Sarkom

Idag bloggar jag åter från baksätet..

Jag mår bra. Julen har varit härlig med familjen ute på landet.

Idag var det dock dags för återbesök och omgipsning på ortopedmottagningen. Vi fick åka från landet (12 mil norr om Sthlm). Mamma och jag åkte.

Vi kom fram i god tid och hann äta lite innan vi fick gipsa om. Mycket frågor av sköterskorna om varför jag skulle gipsa om. Dom tyckte att det kunde få sitta kvar.. Men snälla som dom var gipsade dom om. En av kvinnorna tyckte att dom kunde gipsa om bara för att jag skulle få valuta för mina pengar. Haha!

Efter omgipsningen fick jag besöka läkaren. Ännu en ny läkare som tyckte det var onödigt att jag skulle dit. Han förstod inte vad han skulle göramediterande jag inte röntgat foten, och gipset var på, så han kunde inte se såren.. Men skämtsamt sa han att han kunde välsigna det nya gipset. Så det gjorde han.. Och så fick jag börja stödja fullt på foten från och med nu.. YES! Det känns väldigt skönt. Nu kan jag bete sig mer som vanligt folk!

Och så fick jag träffa pojkvännen i all hast. Det kändes bra att få se honom efter en vecka..

Nu ska vi åka tillbaka till landet. Åter i stan den 29..

God fortsättning!

Här ute är det snö på marken. Inte mycket men liite. Vi håller på att fixa inför i morgon. Eller mamma håller mest på att fixa, jag är ju smått handikappad fortfarande.

Igår fick jag mig ett gott skratt när mamma skulle testa att hoppa på kryckor. Hon hoppade mest rakt upp och kom högst någon decimeter framåt.. Haha, jag höll på att dö. Det såg mest ut som om hon hoppade på ett ben med kryckor i händerna. Inte att hon tog hjälp av kryckorna för att hoppa.

Bilden är från förra vintern. Så mycket snö är det inte nu.

Idag blev min dag lite annorlunda. Så skönt!

Jag åkte med vännerna på lekland. Min vän Madeleine kom och hämtade mig här hemma och körde mig till leklandet. Dit kom också Cecilia (nära vän) och hennes vän Lisa som jag äntligen fick träffa (har hört mycket om henne, men nu fick jag också träffa henne). Cissi och Lisa har barn. Så vi var inte helt konstiga att åka till lekland utan barn.

Men det var roligt. Tråkigt var dock att jag inte kunde leka något. Men nästa gång ska fötter och annat vara läkt.

Så nu är jag trött som en gnu.. Tror jag ska vila en stund för att packa lite sen. I kväll eller i morgon åker vi ut till landet. Ska bli skönt att få komma ut dit igen. Men jag kommer sakna pojkvännen som kommer vara här hemma (och en sväng hemma hos sin familj över jul). Men vi ses om en vecka igen.

Jag har just sett den mest fasansfulla dokumentären jag någonsin sett förut. "Gazas tårar" gav mig mycket tårar och mycket känslor.

Jag är mest arg för att vi i västvärlden inte reagerar. Oavsett vad handlingsförlamningen beror på så är det sjukt att vi inte reagerar. Att vi tillåter Israel att ockupera palestiniernas land och hålla dom som gisslan, det går inte att beskriva med ord hur sjukt det känns.

Jag kan inte hävda att jag är speciellt insatt i konflikten. Men jag skiter i vem som sköt först, mest eller sist. Jag kan till och med gå med på att tycka lite synd om israelerna. Bara dom slutar upp med dumheterna dom håller på med och befriar palestinierna från fångenskapen som dom håller dom i just nu. Man trodde på något sätt att alla världens judar hade lärt sig något av det som hände under första och andra världskriget. Men den israeliska staten verkar inte tycka att deras övervåld är ens i närheten av det 'han med mustaschen och det där namnet ingen vill ha längre' gjorde.

Jag är mest förbannad över att vi haft en passiv regering i så många år nu.

Som jag bloggat om tidigare så har jag och Fredrik Reinfeldt inte direkt samma åsikter om hur politiken i Sverige ska bedrivas. Och inte heller har vi samma åsikter om hur politiken utanför Sverige ska bedrivas. Jag tycker att vi alla ska ta oss en funderare på vilken typ av politik vi vill ha i vårt land. En politik som inte bryr sig ett skit om någon, utan man får klara sig bäst själv? Eller en politik där vi hjälper varandra så gott det går?

Det som fascinerade mig mest med Gaza-dokumentären var att alla verkade känna varandra. Sen insåg jag att dom nog inte känner varandra, utan är varmhjärtade människor som bryr sig om varandra, speciellt i svåra tider. Tillskillnad från oss kallhjärtade människor som inte ens kan hjälpa en sjuk människa eller en gravid kvinna på bussen.

Min sista undran är väldigt allmän: Vem faaan är det som säljer vapen till Israelerna?!

Jag ligger fortfarande i sängen. Livet blir lite upp och ner när man inte har saker att passa eller gå upp ur sängen för. Då ligger man kvar i sängen efter att klockan ringt.

Den här morgonen påminner mig om förra året. Musikhjälpen på radion och jag som inte gått upp än. Men förra året hade jag något att gå upp till. Varje vardag från 6 till 30 december skulle jag infinna mig på Karolinska sjukhuset för att stråla mig. Det var jobbigt vissa dagar. Inte för att själva strålningen var jobbig eller smärtsam, utan för den där jäkla kön!

Eftersom att jag bor sydöst om Stockholm och karolinska ligger typ norr om stan så tar det en stund att åka dit. Jag fick Sjukresor, så jag åkte taxi varje dag. Problemet var bara att om man åkte på morgonen eller eftermiddagen, i rusningstrafik, så satt man fast i köer. Och då tänker ni "men lätt, då åker du ju bara mitt på dagen".. Jo, om det bara inte var så att då var det kö på strålningen istället. Där checkade man in när man kom dit och sen satt man i ett väntrum och väntade på sin tur. Och mitt på dagen var ALLA där!

Men människorna där var trevliga. Man mötte ofta samma människor i väntrummet. Man kunde småprata lite, några stickade, några läste tidningar.. Trevlig stämning, även om vi alla var där för samma sak. Den där hemska jävla sjukdomen.

Så här snygga blåmärken får man efter att man har ramlat.. (Nej, jag har inte ramlat igen.. Det här är från min vurpa i fredags eftermiddag). Blåmärken på bägge armarna och på knät. Jag hade väldig tur att det inte blev värre!

Äntligen är gipset bytt! Och tur var hade jag inga sår efter skaven. Det kändes riktigt skönt att bli av med gipset för bara en liten stund. Benet och huden får lite luft och inget kliande eller skavande! Hon satte bara lite fler tryckavlastande kuddar här och var. Vi hoppas att det hjälper.

Vågade till och med titta på mina sår/ärr idag. Jag har normalt sett inga problem att se sår. Så länge dom inte sitter på mig själv. När det är mina egna sår (i alla fall djupa sår) så vill jag inte se. Jag noterade att huden hade gått sönder när jag bröt foten. Men vidare än så studerade jag inte händelsen. Och de andra gångerna när sjuksköterskorna har pillat med foten och såren så har jag valt att inte titta. Inte ens förra veckan när stygnen åkte av. Men nu vågade jag. Operationssåret känns inget speciellt att titta på, men såret vid frakturen känns aningen läskigt att se fortfarande. Jag får flashbacks..

När man blir gipsad håller en sköterska foten och den andra lindar gipset. Samma dag som jag fick åka hem från sjukhuset gipsade dom mig. Det var första gången jag var medveten vid gipsningen. Och jag minns hur jag tyckte att det gjorde ont när sköterskan inte höll foten helt stilla. Det har gjort mindre och mindre ont för varje gång jag gipsat om och idag gjorde det knappt ont alls! Det kändes väldigt skönt. Det borde betyda att allt läker som det ska!

Fick en uppmaning i en kommentar i förra blogginlägget att jag skulle visa en bild på mitt gips. Visst kan jag det. Jag önskar dock att det var i någon roligare färg. Men nu är det som det är... Vitt...

Jag är ju urusel på att blogga nu, märker jag. Men när det inte händer mer i livet än att jag vaknar, hoppar upp på övervåningen och glor på tv, hoppar ner och sover.. Så blir det inte så intressanta blogginlägg..

Men jag mår bra. Igår mådde jag iof halvdåligt och trodde att någon förkylning var på g.. Men idag känns det betydligt bättre.

Men jag har redan tröttnat på att vara gipsad. Rejält också.. Jag hoppades ju att jag skulle få belasta foten efter läkarbesöket i måndags, men icke för än till mellandagarna. Så livet ska vara komplicerat ytterligare 3 veckor.

Jag vet att min pessimism kommer gå över om några dagar, men just nu är det dötråkigt..

Dags för soffan nu då..

Dagen spenderades med pojkvännen på SÖS. Först omgipsning med röntgen. Sen lång väntan för att få träffa läkare (med två läkarstudenter och en sjuksköterskestudent). Men det såg tydligen bra ut. Det såg ut att läka bra från vad dom kunde se på röntgen. Och såren var nästan helt läkta och stygnen plockades.

Jag får dock fortfarande inte belasta foten. Inte för än om ytterligare tre veckor då man ska gipsa om.. Det är lite surt att fortsätta hoppa på kryckor, men det går åt rätt håll. Och viktigast är ändå att såren ser bra ut och att det inte blivit någon infektion. Resten kommer att lösa sig, bara jag har tålamod och väntar.

Som vanligt går dagarna åt till att inte göra så mycket vettigt. Liksom idag. Det är sjukt vad fort man lyckas bli förslappad, när man inte orkar mycket mer än att ligga i soffan och glo på tv hela dagarna. Måste bli ändring på det där. Även om jag inte kan vara fysiskt aktiv, i alla fall inte så mycket som jag önskar, så kan man vara psykiskt och intellektuellt aktiv.

I morgon bär det av till sjukhuset igen för att gipsa om foten och träffa läkaren. Jag ska också röntga foten och hoppas få besked att jag får belasta foten mera. Det hade underlättat min vardag en aning.

Och så hade det varit skönt att sluta ta alla dessa piller.. Har dragit ner på smärtstillande ytterligare och tänkte bara använda Alvedon framöver som smärtlindring och ta starkare vid behov. Jag har inte speciellt ont, men det sprakar lite i benet.. Dvs är oroligt, svårt att förklara för er som inte upplevt känslan själva. Och så hoppas jag att läkaren i morgon säger att jag inte behöver äta mer antibiotika och att jag slipper blodproppssprutorna.

Sov gott så länge kära bloggläsare!

Ja.. Alltså.. Även om jag kan hoppa på kryckor. Det var mitt liv i typ 6 månader förra året.. Så är även jag lite osmidig ibland..

Idag lyckades jag skrämma både mamma och pappa (och mig själv) genom att ramla. Jag lyckades att obemärkt sätta kryckan på ett tygstycke som låg på golvet. Kryckan liksom bara försvann och jag ramlade framåt. Slog i den gipsade foten en aning.. Mest tårna. Men jag blev jätteorolig och mamma och pappa kom springande. Men det gick bra. Tror inte jag slet sönder något.. Det är tur att man har gips!

Men det här med att hoppa på kryckor.. Själva hoppandet är ju inte så svårt.. Det kräver ju mest bara armmuskler och kondis. Men att få med sig grejer när händerna är fullt upptagna är komplicerat. Förra året, när jag gjorde min första cellgiftsbehandling hoppade jag på kryckor. Tumören tryckte på nerver och muskler vilket gjorde det svårt och plågsamt att gå på benet. Så jag hoppade på kryckor.

När jag sen låg på sjukhuset så satt jag ju fast i ett dropp med cellgifter och vätska.. Droppställningen (även kallad julgranen, med tanke på alla olika färger på cellgifterna och alla påsar som hängde över hela ställningen) skulle med överallt.. Även på toa. Och det var så opraktiskt att behöva ringa på sköterska varje gång jag skulle på toa, bara för att dom skulle putta droppställningen så jag kunde hoppa på kryckor. Så jag kom på den geniala idéen att putta droppet med foten på det vänstra benet som jag inte kunde gå på. Så jag puttade droppet framför mig med foten och hoppade med kryckorna.. Jag fick upp en jäkla teknik på det där.

Det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder.. Eller hur var det?

Nu är det ganska exakt två veckor sen jag hamnade på akuten på Norrtälje sjukhus. Veckorna rinner bara på.. Omgipsning på måndag, annars inget planerat i veckan som kommer. Jag hoppas att jag får börja stödja lite mer på foten, så att jag kan träna mera.

Var hos min sjukgymnast på gymmet igår. Fick lite fler övningar att jobba med så jag kan stärka låret. Det är ju det värsta, att lårmuskeln som jag tränat upp så perfekt, kommer förtvina. Jag får som sagt träna allt jag kan för att den inte ska försvinna helt, men jag kommer få jobba stenhårt när gipset åker av..

Har fått småfobi för is och snö. Jag har alltid älskat vintern, men nu bävar jag för alla vintrar jag har framför mig.. Jag vill inte halka och förstöra något, varken skelett eller protes.. Men det gäller att vara så försiktig som möjligt. Och skaffa broddar till skorna!

Man blir lite hjälplös när man bryter foten.. Det är jobbigt och svårt att stå upp längre stunder. Och det är väldigt svårt att bära med sig saker när man konstant hoppar på kryckor.

Därför tycker jag att det borde vara obligatoriskt att man får en personlig kock med på köpet. En som handlar och gör mat på beställning. Tänk vad skönt.. Eller varför inte en personlig hjälpreda..!

Min matlust har kommit tillbaka. Synd bara att jag har svårt att fixa vettig mat själv.. Det är lite komplicerat att laga måltider som kräver mer än att man sitter på en stol och väntar.. Pasta funkar.. Och även att vända köttbullar i stekpannan funkar.. Men mer än så är svårt.. Så det blir ganska lite mat i min mage, tyvärr..

Appropå ingenting.. Jag fick en kommentar på bloggen häromdagen av en som kallade sig O. Jag vet inte om jag känner personen i fråga men han/hon frågade om min msn.. Jag tänker inte lägga ut min mailadress här, men om du, person O är intresserad av att prata, så kommentera gärna igen och lämna din mailadress så kan jag kontakta dig.

Japp. Idag var det dags för omgipsning och läkarbesök. I och med att jag hade en öppen fraktur så vill dom hålla koll på såret (även operationssåret vill dom ha lite koll på). Därför var det omgipsning redan idag.

Det gick bra. Foten var ju svullen och såg förjävlig ut, men såren såg bra ut. Läkaren sa till och med att det såg bättre ut än vad han hade väntat sig.

Men nästa vecka blir det omgipsning igen och även röntgen. Och tills dess får jag inte belasta foten, jag ska fortsätta äta antibiotika och ta blodproppssprutorna.

Han förklarade också att jag kommer vara mycket stel i foten när gipset åker av... Han hade inte bestämt om jag bara ska ha gips i 6 veckor men gå utan belastning ytterligare två veckor, eller om jag ska ha gipset totalt 8 veckor.. Det spelar mig inte så stor roll, så länge det läker och jag mår bra när allt är över!

Tråkigt var dock att dom inte hade några färger på gipset... Det blev ett vitt plastgips den här gången. Men det ska ju av om en vecka igen...

Jag tror inte att det finns någon Gud. Jag tror inte att det finns något eller någon som bestämmer över våra liv. Jag kan högst sträcka mig till att tro att dom människor som är goda och gör gott också lever ett gott liv. Dock inser jag att jag inte tror på något eller någon som skulle kunna fixa denna rättvisa.. Men jag vill ändå vara en god medmänniska.

Mitt ex sa alltid till mig att jag inte fick uttrycka orden "jag har aldrig....". För då gick det i uppfyllelse. Jag trodde väl inte riktigt på henne till en början, men när jag uttryckte orden "jag har aldrig legat på sjukhus" och "jag har aldrig blivit nersövd och opererad" och sen fick cancer så har i alla fall jag slutat säga "jag har aldrig...".

Pappa och jag har pratat mycket om min sjukdom. Vi har till exempel sagt att 2010 var ett jävla skitår med tanke på allt som hände då (jag vet minst 4 personer som dog på onaturlig väg, och så blev jag sjuk). Så konstaterade vi här för några veckor sen att 2011 hade blivit ett mycket bättre år (det var för övrigt mitt nyårslöfte för 2011, att det skulle bli mycket bättre). Men dagen efter vårt konstaterande fick min farmor en massiv hjärnblödning och avled. Och förra veckan bröt jag ju foten, som ni alla vet. Visst, min farmors död (hon var 89 år gammal) och min brutna fot är ganska litet i jämförelse med allt som hände 2010.. Men jag och pappa konstaterade att man ska nog inte bli allt för bekväm och tro att man har det allt för bra.. Allt kan ju ändras så fort...

Jag har blivit vidskeplig sen jag bröt foten. Jag tänker på hur jag uttalar mig om olyckan (säger att jag haft mycket tur, och det har jag. Men tänk då hur jävla massa tur ni andra har som inte brutit foten!). Jag tänker på att vara tacksam och glad över min familj, min pojkvän, hans familj.. Över att vi alla just nu mår bra. Jag tänker på all tur jag haft hittills, med tanke på sjukdomen och olyckan. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Man börjar tänka så mycket när man är med om så mycket..

Det är stor skillnad på hur handikappad jag var vid den här tiden förra året och hur handikappad jag är i år.. Förra året var jag inte alls lika pigg i kropp och knopp som jag är det här året.. Förra året krävdes inte så mycket underhållning för att jag skulle vara nöjd, jag sov rätt mycket och kunde underhålla mig med rätt dålig tv..

I år däremot måste det vara bra underhållning. Vm i handboll börjar om en vecka, det gillas ju alltid. Jag utövade ju sporten för många år sen och det är alltid härligt att se handboll. Man påminns om så många roliga minnen! Sen är det ju klart vinterstudion på helgerna. Det är ju alltid glädjande. Och om några veckor är min favoritunderhållning alla kategorier. Musikhjälpen i P3.

Sen är det ju jul.. Och längre än så orkar jag just nu inte tänka på att gipset ska sitta.. Så vi tar det efter jul..

Min pappa fixade ny tv i förrgår. Inte enbart för min skull. Vi skulle köpa ny tv för den gamla var uråldrig. Men han fick nog tummen ur lite när han visste att jag kunde underhålla mig med tvn nu när jag är fast hemma.

I alla fall, tvn är ju stor och med bra bild, det är ju alltid trevligt. Men tv-boxen har ju sf anytime! Det är ju riktig kärlek när man är handikappad. (Jag inser att jag nog är aningen efter. Många av er tycker säkert att det inte är något speciellt, men jag är lite efter ibland.) Så nu kommer jag nog se många roliga filmer!

Det var egentligen bara det jag ville ha sagt. :-)

Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Jag är dom evigt tacksam för allt. För det första för min härliga och roliga uppväxt, men också för all hjälp jag fått som vuxen. Då menar jag framförallt när jag var sjuk och dom anpassade sina jobb för att ta ut mina hundar. Dom hjälpte mig med allt, hämtade saker, köpte mat och andra saker till mig som jag kunde tänkas behöva. Dom hälsade på mig på sjukhuset. Mamma ställde sig och lagade mina favoriträtter till mat bara för att jag skulle få i mig mat i magen när det var som svårast.

Nu ställer dom upp igen. Mamma åker tidigt till jobbet för att ta ut hundarna på eftermiddagen. Pappa åker senare till jobbet för att kunna ta ut hundarna på morgonen. Dom pusslar och passar för att jag tabbade mig och ramlade.

Jag är verkligen evigt tacksam att dom ställer upp och hjälper mig!

Sen jag hamnade på sjukhus i fredags har jag haft svårt för mat.. Ni som känner mig väl vet att jag aldrig varit liten i aptiten, bara man ger mig rätt sorts mat (dvs helst onyttigt och med mycket ost).

Men efter operationen (före vet jag inget om eftersom att jag fastade) har aptiten varit dålig. Första dygnet åt jag ingenting mer än en pepparkaka (uppdelad på hela dygnet). Söndag och måndag fick jag väl i mig lite frukost och lunch.. Men inte så mycket mer. Jag trodde att det berodde på sjukhusmaten.. Men det fortsatte när jag kom hem..

Alvaro och jag åkte förbi donken på vägen hem. Jag är aldrig sen att beställa en glass, eller milkshake, eller varför inte en meny? Men nej då. Jag frågade kroppen och kroppen ville inget ha.. Alvaro erbjöd att jag fick smaka på hans cola i alla fall.. Jag tog två klunkar.. Men vattnet var fasiken godare..

Samma sak igår när min älskade mamma ställde sig och kokade tortelini åt mig och gjorde egen ostsås! SÅ gott. Men kroppen säger på något sjukt sätt att "nu räcker det".. Även om jag fortfarande är dödshungrig och jättesugen. Idag har jag vara fått i mig tre mackor, en tårtbit, en liten slice med paj och nu på kvällen, bara för att jag var så hungrig att magen drog ihop sig, resterna från tortelinin igår..

Men så började jag tänka.. Vad kan det bero på? Det kanske inte bara är sjukhusvistelsen som gör det.. Jag äter ju trots allt TRE mediciner jag inte tagit sen senast jag kände såhär (vilket var efter förra benoperationen förra året). Så jag kollade på bipacksedlarna.. Jag tog den medicin som jag misstänkte först.. Och mycket riktigt.. Den starkaste medicinen som ska reducera smärta har som vanlig biverkning "nedsatt aptit".

Då var det mysteriet löst!