Sarkom

Det fortsätter att rossla i lungorna. Dock inte alls som det gjorde igår. Men jag tutar och kör ändå. Vad ska man göra liksom? Så länge jag inte får den där tokpaniken som jag fick igår när jag hostade och rosslade på en gång, det var riktigt obehagligt. Men jag har lite mediciner som ska påverka andningen och rosslet. Och så hoppas vi på att det snart stabiliserar sig.

 

Jag känner mig så glad och trygg över att ha ASiH. Jag tror inte att någon som inte varit i liknande situation som mig förstår hur befriande det är. Jag hatar, som ni vet, att ligga på sjukhus och det är så fantastiskt skönt att ha sjukvården så nära att man bara kan ringa ett samtal och så kommer dom med mediciner, eller sprutor eller vad det kan vara man behöver just så. Hade jag inte haft ASiH så hade jag troligtvis fått spendera natten som var på sjukhus. Och det hade ju inte gjort min dag bättre. Så det är riktigt betryggande att dom finns.

 

I morgon får vi besök här på landet. Min faster, hennes man (som jag kallar min farbror) och min kusin kommer och hälsar på. Först var min tanke och önskan att hela min kusins familj skulle följa med, men sen kom jag fram till att jag faktiskt inte vet om jag skulle orka med två små underbara kusinbarn. Hur mycket jag än skulle vilja, så vet jag att det skulle ta all min energi för flera dagar framåt och det är det tyvärr inte värt. Jag hoppas och önskar att jag snart är så pass pigg att vi kan ses snart ändå.

 

Jag glömde skriva att min onkolog ringde mig igår, just när jag var på väg att få dränet i lungan. Så mamma fick ta samtalet. Men det gällde min medicin, Nexavar. Nu har jag ätit halv dos Nexavar i en vecka och det har fungerat bra med illamående och kräkningar. Jag har inte haft några problem än så länge (peppar, peppar ta i trä). Så han tyckte att vi skulle höja dosen Nexavar med en tablett på morgonen, så att jag nu äter totalt tre tabletter. Och det var precis det vi kom överrens om när vi var på sjukhuset senast. Han hälsade dock att om jag skulle börja må illa och kräkas så var det bättre att jag gick ner till att äta två tabletter Nexavar istället för att plågas. Så vi får se nu hur det fungerar. Jag tog två tabletter i morse.

 

Han förklarade också att han hade pratat med de andra onkologerna och strålningsläkarna ett varv till gällande att stråla lungan. Och dom hade alla kommit fram till samma slutsats, att det just nu inte var aktuellt att stråla. Men det känns som ett kapitel som jag avslutade när vi var hos Foukakis senast. Då hade jag hoppats och trott att strålning skulle vara ett lätt alternativ att få lite bättre lungkapacitet. Men när han beskrev att man inte alls kan garantera något bra resultat, utan att det snarare kan bli sämre, så släppte jag tanken på det väldigt snabbt.

 

Jag litar på att mina läkare gör rätt riskbedömning när det gäller mig. Om dom tror på att Nexavaret har större positiv effekt på mina lungor så tror jag det också.