Förskola
I morse fick jag för mig att utforska nya områden här i Björkhagen. Foten gjorde inte ont ett dugg, så jag tänkte gå en långrunda, vilket jag inte gjort sen jag bröt foten. Så gick jag in i ett område jag varit i en gång. Och då gick jag lite i utkanten av det området. Så jag gick rakt in i ett nytt område. Det gick... Inte så bra...
Först gick jag in på två vägar, men båda vägarna slutade i återvändsgränd. Så det var bara att vända tillbaka och gå vidare. Då kom jag till ett elljusspår i änden av nackareservatet. Så tänkte jag att om jag bara kan gå här en bit så kommer jag nog till en cyckel- och gångväg som jag kan gå vidare på. Men jag blev tvungen att vända efter bara 100 meter för att det var glashalt på stigen.
Och då tänkte jag att jag kunde gå på kanten av huset som låg precis ovanför elljusspåret. För där var det inte isigt. Och tillslut komma tillbaka till vägen som jag kom ifrån. Så jag gick glatt där på kanten av huset, igenom en grind som stod öppen och kom in på en liten gård. Och precis när jag är i mitten av gården inser jag att det står en dörr på glänt och jag hör röster inifrån. "Faan, det bor någon här!" inser jag, och försöker skynda till andra sidan grinden. När jag nästan är ute så hör jag "var det ett lejon här?" och ser två vuxna människor och en liten pojke som kommer ut.. Den lille pojken hade sett min chow-chow gå förbi. Men dom såg inte att vi hade varit där inne. Bara att vi var på rätt sida staketet.. Så såg jag att det var en förskola jag hade gått igenom. Det blev lite fel helt enkelt. Nu vet jag i alla fall hur jag kan gå när det smält bort mer is.
Så jag fick glatt gå tillbaka samma väg som jag kom ifrån och gå där jag gått en gång tidigare. Men nu hittar jag bättre i det området!
Jag blev också så glad att foten inte gjorde ont. Riktig lycka! Jag hoppas verkligen att det fortsätter att inte göra ont, så jag kan gå mera promenader utan att påverka min sömn. För när jag har ont i foten blir det värre vid mycket promenader och då gör det ont i foten när jag sover. Så vaknar jag så fort jag vänder på mig. Det är inte så roligt. Så jag hoppas på mindre smärta och mer promenader!
Bilden är på min chowe när vi var ute i snöväder. Han gillar snö..
