag vet att i alla fall den ena vovven trivs bra där på pensionatet. Det är i alla fall lite skönt att veta. (Jag tror att den andra vovven också tycker att det i alla fall är okej att vara där. Även om hon trivs bäst hemma med oss.)

 

Jag har riktigt dåligt med energi just nu. Det är jobbigt att känna att kroppen knappt orkar stå upp utan att jag börjar flåsa. Och idag är det dags för blodprov, så idag måste jag ta mig ut och åka till sjukhuset. Alvaro ska följa med mig, så det känns skönt att jag inte behöver åka själv.

 

Dags att ta tag i den här dagen. Jag har inte varit utanför dörren sen i lördags. Så det är väl dags idag då.

 

 

Jag försöker att inte irritera mig över saker jag ändå inte kan påverka. Och, om jag får säga det själv så är jag ganska bra på att inte irritera mig i onödan. I alla fall när det gäller saker kring min sjukdom och hur sjukhuset hanterar min behandling. Jag försöker acceptera och mest vara glad över att jag får den hjälp jag får.

 

Men idag blev jag både irriterad och ledsen. Jag fick ett brev för två veckor sen som sa att min nästa behandlingsperiod skulle börja måndagen den 24:e juni. Jag skulle först ta blodprov, sen till Foukakis (en annan sarkomonkolog) och sen upp på behandling kl 10.00. Och idag fick jag brev från min läkare om att min behandling blev ändrad till att börja den 27 juni istället.

 

Och det hade väl varit jätteokej, om det nu inte hade varit så att jag är väldigt beroende av att någon kan ta hand om mina hundar undertiden jag ligger på sjukhus. Och just den veckan (som från första början inte alls var en behandlingsvecka för mig, men som blev en behandlingsvecka eftersom att min förra behandlingsperiod blev flyttad för att sjukhuset strulade med att boka min behandling) är en komplicerad för min familj att ta hand om mina hundar. Vi hade lyckats planera ihop veckan tillsammans på ett fungerande (om än inte ultimat) sätt när tanken var att jag skulle behandlas den 24:e.

 

Men nu blir det istället så att ingen kan ta hand om mina hundar. Mina båda föräldrar är bortresta i jobb, min älskling jobbar natt, jag ligger på sjukhus och min storebror är bortrest hos sin flickvän i Thailand. Och jag som redan känner mig som en dålig matte som inte orkar/kan ta hand om sina hundar ordentligt måste än en gång göra dom besvikna och boka in dom på hundhotell i 4 dagar. Bara pga sjukhusets strul.

 

Jag mailade min läkare och frågade varför tiden hade ändrats men hon visste inte varför. Det är avdelningen som av någon anledning har ändrat tiden ör min behandling, och sen hör dom inte av sig till mig och berättar det, utan det får bröst- och sarkommottagningen göra. Min läkare bad så hemskt mycket om ursäkt men sa att hon inte kunde göra något åt det.

 

Nu har jag i alla fall fått kräkas ur mig min irritation. Nu är det bara att släppa det och gå vidare.

 

Oj, jag har inte bloggat på en hel vecka! Ibland går tiden bara så fort och då glömmer jag bort att jag ska blogga. Förra veckan var det 3 blodprov som skulle hinnas med och sen var det ju ledigheter också. Så sen i onsdags eftermiddag så har jag varit på landet tillsammans med mamma och pappa. Alvaro kom ut i fredags och i lördags fick jag finbesök av mina tre fina vänner från Skåne. Vi pluggade socionomlinjen tillsammans innan jag blev sjuk och eftersom att dom bor nere i Skåne och jag här så är det inte så ofta vi ses. Men nu bestämde dom sig för att komma upp och hälsa på, vilket gjorde mig jätteglad. Det var så otroligt härligt att se dom! Det gör mig så glad att mina vänner gör sig besväret att åka 8 timmar i bil bara för att få hälsa på mig i 12 timmar och sen sätter sig och åker hem igen. Det är riktiga vänner och det gör mig så gott att veta att dom finns där för mig, även när jag är sjuk.

 

Natten till lördag fick jag feber. Liksom förra omgången cellgifter så förstod jag inte riktigt varför. Jag kände mig inte sjuk och med hjälp av Alvedon och Ipren så kunde jag få ner febern. Och då kände jag mig som vanligt. Jag var kanske lite dum som inte ringde sjukhuset för att meddela att jag fått feber, men det var lördag och mina vänner var på väg från Skåne för att hälsa på mig. Jag ville inte behöva åka in till sjukhuset och bli inlagd när dom skulle komma. Så jag proppade i mig mediciner så fort jag fick frossa och på kvällen så hade febern försvunnit. Jag har en liten teori om att det skulle kunna vara mina immunstimulerande sprutor som gör att jag får frossa och feber. Men jag måste kolla det med sjukhuset först innan jag vet om det är så eller inte. Det skulle ju också bara kunna vara cancern som dom var inne på förra gången.

 

Jag har haft lite svårt med mat de senaste dagarna också. Smaken har kommit tillbaka, men av någon anledning är det bara svårt att äta. Det är lite irriterande, eftersom att jag inte vet vad det beror på. Jag hoppas att det snart blir bättre. Men jag inser att jag måste äta, så jag kämpar på med maten.

 

Men den här behandlingsperioden har varit lite annorlunda jämfört med förra. Jag mådde lite sämre på sjukhuset och kräktes två gånger. Men när jag väl kom hem mådde jag väldigt bra, ända fram till i fredags. I torsdags kände jag mig så pigg att jag var ute och tog en liten morgonpromenad med mamma och pappa innan frukost. Och det kändes väldigt bra. Men i fredags kände jag att kroppen kändes mycket mer nergången och jag började må dåligt och sen kom febern i lördags. Jag hoppas att måendet är på väg uppåt igen den här veckan.