Sarkom

Då var punktionen av vad det nu är i höften. Det gick ganska smidigt. Patologen var där... Han tog proverna senast när jag hade lårtumören. Han gör bara onda saker mot mig (det är ju för en god sak, men det gör ont och är ofta obehagligt).

 

Det gick i alla fall till så att jag fick åka igenom DT:n en gång för att mäta vart man skulle sticka med nålen. Sen kom en röntgenläkare in och stack ner nålen i huden. Sen åkte jag igenom DTn igen för att se att nålen var påväg mot det man vill punktera. Sen tryckte han ner nålen helt och röntgade ytterligare en gång för att se att den var på rätt ställe. Sen kom patologen och tog sitt prov (och det var verkligen inte skönt. Själva sticket kunde jag hantera, men när han kommer och börjar grejja och sånt, det är inte skönt alls! Det är så svårt att förklara hur han gör också. Men tänk er att ni har en nål nerstucken i skelettet, och så kommer någon och liksom rör på den där nålen, upp och ner, upp och ner, runt runt. Ungefär så känns det. Obehagligt är bara förnamnet.).

 

Efter det skulle patologen bara titta på proverna för att se om provet var tillräckligt bra för att kunna göra en bedöming av vad det är (själva bedömningen gjorde han inte utan han bara tittade på provet). Eventuellt hade man behövt ta liten större provbit av vad det nu är i höften. Men det behövdes inte, som tur var!

Sen fick jag gå hem. Väldigt smidigt och skönt. Lilla nålen och ett enkelt prov. Nu är det bara väntan på att få svar hos Lidbrink nästa fredag. Till dess gäller att njuta av livet!