Uppdatering om läget
Pappa och jag var ju på handboll i onsdags. Så jäkla roligt! Jag spelade ju själv handboll när jag var yngre, men slutade ungefär när jag var 14. Därefter var jag och min pappa varit väldigt intresserade och tittade på ganska många matcher när jag var i tonåren. Men på ganska många år nu har vi inte varit där och sett Skurus damer spela. Men i onsdags var första kvartsfinalen i SM-slutspelet. Då passade vi på att gå.
Det var riktigt kul att titta. Jag har ibland ångrat att jag slutade spela, för det var väldigt roligt och jag hade nog kunnat bli ganska bra. Men då ville jag inte lägga ner den tid och energi det krävdes för att bli bra och valde att sluta istället. Men vid vissa tillfällen, när man ser andra spela, så undrar man lite hur bra man egentligen kunde ha blivit. Nu spelar det ju ingen roll, jag får varken springa eller hoppa så handboll är en sport som är utesluten i min värld och till vissa delar känns det lite tråkigt.
Skuru vann ju (så klart!) den matchen men bäst av tre matcher gäller.
Sörfyld!
Det började med att jag däckade efter träningen i tisdags. Det händer ganska sällan att jag blir så trött att jag bara somnar i soffan när jag kommer hem. Men det gjorde jag i tisdags och redan då borde jag listat ut att något var på gång. Så i onsdags morse när jag vaknade, gjorde halsen ganska ont, men jag tog hundarna på en promenad och gjorde mig i ordning för att träffa potentiella arbetsplats-arbetsgivare, eller vad man kan kalla dom. Så började jag känna mig febrig och trött. Jag tog två alvedon och gick iväg. Mötet gick bra och då kände jag mig helt okej, trots ont i halsen.
Men när jag kom hem mådde jag piss. Jag frös och ville bara sova. Älsklingen gjorde mat så jag fick vila en liten stund, men jag och pappa hade planerat att titta på SM-slutspelet i damhandbollen. Så vi skulle ses i Nacka bollhall på kvällen. Trots att jag drog på högsta värme och stolsvärme när jag åkte så frös jag. Väl inne i bollhallen frös jag som en tok. Satt med halsduk, fleecejacka och fingervantar på och frös. Mannen bredvid mig satt i t-shirt och klagade många gånger över värmen i hallen.
Och så skulle vi ta oss ut.. Jag trodde jag skulle DÖ så kallt det var.. Och även om termometern i bilen visade 8 grader plus ute, så kändes det som minus 50 typ. Jag frös så jag skakade. Men jag drog på värmen och stolsvärmen igen och körde hem pappa innan jag själv kom hem. Väl hemma tog jag tempen som visade 39.4 grader..
Sen dess har jag legat däckad.. Men nu börjar det bli bättre. Febern är i stort sett borta (hoppas jag) men halsen känns fortfarande av och orken är inte den samma. Mamma och pappa var snälla att ta med sig mina två små guldklimpar till landet över helgen, så jag kan kurera mig istället för att behöva gå hundpromenader.
Ångest?
Det värsta jag vet är att vakna mitt i natten av att jag har ont någonstans i magen/överkroppen. Jag klarar av mycket annan smärta, men att ha ont i något inre organ gör mig helt hispig.
I natt vaknade jag av att jag hade ont i mellangärdet. På ett ställe jag aldrig känt av. Och direkt kommer tankarna på cancer, dottertumörer och döden upp. Jag hatar det. Inatt försökte jag vara rationell och tänka på att det kan ju vara gallblåsan. Typ stenar i gallan. Gick i alla fall upp, drack lite vatten och försökte somna om. Tillslut somnade jag och när jag vaknade hade smärtan försvunnit. Jag hoppas att det inte kommer tillbaka!
Älsklingen kom hem igår kväll. Underbart att få se honom igen! Nu känns livet som vanligt igen. När han var borta kändes det nästan som om livet var lite på "hold". Men nu är allt som vanligt.
Spännande vecka den här veckan. Vi får se vart det leder.
Lördag
Av någon konstig anleding får jag för mig att vakna tidigt. Jag vet inte om det beror på att Alvaro inte är hemma, eller om det är något annat. Men jag vaknar strax efter sju, varje morgon. Idag var visserligen mina hundar en bidragande orsak till att jag vaknade. Den ena hade tagit hela mitt täcke, och den andra stod och kraffsade på sängen med ena tassen. Som om han ville säga något viktigt. Fast jag tror inte det var något viktigt, för han la sig ner och somnade om, så fort han insåg att jag hade vaknat....
Idag ska jag försöka hjälpa min vän Cissi och hennes familj att flytta. Jag har lite ont i foten, så får ta det lite lugnt, men något ska jag väl kunna hjälpa till med tycker jag.
Annars känns det som om jag har massor att fixa innan Alvaro kommer hem i morgon. Jag vill hinna med att städa, ink att skura golven. Jag vill även hinna med att tvätta fönster.. Så vi får se hur det går, om jag hinner göra allt. Det hade varit trevligt om han fått komma hem till ett nystädat hem.
Dags att ta sig i kragen och flytta lite saker då.
Trevlig helg gott folk!
Ikea, my second home
Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen. Min handläggare skrev in mig i systemet som arbetssökande på deltid. Som jag förstod det så kan arbetsförmedlare över hela landet söka på mig i registret. Men arbetsgivare kan inte söka efter mig. Handläggaren ska träffa en vd för ett företag som jobbar mot ungdomar här i veckan och berätta om mig, igår var jag på ett möte med en kvinna som kanske kan tänka sig att ge mig praktik på 50 procent, och jag ska på ett möte till nästa vecka om jobb/praktik. Jag hoppas verkligen att det blir bra och att jag snart kan jobba! Det hade ju varit toppen.
Har smsat till och från med pojkvännen också. Det är tur att det finns gratissms via internet. Det blir så mycket billigare då. Han mår bra, dom har fullt upp med att besöka olika platser där nere, men snart är han hemma igen. Det känns väldigt bra.
Först äta, sen Ikea!
Lycka
Igår fyllde morfar år. Han blev 86 år gammal. Det är en riktigt bra ålder på en gammal man. Men hans minne är inte riktigt med honom. Mormor hjälper honom så gott det går men ibland är det jobbigt för henne också. Men igår var vi där och blev bjudna på restaurang. En väldigt trevlig restaurang i Norrtälje med god mat och STORA portioner. Jag åt en planka och kunde knappt få i mig halva plankan. Så jag tog en doggybag. Men det kändes skönt att sitta ner och få träffa mormor, morfar, mamma, pappa och brorsan en stund. Det händer inte så jätteofta att vi kan sitta ner, allihopa och bara umgås. Så det är så underbart att få göra det. Synd att min älskling inte kunde vara med bara.
Våren är ju på väg. Det är för mig helt fantastiskt för det innebär att jag kan ta längre promenader med vovvarna. När det är snö och halt är det svårare och jobbigare att ta långpromenader. Så när våren kommer så går vi mycket. Nu när pojkvännen inte är hemma heller så har jag inte så mycket mer sysselsättning än att ta promenader (man kan ju titta på tv, men det är ju inte så mycket roligt på tv att se). Så jag promenerar och promenerar, vilket hundarna verkar tycka om. Dom sover i alla fall gott efteråt. Snarkar så högt att när man väl sitter och tittar på tv så måste man höja ljudet till max för att höra vad dom säger. Men det är underbart när mina små grisar mår bra.
Det är fantastiskt skönt med ögonen också. Att jag kan se ordentligt utan linser och glasögon. Visserligen har inte synen stabiliserats riktigt än, så till och från blir det lite suddigt (inte så suddigt att jag inte ser, men lite suddigt). Men det ska ta några veckor till innan det är helt perfekt. Jag är väldigt nöjd att jag gjorde operationen. Synen är bra och jag har inga besvär med ögonen.
Just nu känns allt bara så jäkla bra. Det är underbart!
Rubrik?
Idag åkte älsklingen på sin resa till Palestina. Det känns otroligt tomt, redan. Men jag intalar mig att 10 dagar går fort. Mest är jag dock rädd att det ska hända honom något där nere.
Planen är att promenera så mycket som möjligt nu när han är borta. Hundpromenader är bra för själen och man får rensa tankarna. Det kan vara bra när pojken är borta och jag orolig för att något ska hända honom..
Jag har börjat fiska lite i några trådar jag "kastat" ut gällande jobb. Idag fick jag ett samtal från en kvinna som ville att vi skulle ses för ett förutsättningslöst möte. Det är i alla fall i mina ögon väldigt positivt!
Idag har jag annars träffat vännerna Cissi och Madde. Vi hängde lite på andys lekland tillsammans med Cissis barn. Väldigt kul och väldigt skönt att få träffa vännerna och snacka lite skit.
Annars rullar livet vidare.
Intralase
Det är så ballt. Skithäftigt. Jag kan se! Ni som också har/har haft synfel vet vad jag pratar om. Den där känslan om hur det känns att kunna se helt perfekt utan linser eller glasögon. Well, jag vet det nu. Det känns skithäftigt!
Igår gjorde jag min intralase-behandling. Jag var smått nervös över allt som kunde gå fel, men framförallt smärtan. Hur ont skulle det göra?
Behandlingen gick ganska snabbt och läkaren pratade under hela behandlingen om hur bra det gick och hur fint det såg ut. Det var dock ganska obehagligt att ligga där. Inte för att det gjorde ont, utan för att man till vissa delar inte ser så mycket eller ens ser alls. Å andra sidan ska man bara fokusera på en lampa, och det klarar man. Har man sen bara tilltro till att det kommer bli bra så kan man ligga kvar på britsen utan panikkänslor.
Men efter behandlingen såg jag skitdåligt. Jag fick ett par solglasögon, tog pojkvännen under armen och gick. Jag såg suddigt, var otroligt ljuskänslig och ögonen bara rann. Det gjorde det hela vägen hem. Sen gjorde jag inte många knop. Man skulle inte titta på tv i början, och jag kan meddela att det gick inte heller. Så efter att jag ätit lite middag (utan att direkt se maten på tallriken) så gick jag och la mig. Så sov jag i nästan 2 timmar innan jag la mig i soffan och lyssnade på tv. Så efter en stund så började jag öppna ögonen. Det kändes rätt bra och jag började kunna se. Jag såg allt, tydligt. Precis så tydligt som man ser när man har linser eller glasögon. Och jag var knappt ljuskänslig heller. Fantastiskt. Kollade lite på en film på tv, åt en macka och sen gick jag och la mig.
Nu är det dagen efter och det känns fantastiskt. Det enda är att ögonen känns lite trötta. Lite som när man har gråtit länge. Och det har jag ju. Fast inte av sorg. Men ingen smärta, ingen ljusskygghet att tala om, inget skav.. Det känns så bra!
Fick lite goda nyheter igår i mitt jobb-fiskande. Hoppas att det ger något!
Uppdatering
Veckan har varit väldigt bra. Foten mår ju utmärkt, den är glad och gör inte alls ont. Känns ju näst in till normalt faktiskt. Så jag har gått en del, vilket har känts fantastiskt. Det är underbart att få gå promenader, bland det bästa som finns!
Annars var jag ju på mötet med AF och FK i tisdags. Det gick verkligen över förväntan. Jag fick en väldigt bra och engagerad handläggare som verkligen var intresserad av att hjälpa till. Hon skulle genast kolla sina kontakter om det fanns något lämpligt åt mig. Toppen! Hon och jag ska ses den 21 för ett nytt besök. Även FK var positiva, vilket kändes väldigt skönt. Det är alltid bäst när jag känner att jag har stödet från FK för att kunna komma ut i arbetslivet. Så nu gäller det att hitta någon arbetsplats som jag kan börja arbeta på!
På torsdag åker pojkvännen iväg till Palestina. I 10 dagar ska han vara borta i ett krigsdrabbat område. Det känns lagom kul. På 10 dagar kommer jag nog inte titta på några nyheter alls. Det kommer nog bli många och långa promenader under dom 10 dagarna. Bara för att få tänka på något annat..
Supertisdag
Jag tyckte begreppet supertisdag passade väldigt bra även för min tisdag. Jag blev väldigt nöjd efter mötet på Arbetsförmedlingen. Min arbetsförmedlare var väldigt positiv och det kändes verkligen som om hon ville hjälpa till. Inte som förut när jag fick höra 'du måste ju vara lika aktiv som vi i det här'. Hon hade lite kontakter som hon skulle försöka dra i och jag fortsätter leta efter relevanta grejer på mitt håll. Så skulle vi ha en uppföljning om två veckor för att prata mer och se hur läget ser ut.
Det kändes verkligen som om både AF och FK var positiva och ville hjälpa till. Det känns så fruktansvärt bra.
Målet blev att vara uppe i arbetsträning 20 timmar i veckan när året är slut. Det hade ju varit toppen! Tänk att sen kunna jobba 50%. Åh, det är ju lycka. Så nu håller vi alla tummarna för att jag ska hitta någon arbetsplats som är villig att ta emot mig!
Min fot är tillbaka!!!
Det kanske är dumt att ropa hej redan, det har ju trots allt bara gått typ ett dygn. Men jäklarns vad bra det känns i foten. När jag är ute och går känns det ingenting, fotleden är fortfarande lite stel, men det påverkar inte mig när jag går. Tidigare gjorde det ont på utsidan av foten där jag bröt den, och på insidan vilket nog var ledbandet. Men nu känns det inget alls. Jag är salig över detta faktum. Idag har jag gått hyfsat långt och foten känns så bra. Som vanligt typ! Nu kommer jag kunna sova gott!
God natt!
(Bjuder på en otroligt härlig bild på min fot, någon timme efter avgipsningen)
Förskola
I morse fick jag för mig att utforska nya områden här i Björkhagen. Foten gjorde inte ont ett dugg, så jag tänkte gå en långrunda, vilket jag inte gjort sen jag bröt foten. Så gick jag in i ett område jag varit i en gång. Och då gick jag lite i utkanten av det området. Så jag gick rakt in i ett nytt område. Det gick... Inte så bra...
Först gick jag in på två vägar, men båda vägarna slutade i återvändsgränd. Så det var bara att vända tillbaka och gå vidare. Då kom jag till ett elljusspår i änden av nackareservatet. Så tänkte jag att om jag bara kan gå här en bit så kommer jag nog till en cyckel- och gångväg som jag kan gå vidare på. Men jag blev tvungen att vända efter bara 100 meter för att det var glashalt på stigen.
Och då tänkte jag att jag kunde gå på kanten av huset som låg precis ovanför elljusspåret. För där var det inte isigt. Och tillslut komma tillbaka till vägen som jag kom ifrån. Så jag gick glatt där på kanten av huset, igenom en grind som stod öppen och kom in på en liten gård. Och precis när jag är i mitten av gården inser jag att det står en dörr på glänt och jag hör röster inifrån. "Faan, det bor någon här!" inser jag, och försöker skynda till andra sidan grinden. När jag nästan är ute så hör jag "var det ett lejon här?" och ser två vuxna människor och en liten pojke som kommer ut.. Den lille pojken hade sett min chow-chow gå förbi. Men dom såg inte att vi hade varit där inne. Bara att vi var på rätt sida staketet.. Så såg jag att det var en förskola jag hade gått igenom. Det blev lite fel helt enkelt. Nu vet jag i alla fall hur jag kan gå när det smält bort mer is.
Så jag fick glatt gå tillbaka samma väg som jag kom ifrån och gå där jag gått en gång tidigare. Men nu hittar jag bättre i det området!
Jag blev också så glad att foten inte gjorde ont. Riktig lycka! Jag hoppas verkligen att det fortsätter att inte göra ont, så jag kan gå mera promenader utan att påverka min sömn. För när jag har ont i foten blir det värre vid mycket promenader och då gör det ont i foten när jag sover. Så vaknar jag så fort jag vänder på mig. Det är inte så roligt. Så jag hoppas på mindre smärta och mer promenader!
Bilden är på min chowe när vi var ute i snöväder. Han gillar snö..
- För det är jag värd!
Om en vecka ska jag operera ögonen. Jag har haft linser och glasögon sen jag var 13 år gammal (ungefär) och ögonen börjar tröttna på linser nu. Och jag verkligen avskyr att ha glasögon på mig hela dagarna. Så jag bestämde mig för att göra en ögonlaseroperation. Jag tycker att jag är värd det helt enkelt. Så från och med måndag är det förbud mot att bära linser. Och förhoppningsvis slipper jag använda linser, någonsin. Så i en vecka måste jag stå ut med att ha glasögon. Känner jag mig själv kommer jag nog ta av mig glasögonen då och då bara för att slippa ha dom på hela tiden, som sagt, glasögon är inte min grej..
På tisdag är det möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Jag hoppas att något bra kommer ur det mötet. Det hade varit så skönt om jag kunde hitta en arbetsplats där jag på allvar kan börja återgå i arbete.
Helgen är utan större planer. Om det fina vädret fortsätter blir det nog långa promenader i solskenet.
Trevlig helg!
Blivit med soffa
Mitt liv börjar ta en ny form. Jag håller på att flytta ihop med min pojkvän och bli sambo. Det känns väldigt bra. På något sätt trodde jag inte att livet skulle komma hit. Att jag inte skulle hitta någon som orkar leva med mig. För att leva med mig innebär också att leva med min sjukdom och oron för att den ska komma tillbaka. Det är nog många som skulle dra öronen åt sig, men min kärlek står vid min sida, varje dag.
I dag har vi varit på Mio och köpt soffa och tv-bänk. Det känns väldigt speciellt att köpa möbler ihop, det känns väldigt rätt (och väldigt vuxet). Jag har en bra känsla för framtiden just nu. Jag ska kämpa för att saker ska fixa sig på det sättet jag vill att det ska fixas. Det kanske tar lite tid. Men det bara ska gå. För det har jag bestämt!
Ikväll blir det bio. Vi ska se Safe house.
(Bilden är ju självklart på min kärlek)
